Vad vi verkligen behöver men sällan får – konsten att lyssna


De flesta par som kommer till mig vill lära sig att kommunicera bättre – det är i alla fall vad de säger när de kommer första gången. Det de beskriver som problem med kommunikationen är egentligen problem med att lyssna.

Sanningen är den att vi inte är så bra på att lyssna. Vi vet inte hur man lyssnar på andra. Vi har inte fått lära oss det, i alla fall inte på ett sätt som får den andra att verkligen känna sig hörd eller omtyckt. Vi vet hur vi ska lyssna med huvudet, men inte med hjärtat.

Vi vet hur vi ska lyssna med huvudet, men inte med hjärtat.

Att bli förstådd är ändå en av de saker som människor vill och behöver mest.

Om det finns en ingrediens som avgör om en relation kommer att lyckas eller inte, så är det att lyssna. Par som kan lyssna på varandra på ett tillfredsställande sätt lyckas ofta, medan de som inte kan det oftast misslyckas. Hur älskade vi känner oss avgörs i grund och botten av hur mycket vi känner att vi blir lyssnade på och hur mycket någon verkligen känner oss.

Fallstudie: Joan och Jon

Jag hade nyligen en träff med ”Joan” och ”Jon” (inte deras riktiga namn). Joan började med att säga att hon kände att hennes upplevelse aldrig bara kunde ”bli hörd” av Jon. Han kunde inte bara lyssna och ta till sig utan att tolka, ge lösningar, döma, försvara eller attackera.

Jon svarade att det inte skulle förväntas av honom. Det hon bad om var i hans ögon orimligt. Han skulle inte behöva sitta där tyst och lyssna, utan att tala för sig själv – uttrycka sin åsikt och ge lite förklaring. Sedan sade han till Joan att vad hon verkligen ville (oavsett om hon visste om det eller inte) var att kontrollera relationen och deras interaktion, och honom, som hon ”alltid gjorde”.

Utan att svara på hans tolkning upprepade Joan samma önskan – att bli lyssnad till med enkel öppenhet och utan bedömning. Jon svarade med att berätta för Joan att hennes upplevelse var fel; han både lyssnade och hörde henne, och hon borde se efter varför hon inte kunde känna hans godhet och intresse.

Joan upprepade återigen sin önskan, nästan ordagrant. Den här gången svarade Jon med att säga hur ensam han känner sig i förhållandet och att Joan inte har något intresse av att höra vad som är viktigt för honom.

De visade ett mänskligt problem: Vi avvisar hela tiden varandras upplevelser.

Därifrån började vi att arbeta med att lära sig hur man lyssnar.

Det som hände mellan Joan och Jon är inte könsspecifikt, eller unikt för romantiska relationer. De visade ett mänskligt problem: Vi avvisar hela tiden varandras upplevelser. Det är det vi har lärt oss att göra. När jag lyssnade på dem den dagen, kändes det som att jag såg ett flygplan som desperat försökte hitta en plats att landa på. Det avvisades av alla kontrolltorn och fick flyga utan något mål – ohörd, oälskad, utan någonstans att landa och utan något sätt att komma hem.

Vi lever alla med det här lidandet varje dag, och lämnas med en känsla av att vi i övergivenheten måste ta hand om oss själva. Igår till exempel, avslutade jag en särskilt utmanande och hjärtslitande träff med en klient på mitt kontor. Med en djup brunn av obearbetade känslor kom jag hem och möttes av en upprörd barnvakt. Innan jag hade lagt ifrån mig nycklarna tog hon ut sin ilska på mig för att min dotter inte ville äta sin pasta. Och bara sådär fick jag lägga bort mina egna känslor och behov för att ta hand om situationen.

Livet gör det här mot oss hela tiden, ber oss att gå från en upplevelse till en annan utan att vi får bearbeta eller får den omtanke och uppmärksamhet som vi egentligen längtar efter, och behöver.

Vad vi verkligen vill ha

Vi vill att någon vet hur det är för oss just nu och i livet, och håller oss sällskap i vår upplevelse.

Vi har lärt oss att presentera vår upplevelse i tonen ”Vad ska jag göra åt det här?”, som ett sätt att inkludera den andra personen. Men oftast vill vi inte veta vad andra tycker att vi ska göra, hur andra tycker att vi borde ta hand om saken, eller vad andra tycker är fel med oss. Troligtvis har vi redan blivit överösta med förslag med goda intentioner, från andra och oss själva.

