Skolan står inför uppgiften att utbilda en starkare generation och förbereda dem på tuffare tider, säger professor Kai-Ming Cheng från University of Hong Kong. I veckan är han i Sverige och föreläser på konferensen "Världens bästa undervisning för full måluppfyllelse", som Pedagogika.nu arrangerar i Stockholm, Jönköping och Malmö.

21-24 mars samlas förvaltningschefer, rektorer, förskolechefer, utvecklingsledare och förestelärare på tre tvådagarskonferenser för diskutera hur man skapar en framgångsrik skola. Bland talarna finns några av Sydostasiens och Sveriges främsta professorer och experter. En av dem är professor Kai-Ming Cheng, som är chef för utbildningspolitiska enheten vid University of Hong Kongs pedagogiska fakultet.

Cheng berättar att de sex sydostasiatiska regionerna han representerar – Sydkorea, Taiwan, Japan, Fastlandskina, Singapore och Hongkong – har genomfört omfattande skolreformer de senaste 15 åren.

– De lutar åt en mer holistisk och övergripande inställning till utbildning, istället för att se utbildning som enbart kunskapsöverföring. Åtminstone förespråkar man detta och har den intentionen, säger Cheng.

De måste förberedas för tuffare tider.

– Kai-Ming Cheng, professor

Under det dryga halvsekel som Cheng har jobbat med undervisning och skolpolitik har samhället genomgått dramatiska förändringar, och det fortsätter att förändras i allt högre takt. Världen blir alltmer instabil och osäker, säger han.

Många skolsystem fokuserar på kunskap och förmågor, men i Sydostasien vill man väva in även egenskaper och värderingar i undervisningen för att rusta eleverna för framtiden.

– Å ena sidan blir individer mer frigjorda, fria från organisation. Men det betyder också att de är mer sårbara. De måste klara sig själva. När allt kommer omkring betyder det att skolan måste förbereda en starkare generation. Den måste förberedas inför tuffare tider.

Förändringar tar tid att manifestera, säger han. Och det är inte så enkelt som att bara byta riktning. Tidigare idag fick han frågan om vad Sverige kan göra åt sitt skolsystem, men Cheng tycker inte att han kan svara på en sådan fråga.

– Det är alltid farligt att ge råd över kulturer. Min poäng är att varje land, däribland Sverige som alltid har varit ett relativt starkt land, har sina egna styrkor i utbildningssystemet. Så innan man vill övergå till något nytt måste man vara väldigt klar över vilka dessa fördelar är. Vad är man stolt över i systemet? Man måste börja där. Annars kanske man börjar kämpa med mindre viktiga saker, och kanske råkar man ge upp sitt eget arv.

Kina började med allmänna prov redan år 603. Ville man bli ämbetsman var man tvungen att gå igenom rigorösa tester och nå upp till en viss standard. Därför engagerade sig hela samhället i de ungas studier.

De unga skulle förberedas inför provet – lära sig läsa och skriva, skriva uppsatser om politik och om landet. Man var också tvungen att recitera klassikerna. På den tiden ville man inte vara innovativ, utan man ville behaga kejsaren som hade det sista ordet.

Just proven är ett hinder i utvecklingen.

– Detta formade hela landets syn på vad studier är, och människor tolkar studier på liknande sätt idag. Jag anser att Sydostasiens styrka är just samhällets engagemang i utbildningen, tack vare denna tradition.

Föräldrar är till exempel extremt oroliga inför prov och pressar sina barn till att göra bättre ifrån sig, berättar Cheng. De skaffar privatlärare, är mycket oroliga över provresultaten, och hoppas på att skolan ska ge ordentligt med hemläxor.

Men just proven är ett hinder i utvecklingen, anser han, eftersom föräldrar generellt sett är så resultatfixerade att lärarna känner sig tvungna att jobba för att eleverna ska få bra resultat på testen som främsta syfte med undervisningen.

Den andra styrkan som Sydostasiatiska skolor har är lärarna. I lärarjobbet ingår inte enbart undervisning.

– Utöver undervisning måste de göra mycket för elevernas personliga utveckling, vilket handlar om karaktär, värderingar och så vidare. Allt detta ligger bortom kunskap och förmågor. Lärarna tar det ansvaret. De fungerar som en mentor för alla elever, och det gör stor skillnad.

– Naturligtvis säger jag inte att man likt en ingenjör ska konstruera elevernas karaktär, det är omöjligt. Ibland går det överstyr i dessa kulturer. Men generellt sett: någon måste ta hand om de ungas personliga utveckling. I min kultur är det del av traditionen och därför inget som vi egentligen behöver prata om. 

Utvecklingen av elevernas karaktär, omfattande utveckling – vem ska ta hand om den?

– Kai-Ming Cheng, professor

Cheng delar in undervisningen i tre delar, vilka alla kräver olika inlärningsmetoder. Den första delen är kunskap och förmågor, som handlar om förståelse och tillämpning. Det kommer från läroplanen, eller ibland från media.

Den andra delen handlar om egenskaper, vilka man främst får genom erfarenheter. De är till för att eleven ska överleva och blomma. Det handlar om mellanmänskliga relationer. Om en elev till exempel går med i en studentorganisation lär den sig organisation och att samarbeta med andra. I sportsammanhang lär man sig vad uthållighet är, gradering och tävling. Det kan röra sig om ledarskap, motståndskraft och självdisciplin.

Den tredje delen, värderingar, handlar om vad man väljer när man ställs inför ett val. Värderingar behövs för ett bättre samhälle. Det handlar om rätt och fel, bra och dåligt, vackert och fult, vad som är accepterat och vad som inte är accepterat. Värderingar får man exempelvis genom familjemiljöer, lärarförebilder, skolkulturen och hur saker hanteras i skolan eller genom medierapportering.

– I många system, exempelvis de anglosaxiska systemen i USA och Storbritannien, ligger inte det ansvaret på lärarna. De undervisar bara i klassrummet.

– Olikheter har att göra med olika sätt att uppfostra barn, och man kan inte förvänta sig att alla lärare i alla länder ska ha ett sådant omfattande ansvar. Det är snarare en del av det samhället. Utvecklingen av elevernas karaktär, den totala utvecklingen – vem ska ta hand om den?

Frågan är om man ser det som en del i utbildningen eller inte, säger Cheng. I en del länder ligger ansvaret på familjen, föräldrarna eller ibland på kyrkan, men någon måste ta hand om det. Om man uppmärksammar det eller ej kommer att ge väldigt olika resultat.

– Vad jag förstår så öppnades de första skolorna i Sverige på 1800-talet med en religiös mission. Det är ett sätt som västerländska samhällen har löst det tidigare. Men hur tar man hand om det i modern tid? Vem tar hand om eleverna? säger Kai-Ming Cheng.