Vi har alla varit barn. Vem minns inte de där önskelistorna man med snudd på feberaktig frenesi författade inför allehanda julaftnar och födelsedagar? Det fanns ingen hejd på vad man önskade sig och som toppade den där listan. Tiden kunde inte gå tillräckligt fort så att det blev julafton eller födelsedag. Lyckan var fullständig om det man önskade sig blev verklighet på samma sätt som besvikelsen var brutal om det inte blev som man hoppats och önskat.

Liknelsen med barnets önskelista och den förväntan som byggdes upp inför den stora dagen kan med enkelhet appliceras på hur många elitklubbar diskuterar när det nya lagbygget – som ska ta klubben hela vägen till SM-guld och kanske till och med spel i Europa – ska sättas samman. Det är högtf lygande planer som innehåller önskedrömmar om att kunna knyta till sig den ena storstjärnan efter den andra.

Det grävs djupt i kassakistan och om den inte räcker till kontaktas en hel armada av generösa sponsorer för att på så sätt kunna täcka de oftast astronomiska lönekrav som transatlantiska och andra internationella stjärnspelare kräver för att sätta sin namnteckning på kontraktet. Sanningen är som bekant den att det finns svenska elitklubbar vars A-lag enbart består av spelare som man köpt in för rent ut sagt otroliga summor. Vän av ordning kan med rätta fundera på varför man inte satsar på att fostra fram egna lokala talanger istället för att köpa dyra spelare. Vart tog tron på den egna föreningens slagkraft vägen?