Problemet är att vad vi ber andra om inte är det vi egentligen vill ha, utan snarare vad vi tror att vi får lov att be om. Vi vill egentligen inte att något görs åt vår upplevelse, istället vill vi bara att någon lyssnar på oss, förstår oss och bryr sig om oss. Vi vill att någon vet hur det är för oss just nu i livet, och att någon gör oss sällskap i vår upplevelse.

Å andra sidan är en av de svåraste sakerna att lyssna på när någon vi bryr oss om berättar om en smärtsam upplevelse, men utan att kliva in för att hjälpa, komma med förslag eller att försöka fixa det. Det är lika svårt att lyssna på någon som beskriver ett problem som de tror att vi är ansvariga för, men utan att försvara oss själva. Det är också svårt att lyssna på någon som beskriver ett problem som de tror att de är orsak till, men utan att försöka övertyga dem om vilket ansvar de har.

Den bästa gåvan man kan ge någon är att vara villig att verkligen förstå hur den andra personen har det och att vara osjälvisk nog att hålla sig ur vägen.

Även om det kan kännas som att det går tvärtemot det man vill göra så är den bästa gåvan man kan ge någon att helt enkelt erbjuda vår medkännande närvaro till en annan person. Det innebär att vara villig att verkligen förstå hur den andra personen har det och att vara osjälvisk nog att hålla sig ur vägen. Genom att inte verka göra någonting (utom att verkligen lyssna), tillåter vi den andra att upptäcka det han eller hon behöver upptäcka. Det ger ett utrymme där de kan hitta sin egen lösning (som sällan är något vi skulle ha kommit på). Genom att vara tillräckligt villig att inte göra någonting, gör vi faktiskt det mest djupgående.

Dessutom, när vi beskylls för någonting, om vi då bara kan ge plats för den andras olycka utan att försöka försvara oss, då visar vi oss istället vara autentiska och modiga. När vi gör det blir vi en människa som älskar tillräckligt djupt för att sätta vårt ego åt sidan och lära känna en annan person bättre, även om det gör ont. På det sättet åstadkommer vi faktiskt mer för vår egen skull genom att lyssna istället för att försvara, även om det är en utmaning. Att lyssna är försvaret.

Slutligen, när vi lyssnar till någon annans upplevelse utan att döma, även om vi tror att de bär ansvaret, då kan den andra personen känna vår medkänsla. Det får ofta den andra personen att upptäcka sin egen roll i deras upplevelse.

Att beskylla eller peka finger tjänar å andra sidan bara till att öka deras försvar, vilket gör det mindre troligt att de tar ansvar. Att låta en annan person känna vår medkänsla, genom att lyssna närvarande och på djupet är enda vägen till att skapa ett tillräckligt säkert utrymme för dem att ta det ansvar vi vill att de ska ta.

Att lyssna i praktiken

Vi vill alla att någon ska ta emot, höra och förstå vår upplevelse, men vi har lärt oss att tro att lyssna på andra innebär att vara passiv och att hjälpa måste vara att göra något. Vad vi inte vet (eftersom vi inte fått lära oss det) är att verkligen lyssna är den mest aktiva och läkande handlingen vi kan göra, med de mest djupgående resultaten. Ironiskt nog är vår närvaro mycket mer kraftfull än vad som helst som vi skulle kunna göra för någon annan.

Nästa gång du lyssnar på någon, prova hur det känns att bestämma dig för att vara närvarande, att bara lyssna, utan att ge tolkningar eller förslag. Prova och se om du bara kan vara med deras upplevelse som den är, och känna empati.

På samma sätt, nästa gång du delar med dig av din upplevelse – särskilt om du blir överöst av idéer och feedback – fråga vänligt om den andra personen kan lyssna utan att ge förslag och att bara ge dig ett utrymme.

Det kan kännas som en obekväm önskan, men om den andra personen verkligen kan ge dig det, kommer det att vara väl värt den obekväma frågan. Lägg märke till hur det känns att bli hörd och att någon tar dig till sig. Vi behöver lära oss vad det egentligen betyder att hjälpa och vad vi egentligen behöver och vill ha från varandra – den närvaro som vi verkligen längtar efter. Samtidigt behöver vi kunna känna igen och uttala vår verkliga längtan – att någon lär känna oss på djupet, verkligen lyssnar, istället för att ”fixa” oss.

Den upplevelsen är kärlek.

Nancy Colier är psykoterpeut och författare till boken ”The Power of Off: The Mindful Way to Stay Sane in a Virtual World.” För mer information besök webbsidan NancyColier.com