Det är både dyrt och orättvist att vara glesbygdsbo. Om krisen kommer behöver vi mer än en bok i brevlådan från MSB. Trots att vi bor i ett land med så olika geografiska och demografiska förutsättningar utgår centrala beslut från storstadsnormer. Sjukresor till exempel, när ska poletten trilla ner, att det inte går att åka kollektivt när den möjligheten inte finns.

Bakom den politiska fasaden om likvärdighet ökar klyftorna och orättvisorna. Tunnelseende präglar allt från elpriser till skolpolitik. Det sker i stort och i smått. Jag måste erkänna att inte ens jag, som bott många år i glesbygd, hade en aning om att till och med hålet för posten i brevlådorna är olika. Jag blev varse det när min son skulle hjälpa en företagare att posta en leverans i byns brevlåda. Det gick inte! För att posta försändelsen behövde han åka till närmaste tätort. Fem mil blev det. När jag senare berättade för företagaren att öppningen i brevlådan i just min hemby var för liten, skrattade hon och sade: ”Så är det i alla byar jag känner till. Jag måste själv åka in till tätorten.” Sex mil blir det.