Ligger du vaken på nätterna och oroar dig för dina bostadslån? Eller har du börjat samla konserver i källaren i väntan på den där systemkollapsen du tror ska komma vid nästa lågkonjunktur? Då kan Tino Sanandajis nya bok vara något för dig. Epoch Times fick en pratstund med nationalekonomen, författaren och debattören.

”Tio tusen miljarder” med undertiteln ”Skuldkalaset och den förträngda baksmällan” tar tempen på svensk ekonomi utifrån bostadsmarknaden och den privata skuldsättningen. Det är en lättläst och nästan förvånande tillgänglig bok, med tanke på att den ger sig på att förklara stora, komplexa frågor.

– Den privata skuldsättningen är ett viktigt och underdiskuterat fenomen. Man har en i viss mån förskönad bild av att det går bra för ekonomin. Det riskerar att sätta folk i en falsk trygghet och göra att de fattar dåliga beslut, säger Tino Sanandaji.

Boken riktar sig mer än hans förra, ”Massutmaning”, till allmänheten, vilket delvis har med ämnet att göra, förklarar Sanandaji.

– ”Massutmaning” handlar om kollektiva problem som man bäst kan lösa på samhällsnivå, men det här problemet med makroekonomi är väldigt svårt att lösa på samhällsnivå när det väl uppstår.

Så fokus i ”Tio tusen miljarder” är alltså lite mer på vad man som enskild kan och bör göra, där steg ett är att bli mer välinformerad. Så en stor del av boken är fakta och förklaringar.

– Ekonomi är sunt förnuft, men det gäller att förklara mekanismerna.

På drygt 200 sidor hinner Sanandaji beröra kommunernas finanser, bostadsbristen, minusräntan, pensionerna, den allt mer avancerade finansmarknaden, fastighetsbubblan och en hel del annat, samt hur alltsammans hänger ihop i dagens situation. Det hela utmynnar i handfasta privatekonomiska tips för hur man som medborgare kan agera för att mildra konsekvenserna av den ”baksmälla” i form av en ekonomisk kris, eller åtminstone förstärkt lågkonjunktur, som tycks hota.

Ingen undergång

Sanandaji är en internationellt välmeriterad och ofta citerad forskare, men de som mest stött på honom i media som en stridbar debattör blir kanske lite förvånade över bokens lugna ton och modererande budskap: Sverige håller inte på att gå under, men vi har problem. Och ingen tjänar på att vi av ideologiska skäl försöker skönmåla verkligheten.

– Det finns en psykologisk tendens mot apokalyps och alarmism. Människor blir emotionellt involverade. Vi ekonomer är empiridrivna. Det handlar om att ge en balanserad bild.

Tino Sanandaji har lika lite till övers för preppande apokalypsprofeter som för Sverigebildens riddare. Båda de här ”dumförenklade föreställningarna” som han kallar dem, kan vara farliga för ens privatekonomi, genom att man endera agerar omotiverat sorglöst och köper en övervärderad bostadsrätt för flera miljoner, eller omotiverat hysteriskt och börjar hamstra konserver och skaffa vapen. Hysteri har inget värde, och kan dessutom i sig göra annars lösbara problem olösbara.

I grund och botten är ett lands ekonomi något oerhört robust, poängterar han, och tar i boken exemplet med Libanon, vars ekonomi inte föll samman trots ett långt, sönderslitande inbördeskrig.

– En felaktig bild som många har är att ekonomin kan hoppa hur som helst. Egentligen är den som en oljetanker, eller ett berg. Du kan utsätta ett berg för storm eller jordbävning, och det mesta kommer att finnas kvar.

Demokratin är inte heller hotad, trots brösttonerna från vissa politiker, tyckare och ledarsidor.

– Det finns en stark tendens att allmänheten inte förstår hur stabilt samhället är. Det förstår man om man studerar historia och forskning. Demokratier går nästan aldrig i krig mot varandra. Stabila demokratier kollapsar aldrig. Nu säger folk konstant att ”demokratin är hotad”. Att verkligen försöka desarmera den bilden är viktigt.

