Som ett skenande lokomotiv
Bilar brinner vid Frölunda torg i Göteborg. Skärmdump från video på twitter


Den svenska valrörelsen 2018, som nu är inne i sitt slutskede, torde gå till historien som en av de märkligare vårt land skådat.

Om den var en fotbollsmatch skulle den mest bestå av självmål och riktigt fula tacklingar. Mål, eller ens snygga, konstruktiva passningar, lyser med sin frånvaro. Dessutom är planen en leråker, och efter alla kapningar är samtliga spelare vid det här laget så nersmetade att man knappt ser färgen på tröjan längre.

Partierna försöker på ytan att låtsas som ingenting och föra ut sina ”talking points” i olika frågor, men få utanför de egna trogna leden tycks bry sig särskilt mycket. Allt färgas av det extremt oklara parlamentariska läge vi tycks få, och den stora osäkerheten kring denna nya situation har verkligen tagit fram det sämsta i alla: Allt handlar nu bara om misstänkliggörande och angrepp, samtidigt som valstugor bränns, affischer vandaliseras och torgmöten spårar ur. Under Almedalen talade i stort sett alla partier om att Sverige måste hålla ihop, men det är inte den bilden man får just nu.

Samtidigt, utanför den direkt politiska sfären, händer andra saker som ytterligare bidrar till överhettningen, både bildligt och bokstavligt. Den extrema hettan, torkan och skogsbränderna under sommaren har fört upp klimatet på agendan, och flera av de större medierna tycks ha bestämt sig för att nu är det dags att få valrörelsen att handla om detta – vilket fick somliga att knorra om att medierna utför valarbete för det hårt trängda Miljöpartiet, som ju bevisligen åtnjuter stort stöd bland journalistkåren.

Men knappt hade den nyhetsagendan hunnit börja sätta sig förrän en till synes koordinerad bilbrandsattack i västsverige stal all uppmärksamhet och kastade samtalet tillbaka till de sociala frågor som hittills överskuggat allt.

I det rådande klimatet av extrem misstänksamhet börjar genast teorierna hagla: Det är en rysk påverkansoperation. Det är muslimska terrorister som försöker underminera polisens kapacitet. Det är nazister som vill piska upp hat mot invandrare. Vi kan vara tämligen förvissade om en sak: När röken skingrats och poliser och myndigheter gett sitt utlåtande om vad som hände så kommer några eller många att skaka på huvudet och hålla fast vid den teori som bäst bekräftar deras bild av vad som händer i Sverige just nu.

Kanske är den där hopplösa hatmatchen på en lerig plan inte den bästa bilden för den här valrörelsen. Allt mer börjar det likna ett våldsamt, kaotiskt förlopp som ingen styr. Det är som ett skenande lokomotiv som ingen tycks kunna – och än mer oroande, ytterst få tycks vilja – stoppa.

Sverige är ett land som lyckats väl med att hålla sig borta från politiskt våld under modern tid, och man får bara hoppas att det arvet visar sig starkare än den kaotiska stämning som växer i sommarhettan.

Förhoppningsvis kan vi blicka tillbaka på augusti 2018 som en stökig tid som föregick ett ovisst val, men där allt i slutänden ändå gick till ungefär som vanligt. Förhoppningsvis kan vi då reflektera över vad det var vi alla egentligen var så upphetsade över – varken Sverige eller demokratin gick ju under, även om vi hamnade i ett komplicerat parlamentariskt läge. Förhoppningsvis blir det inte värre än så här. Men ett par ovissa veckor återstår.

Val 2018 – Kriminalpolitik

Den här förföljelsen har pågått i 19 år – känner du till den?