Den 13 oktober avled den amerikanska poeten och nobelpristagaren Louise Glück, 80 år gammal. Hennes dikter präglades av ett allvar och lugn – och trots mörker överlever ljuset in i det sista.

I dikten Parodos skriver Louise Glück att hon föddes med en kallelse att vittna om de stora mysterierna. Efter att hon har sett födelse och död vet hon att de inte vittnar om mysterier, utan om den mörka naturen. Detta ringar in det typiska för Glück – den största utmaningen med att leva är inte vår okunskap om livet, utan att livet är så svindlande enkelt. I bästa fall föds vi in i en familj, vistas i en miljö, växer upp, åldras och dör. Hur ska människan, med alla sina funderingar och känslor, ta till sig denna enkelhet? Det är denna svårighet med att möta livet som Glück behandlar, särskilt via döden, familjen, naturen och barndomen.

Glück lade stor vikt vid sina diktverk, för de är verk snarare än samlingar som går i ett gemensamt tema. I Vild Iris låter hon trädgården stå som protagonist. Här ser vi poetens ständiga dragning till naturen – på ett år hinner den med det som för en människa tar ett helt liv. I dikten Ottesång skriver Glück att det lyckliga hjärtat rör sig genom trädgården som ett fallet löv, medan det olyckliga hjärtat försöker identifiera sig med trädet. Det är svårt att få en plats i något så stort som världen, jorden är inte måttanpassad efter anden.