Vård på sjukhus, eller av faktiska läkare, har inte alltid var en självklarhet. Länge var det kloka gummor, kloster eller fattiginrättningar som stod för den vård som fanns att få.

När man besöker en vårdcentral eller sjukhus, antingen för att man är sjuk eller för att man vill fortsätta hålla sig frisk, är det inte ofta man tänker på den enorma utveckling vården genomgått genom historien.

Sjukdomar som fortfarande under 1900-talet utgjorde ett allvarligt hot mot liv och hälsa, som till exempel smittkoppor, polio och difteri och röda hund är i stort sett ett minne blott, tack vare vacciner. Forskning och kunskap om näringsintag besegrade engelska sjukan och ska vi opereras så behöver vi nuförtiden varken bita ihop och lida eller förlita oss på eter. I stället har vi narkosen. Exemplen är många, men har inte alltid varit självklara. Sjukvård var något som i äldre tider utfördes av så kallade kloka gummor eller inom ramen för klosterväsendet, båda med – jämfört med idag – osäker utgång för den som var sjuk. Just den vård som klostren ägnat sig åt gick förlorad i och med reformationen och i stället blev det fattigvården och så kallade kronohospital som tog över vården. Mot slutet av 1700-talet blev det allt vanligare att staten och regionen var ansvariga för att invånarna fick vård.