Den 28 september 1994 förliste passagerarfärjan Estonia i Östersjön och 852 människor miste livet.

Katastrofen har satt djupa spår i människors medvetande, utretts i olika instanser, skildrats flitigt i populärkulturen och är efter 25 år fortfarande föremål för rättsprocesser.

Här är korta fakta om vad som hände under stormnatten och vad som sedan följde.

På kvällen den 27 september 1994 lämnade bil-, och passagerarfärjan M/S Estonia hamnen i Tallinn med destination Stockholm. Klockan 00.24 svensk tid skickade färjan ut nödanropet mayday. En kort stund senare sjönk Estonia söder om finska Utö.

Tjugofem helikoptrar och fler än tio fartyg deltog i räddningsoperationen. Ytbärgare och besättningsmedlemmar arbetade under svåra väderförhållanden med vågor på upp till 15 meter. Nittiofyra döda plockades upp ur det kalla vattnet och från räddningsflottar. Bara 137 personer räddades.

Enligt de officiella siffrorna omkom 852 människor, av dem 501 svenskar.

Haverikommissionen

Estland, Finland och Sverige tillsatte 1995 en gemensam haverikommission som lämnade sin slutrapport i december 1997. Slutsatsen var att fästena och låsen till Estonias bogvisir var underdimensionerade. Bogvisiret slets upp under stormen och öppnade bogrampen. Estonia kantrade till följd av att stora mängder vatten forsade in på bildäck.

Haverikommissionen riktade viss kritik mot besättningen, bland annat för att farten inte minskades när de första tecknen kom på att något var fel. Estonia var dock formellt sjövärdigt, enligt kommissionen.

Svikna löften

När olyckan inträffade var Sverige mitt upp i ett regeringsskifte och både den avgående statsministern Carl Bildt (M) och den tillträdande Ingvar Carlsson (S) gjorde uttalanden som tolkades som löften om att de omkomna och färjan skulle bärgas. Men i december beslöt regeringen att inte bärga utan i stället täcka över Estonia och utlysa gravfrid. I mars 1995 fick Sjöfartsverket i uppdrag att täcka över Estonia men i juni 1996 avbröts övertäckningen.

Regeringen tillsatte 1997 en analysgrupp för att gå igenom hur samhället skötte hanteringen av Estoniakatastrofen. Analysgruppen kom fram till att politiker och myndigheter inte lyssnat till de anhöriga och rekommenderade 1998 att Sverige skulle försöka ta upp så många omkomna som möjligt. Den dåvarande ansvariga ministern, Mona Sahlin (S), reste till Finland och Estland, men fick inget stöd och den svenska regeringen beslutade återigen att inte bärga.

Rättsprocesserna

Trots ett antal polisutredningar och stämningar har ingen dömts som ansvarig för olyckan. En svensk förundersökning lades ner i februari 1999. Chefsåklagare Tomas Lindstrand motiverade det med att han inte kunnat finna att ett uppsåtligt brott varit orsak till olyckan. Inte heller ansåg han sig kunna utreda vårdslöshet i sjötrafik eftersom ansvariga befäl omkom när fartyget sjönk.

Ett tusental anhöriga till offer stämde det franska klassningssällskapet Bureau Veritas, som certifierade Estonia, och det tyska varvet Jos L Meyer-Werft som byggde henne men en fransk domstol sade i juli i år nej till skadeståndskravet och ansåg att företagen inte bär ansvar för att hon sjönk.

I Estland granskar en domstol just nu en begäran från Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga om att estniska staten ska göra en ny utredning, med bland annat dykningar vid vraket.

Olika teorier

Under åren har en mängd olika teorier om orsaken till fartygskatastrofen frodats. Den tyska journalisten Jutta Rabe förde i filmen Baltic Storm fram teorin att Estonia sprängdes av någon hemlig, troligtvis rysk, organisation. Ombord ska det ha funnits två lastbilar med utrustning till det amerikanska robotförsvaret. Lasten kan senare ha bärgats av en hjulförsedd ubåt enligt Rabe, som lät genomföra dykningar vid vraket.

Efter haveriutredningen avslöjades att Estonia använts för att smuggla krigsmateriel från forna Sovjetunionen till väst. Enligt svenska myndigheter var det dock inte fallet vid fartygets sista resa, men avslöjandet ses ändå som en bekräftelse för de som har alternativa teorier.

(Britt-Marie Seibold/TT)