Mor och far. Mamma och pappa. Morsan och farsan. Mina päron. Det här borde jag kanske ha sagt medan de levde. Men min mamma har alltid kritiserat mig för att jag var senfärdig i det mesta, så detta lilla kåseri vidimerar hennes utsaga.

För att gå rakt på sak: av mamma fick jag och min bror vårt goda humör och av pappa fick vi hans humor. Detta sistnämnda portionerade han ut i små doser, när han mådde synbarligen gott, vilket väl i sanningens namn inte var hela tiden. Lågmäldhet och tillbakadragenhet var nog hans egentliga signum.

Vi börjar väl med mamma och går lite baklänges i kronologin. Min mamma var inte religiös utom när hon fann anledning att skälla på Gud för något som gått snett i hennes liv. På begravningen sade prästen de fina orden ”Dåtji (hon kallades så) tyckte inte om Gud, men jag är säker på att Gud tyckte om henne”. Jag tror det låg mycket klokskap i detta. Mamma tänkte vad hon anade och sade vad hon tänkte, utan filter eller självcensur. Tokigt blev det förstås ibland, men det var äkta.