Vill vi ha mångkultur bör vi diskutera slitningarna det medför
Personerna på bilden har inget med texten att göra. Foto: Pixabay.com


Den nystartade stiftelsen Doku, som granskar jihadism, publicerade idag en artikel om hur en skolchef som pekats ut för rekrytering till våldsbejakande islamism nyligen ansökt om att ta över en gymnasieskola i Göteborg.

Artikeln innehåller en liten exposé över några muslimska friskolor, framför allt den nämnda Vetenskapsskolan i Göteborg, som den utpekade skolchefen, Abdel Nasser El Nadi, driver. Skolinspektionens kritik mot Vetenskapsskolan visar tydligt att det här är en skola av muslimer, för muslimer och som har som syfte att uppfostra och utbilda i muslimsk anda: Flickor uppmanas till att bära sjal och inte vara ”offentliga”, religionsundervisningen tycks i stort sett bara handla om islam, gemensam bön innan fruktstunden i förskoleverksamheten, ”modersmålsundervisning” på arabiska ges även till elever som inte har arabiska som modersmål, och så vidare.

Beroende på vad man har och vill ha för system och samhälle behöver inte det här vara särskilt kontroversiellt. Även om en och annan säkert reagerar på att man ändrat texten i "Idas sommarvisa" så att det är Allah som få blommorna att blomma, så är det knappast uppenbart att den här skolan är något slags uppfostringsanstalt för jihadister. Det verkar mest bara vara en skola där muslimer, som vill vara muslimer, undervisar och uppfostrar sina barn i den andan. Att det blir en del gränsdragningsproblem som kritiseras av Skolinspektionen är egentligen inga konstigheter.

Men det väcker relevanta frågor om vad ”mångkultur” egentligen är och innebär. Det är svårt att se den här skolans verksamhet som något annat än ett försök att tydligt skydda och stärka den egna kulturens normer – även de som går stick i stäv med de svenska normerna om exempelvis jämställdhet mellan könen. Det är knappast bara oklarheter kring skollagen som ligger bakom de saker som Skolinspektionen kritiserar, utan rimligen också ett medvetet tänjande på gränserna, för att flytta saker i den riktning man själv vill gå.

Det här är nämligen en front vi får räkna med i ett mångkulturellt samhälle: Att olika kulturer hela tiden flyttar fram sina positioner och dessutom driver på politiskt för att förändra samhällets spelregler i en riktning som mer gynnar dem. Att det är så mycket tal om just islam nu har så klart att göra med den mycket stora invandring från länder med muslimsk majoritetskultur som Sverige har och har haft på senare tid.

De som vurmar för mångkultur kommer också att behöva förhålla sig till de här slitningarna. Det är minst sagt naivt att tro att vi upprättar ett par värdegrundsdokument som alla skriver på, och sedan är allting frid och fröjd. De som kommer till Sverige har inte nödvändigtvis något intresse av att helt anpassa sig till allting här; de tar vad de vill ha, anpassar sig så mycket som de vill och/eller tvingas till, och behåller sin egen kultur så mycket som de vill och ges utrymme för. Allt detta är helt rimligt och mänskligt.

Verkligheten på marken i Sverige har för länge sedan passerat den punkt där politiker och tyckare kan låtsas som om mångkultur uteslutande handlar om okontroversiella kulturella uttryck som mat, högtider, kläder, dans och musik och annat, som bara berikar, så som man gjorde för ett par år sedan. Ingen borde egentligen längre kunna bete sig som om de här konfliktytorna kring sociala normer inte existerar, men ändå är det oftast bara mångkulturens kritiker som hörs i frågan. Dess försvarare har i stort sett gått från att rasiststämpla hela den här diskussionen till en dov tystnad.

Men oavsett var man tycker gränsen för det acceptabla går när det gäller minoriteters möjligheter att leva efter egna normer, i egna enklaver, så kommer man att behöva bestämma sig, och säga det rakt ut. Och det kommer att leda till konflikt – endera med minoriteterna i frågan eller med delar av majoritetssamhället, eller både och.

Det går inte längre att agera som om man kan både äta kakan och ha den kvar. Om man verkligen helhjärtat tror på ”mångkultur”, vad man nu än lägger i det begreppet, så är det dags att man börjar adressera de här frågorna och sluta låtsas som om sådant här är något slags avvikelser.