För många av oss är vårt grundläggande tillstånd av välmående dolt av ett missförstånd som vi tagit till oss: det falska paradigmet att vi är människor som gör istället för att vara.

Vi ser oss själva som summan av våra upplevelser och det vi åstadkommer.

I syfte att göra rätt med sina barn lär många föräldrar dem hela tiden hur de ska förbättra sig och hitta bättre sätt att vara produktiva. Det är inte fel, men barn som får för mycket av det kan göra kopplingen att de är älskade på grund av sin förmåga att nå mål och lyckas. En del utvecklar en rädsla för att inte vara älskade om de slutar att vara produktiva.

Många av oss tror att våra handlingar i det yttre är kärnan i vårt varande.

Produktivitet ger egenvärde

Vår identitet definieras av det vi åstadkommer. Om vi är produktiva så är vi betydelsefulla. Jag har sett oräkneliga människor som är livrädda för att kliva ur och ta en paus av rädsla för att tappa sin känsla av värde.

Vår besatthet av att vara produktiva är en kraftfull föreställning som kan få oss att tro att om vi slutar att göra så är vi dåliga.

Vi har inte fått lära oss att lita på den enkla sanningen att någonting inom oss längtar efter att göra och att skapa. Det krävs inga hot eller produktionstvång för att rädda oss från värdelöshet.

Våra liv, så som vi upplever det, skapas av de samlade upplevelserna som vi gör.

Å andra sidan ses stillhet – där vi inte kommer någon vart, inte får någonting gjort och inte är produktiva – som ett slags tomhet eller frånvaro, en plats där vi inte upplever livet.

Men det stämmer inte.

Målet – vår egen närvaro

Vi lever som mänskliga utförare delvis på grund av att vi inte har lärt oss att vår egen närvaro är ett mål. Vår egen kropp med ett klart sinne är en värdefull plats, en plats där vi kan finnas.

Från att vi är mycket små lär vi oss att huvudet sitter på livets tron. Det är kungen eller drottningen över alla områden. Å andra sidan ses vår kropp som en enhet som existerar för att ge oss vällust eller smärta. Den är ett objekt som vi använder för att uppnå saker. Vi tar den för given tills den blir direkt stimulerad eller flyttas ur sitt osynliga tillstånd genom sjukdom, skada eller ålder.

Men problemet är att när vi inte värdesätter kroppen så tappar vi kontakt med vår medfödda känsla av värde.

Utan kontakt med kroppen kommer vi inte att ha känslan av att vi är betydelsefulla för att vi är, inte för vad vi gör.

Utan kontakt med kroppen kommer vi inte att ha känslan av att vi är betydelsefulla för att vi är, inte för vad vi gör.

Kroppen är vår dörr för att uppleva livet. Den föregår och överlever alla andra upplevelser. Det är genom kroppen som vi direkt upplever en verklig känsla av vår egen helhet, och vetskapen att vi redan är allt vi behöver vara och att vi redan är betydelsefulla.

När vi kommer ut ur huvudet, slutar tänka och befinner oss i kroppen känner vi genast en känsla av att bara vara. I kroppen upplever vi livets sorl, något som händer av sig själv utan att vi behöver göra något.

Genom att träna sig på att bara möta det som kommer, vad vi är och att existera inuti utan någon ansträngning, det ger oss en tillit hos oss till att det finns en livskraft som är större än oss.

Genom meditation, kroppsövningar eller att helt enkelt välja att uppleva kroppen från insidan och ut, kan vi lära oss att följa andningen och få en djupare koppling till vårt inneboende varande. Genom att träna sig på att bara möta det som kommer, vad vi är och att existera inuti utan någon ansträngning, det ger oss en tillit hos oss till att det finns en livskraft som är större än oss. Det här är en livskraft som vi existerar i och som vi består av.

Att förena sig med kroppen och uppleva hur det är just nu, känna vad som faktiskt pågår inom dig, utan att konstruera en historia om vad det säger om dig eller någon annan, det är ett modigt och verkligt radikalt val.

När vi gör kroppen till ett mål och fyller på med vänlighet och nyfikenhet så får vi en direkt upplevelse av att vara. Det här är en känsla av vår egen existens och kräver ingen handling för att skapa eller upprätthålla.

Det krävs mod för att lämna sinnet och landa i kroppen, att ha viljan att avvisa eller stilla sinnets ständiga rörelser.

Men om vi gör det får vi belöningen i form av en djupare tillit till vårt eget varande och en vetskap om dess inneboende värde. Det vi hittar i kroppen, bortom sinnet, är närvaro.

Genom att vara i flödet av att bara vara kan vi upptäcka en känsla av helhet och värde som är inneboende, obearbetat och utan ansträngning. Det är helt orelaterat till att uppnå något. Vi upptäcker en känsla av vårt eget värde – gåvan att leva.

Nancy Colier är psykoterapeut, författare, föreläsare och leder workshops. För mer information se NancyColier.com