De vänsterliberala förnekar sin mittenpolitik i västvärlden som de själva har skapat. De tycks helt oförstående inför det minskande stödet från väljarna. I tomrummet som uppkommit har nya högerpopulistiska strömningar kommit fram. Populistiska löften med traditionella värderingar säljer som smör i solsken, skriver författaren och samtidsanalytikern Mats Sederholm.
Trumps förkrossande seger i presidentvalet är en i raden av högerpopulistiska framgångar i Europa och USA. Men de konstruktiva reaktionerna och lärdomarna har helt uteblivit, liksom de gjort när det handlat om SD:s framgångar eller liknande nationalistpartiers. Fortfarande råder ett envist tvåfrontskrig mellan en vänsterliberal ordning och den hotande och framgångsrika högerpopulistiska.
Politik har blivit en isolerad företeelse som förlorat sitt klister, sina grundfundament.
Kamala Harris höll ett avskedstal med de klassiska vänsterliberala tongångarna, med svulstiga ord om demokratin som passade hennes supportrar liksom hela den västerländska liberala demokratin. Hon beskrev varje amerikans rätt att kunna följa sina ambitioner och drömmar, och talade om vårt sätt att vara på, att se varje amerikan som sin granne, att lyfta människor, att kämpa för varje persons värdighet som alla förtjänar. En amerikansk bekant älskade talet, medan jag ser en förlegad samhällsuppfattning som stelnat till ytterligare en docka på Madame Tussauds vaxmuseum. En minst femtio år gammal politisk kultur som drabbats av Alzheimers och inte längre förmår orientera sig. För det var precis allt det som Harris lyfte fram som fattades Demokraterna, och som Trump vann på.
Bernie Sanders, politiker och medlem i det demokratiska partiet, tillhörande dess vänsterfalang, riktar sig till Demokraterna med sin vanliga radikala analys:
”Kommer de stora penningintressena och välbetalda konsulterna som kontrollerar det demokratiska partiet att dra några verkliga lärdomar av denna katastrofala kampanj? Kommer de att förstå smärtan och den politiska alienationen som tiotals miljoner amerikaner upplever? Har de några idéer om hur vi kan ta oss an den allt mäktigare oligarkin som har så mycket ekonomisk och politisk makt? Förmodligen inte.”
Den politiska och ekonomiska oligarkin finns inte för de flesta vänsterliberala analytiker. Den slovenske filosofen Slavoj Žižek konstaterar i sin senaste bok att vi fastnat ”mellan två skithögar, den nya fundamentalistiska högern och den wokeliberala etablissemangsvänstern”. Polariseringen är så stark att extremt få med tolkningsföreträde skulle orka inta Žižeks position. Efterhandsanalyserna handlar i stället om vilka väljargrupper som valde Trump, men eftersom nästan samtliga kategorier av befolkningen föredrog honom bidrar det bara till ännu mer förvirring för de vänsterliberala: ”Men hur kunde …” Orsakerna till Trumps vinst handlar i stället om något så ointellektuellt som attityd – om inställningen till samhällets gräsrötter, det som vänstertrogna så gärna vill se som sitt eget, men som de för länge sedan förlorat kontakt med genom sin förflyttning in i identitetsfrågorna.
Vi lever i en politisk era med en gigantisk backlash mot allt vad de vänsterliberala värderingarna i tiotals år normaliserat och stått för: det förnuftiga och intelligenta, det faktatrogna ivrigt agiterat av filosofen Åsa Wikforss liksom av fysikern Bodil Jönsson med hennes varningar för relativism. Men de synsätten blir i stunden tjatiga och oviktiga. Den vanligtvis kloke Göran Greiders valanalys i TV4 blev enkelt avförd som isolerad vänsteranalys av DN:s politiska redaktör Amanda Sokolnicki. De socioekonomiska perspektiven är ointressanta; demokratifrågan är ointressant eftersom den inte levererar vad hälften av det amerikanska folket försöker säga: Ni ser inte min sanning, så varför skulle jag se er? Attityd kommer först. Fakta, minoritetstrogna och multikulturella ideologier kommer sedan. Punkt slut.
Politik har blivit en isolerad företeelse som förlorat sitt klister, sina grundfundament – närvaro, samvaro, förtroende och en känsla av att man räknas. I dag är politik en tävling om narrativ. Journalister till vänster skriver spaltmeter om hur man ska stoppa högern men vet inget om hur man ska locka tillbaka högerväljare. De har förvandlats till en huvuddunkande klagomur helt utan progressiv konstruktiv förmåga och utan att locka alla de arbetare som president Biden kallar för garbage. Liberala ledarskribenter varnar för allt det hemska som Trump kommer att kunna skapa, men få kommer att bry sig om något annat än att känna skräck och oförståelse.
I förnekelsen av vad en vänsterliberal mittenpolitik i västvärlden själv skapat och i oförståendet inför det minskande stödet, vidgas samtidigt det politiska tomrum som skulle kunna fyllas med nya kreativa progressiva initiativ. I stället ockuperas det utrymmet av ständigt nya högerpopulistiska bosättningar. Populistiska löften med traditionella värderingar säljer som smör i solsken. Ett vänsterliberalt paradigm är på väg att falla ihop. The New York Times skriver: ”Stop Pretending Trump Is Not Who We Are”, och kanske är det en början på en lång och skräckfylld insikt för ett vänsterliberalt västerländskt etablissemang om sin egen förnekelse, och en början på nya politiska grepp – kanske nya handslag, nya attityder gentemot gräsrötterna utan att tvångsmässigt rätta dem eller kalla dem för skräp. För som en klok chef en gång sade till mig: Allt handlar om personlighet, inte så mycket om kunskap.
Mats Sederholm
Författare, samtidsanalytiker och skribent