Med det sagt uppstår kriser. Och konsekvenserna för den enskilde kan bli enorma om man hela tiden glömmer bort den förra krisen och tror att allt alltid kommer att fortsätta ungefär som det är just nu. Just därför är det så farligt att vifta bort problem och risker för att man tror att en ärlig diskussion av dem ska gynna politiska krafter som man fruktar.

– Den politiska eliten och media har grävt ner sig i radikala positioner. Att de har kommit undan med det beror delvis på att vi har haft högkonjunktur. PK-radikaliseringen kommer att undermineras av den ekonomiska nedgången. De kommer förhoppningsvis att backa, och det kommer att ladda ur de här motsättningarna.

Eroderad tillit

I grunden är Sanandaji optimistisk om det svenska samhällets utveckling på längre sikt, även om han förutspår tuffa år på kort sikt. En lågkonjunktur, när den väl kommer, riskerar att fördjupas och bli mer utdragen på grund av den höga skuldsättning vi har nu. Det drabbar både enskilda med exempelvis höga bostadslån och kommunerna, som i många fall också har stora skulder och väldigt låg tillväxt per invånare just nu, till stor del på grund av den stora flyktinginvandringen.

Tillväxten per invånare – inte den totala tillväxten – är det som avgör hur pass bra välfärd och service en kommun kan ge. Mycket samhällsservice på många platser går redan på knäna, eftersom kommunerna i mångt och mycket vältrat över problemen som uppstått av sådant som flyktinginvandring och åldrande befolkning på personalen.

Om många får det sämre ekonomiskt samtidigt som välfärd och service fungerar sämre kommer det sannolikt att tära på den höga svenska tilliten, men den kommer absolut inte att kollapsa, som somliga fruktar, menar Sanandaji. Han stödjer sig här på forskning både kring hur Sverige fungerat under tidigare kriser, och vad som hänt i andra länder i liknande situationer.

Folk som känner att samhällskontraktet har svikits kommer att svara genom att sluta sig samman och protestera, men troligen i demokratiska former. En krisstämning tar också fram andra instinkter i befolkningen, som att man sluter sig samman för att skydda landet, och kanske överger en del polariserande käbbel.

– Det finns balanserande krafter. Trycket från opinionen kommer att skifta debattklimatet. Den stora majoriteten svenskar är ganska vettiga, i mitten. Det är en svår period, men det finns mycket win-win i ett samhälle i att lugna ner sig, resonera, kompromissa och fatta bra beslut. Det finns inga skäl för Sverige att bli som Grekland eller USA, med ett permanent kallt inbördeskrig där alla sidor hatar de andra, och folk blir allt mer irrationella.

Det är till och med så att en viss försvagning av den internationellt sett extremt höga svenska tilliten till staten vore hälsosamt, tycker Sanandaji, som inte anser att en ”dumnaiv, militant tillit till auktoriteter” är något positivt.

Om tilliten mellan människor försämras är det värre, och den största faktorn där är pålitlighet. Det innebär att vi som samhälle måste se till att brottslighet och antisocialt beteende inte sprider sig.

Men tillit i ett samhälle är inte heller en enkelriktad gata. Samtidigt som man har sett att tilliten försämrats i länder som USA, så har den även förbättrats, till exempel i forna öststatsländer och i Tyskland efter andra världskriget. Kanske kommer Sverige att komma ut på andra sidan av en period av kris och problem som ett lite nyktrare och internationellt sett ”normalare” land? Sanandaji tror också att förutsättningarna för en ”reset” av tilliten är goda i Sverige.

– Vi har det kollektiva minnet av flera århundraden av ett välfungerande samhällskontrakt. Sådant där rivs inte upp på ett ögonblick.

Fakta och förutsägelser

En stor del ”Tio tusen miljarder” är fakta. När det kommer till tolkningen av den och eventuella förutsägelser är Sanandaji noggrann med att påpeka att hans roll som ekonom är att återge forskningsläget efter bästa förmåga, och att hans förutsägelser och tips inte ska ses som några absoluta sanningar.

– Det är väldigt svårt att förutspå makroekonomin. Den är komplex. Vi har ingen tillräckligt utvecklad vetenskap för att förutspå den. Då vill jag vara väldigt noggrann. I vissa frågor står jag på väldigt stark grund, där forskningen är väldigt tydlig. Då säger jag det rakt och hårt: Så här är det. Men om fastighetspriserna kommer att sjunka eller stiga – det är en bedömning.

Han är också högst pragmatisk i sina förslag till lösningar på samhällsnivå. Även om han ser att en fri marknad, rent empiriskt, har visat sig hantera de flesta situationer bäst, omfattar han inte Ayn Rand-liberalismens tanke om den fria marknaden som en automatiskt moralisk rättighet. Det är förenklande att säga att marknaden är bäst på allt, och staten bör därför sköta det som marknaden inte är bäst på, menar han.

Därför tycker han till exempel att marknadshyror inte borde införas just nu, när vi har extrem bostadsbrist. Han förespråkar i stället subventioner för att få fart på byggandet av hyresrätter – men parallellt med rejäla avregleringar av byggprocessen. Sanandaji menar att det finns en hel del positivt att lära av det utskällda miljonprogrammet: Det gav faktiskt bostäder när det desperat behövdes. När bostadsbristen är åtgärdad och marknaden är i balans kan man börja fundera på att avskaffa hyresregleringen.

– En del vill ha bostadsrätt, en del vill hyra. Nu har vi för många som äger bostad för att de har blivit tvingade. Det är makroekonomiskt farligt. Det tvingar en massa hushåll att ha en massa risk på sig, så de blir känsliga för konjunkturcykler på ett sätt som bostadsföretag ju inte blir. Vi ska bygga fler billiga hyresrätter. Massbygg dem. Jag ska inte låtsas att det kommer att vara jätteeffektivt. Det kommer att vara dyrt, och säkert i många fall ineffektivt. Men det är bättre än att folk bor i kåkstäder eller tränger ihop sig, eller att vi får en ökad hemlöshet.

Utvandring

I sina tips till de enskilda medborgarna är han väldigt konkret, men inte heller rädd för att ta upp sådant som kan verka lite kontroversiellt – som att helt enkelt utvandra.

– Det enklaste du kan göra som pensionär för att förbättra din privatekonomi är att flytta. Det är en dramatisk åtgärd, men det är väldigt starka effekter på det. En del kan tycka att flytta är att ge upp, men så ser jag det absolut inte. Jättemånga utlandssvenskar blir väldigt engagerade i Sverige.

Att rösta med fötterna är också ett effektivt protestverktyg, påpekar han. Han tar företagares och höginkomsttagares utflyttning från Sverige på 70- och 80-talet som ett exempel på hur den faktiskt påverkade och förändrade den allt mer extrema vänsterpolitik som då fördes.

– Jag tror att det starkt bidrog till löntagarfondsfrågan och var avgörande i skattefrågorna. Lyssna på riksdagsdebatterna från den tiden.

En svensk fattigpensionär som betalat skatt i hela sitt liv och känner sig blåst på samhällskontraktet har inget att skämmas för om han eller hon flyttar till Portugal eller Malta. Just utvandring från Sverige är något som Sanandaji tror att vi kommer att se mycket mer av framöver, och det är också ämnet för hans nästa skrivprojekt. Kombinationen av att kommunikationerna blivit bättre och billigare och att allt fler har internationell erfarenhet kommer att få fler att flytta allt eftersom Sveriges tidigare höga position på olika områden dalar. Fastän det var mycket krångligare att flytta och bo utomlands på 70- och 80-talet valde många att flytta, men många kom också tillbaka när de tyckte att situationen var bättre.

– Svenskarna är väldigt nationalistiska, på ett positivt sätt, fast de inte är medvetna om det. De är väldigt fästa vid sitt land, rotade här. Deras kultur är rätt annorlunda än andra länders, konstaterar Tino Sanandaji.

Tino Sanandajis bok ”Tio tusen miljarder” är ute nu. Mer information finns på hans hemsida.