Hur gör man egentligen för att ro iland en vecka där hälften av eleverna bara vill hem? Jag arbetar som slöjdlärare och sista veckan inför lov är alltid extra krävande.
De kommer in i salen, glada eller ledsna, arga eller kränkta, deprimerade eller studsande. De är som varelser från en annan planet, de är högstadieelever, de är tonåringar.
Någonstans i skiftet mellan mellanstadiet och högstadiet slutar denna människa att vara ett barn. Framför oss står inte längre barnet utan där står istället en tonåring. En halvt deprimerad, klumpig och förvirrad individ som inte minns vad den gjorde för fem minuter sedan. Där uppgiften att ta med en penna till lektionen är oöverstiglig. Där Tetris på datorn lockar mer än svenskalektionen.
Så i min slöjdsal står jag med elever som inte kan rita kvadrater i ena sidan av salen, samtidigt som det i andra änden står en tonåring och hugger en relief av en tiger med en skarphet jag själv har svårt att nå. Glömde jag nämna att nivåindelningar av eleverna är skarpt tabu? Nåväl. Jag står där i ett kaos av täljspån och träbitar när eleverna försöker få ihop sina slöjdalster. Det är sista lektionen, den lektion där hälften anser sig klara och den andra hälften har panik. Jag förfasar mig lite över att jag inte heller i år lyckats skapa en lugn avslutning på terminen, då två elever råkar ha sönder sina arbeten och får panik samtidigt.
Någonstans här fylls min kropp av två val: panik eller lugn. Jag står där i stormens öga och försöker manövrera mina och elevernas känslor till en trivsam punkt där det finns hopp, glädje och tröst. Några skruvar och lite lim senare fasas paniken ut och vi går återigen åt samma håll. För den som trodde att skolan främst handlar om att lära sig kunskaper har nog inte besökt en dåligt fungerande klass. Ibland tror jag slöjden framför allt handlar om att lära känna sina känslor, att få ihop allt man vill med det man kan och vara nöjd med det.
Vi är halvklasser i slöjd, tack och lov, men det är ändå 12–16 barn med egna personligheter, dilemman, trauman och svårigheter. Vi är inne på sluttampen nu, kanske skolavslutningen just varit när du läser detta. Jag står där framför en grupp med fyror som inte vill annat än att börja jobba. Jag försöker få ner gruppens energi lite och precis när vi ska starta tittar en av killarna på mig och säger: Vet du, min hund heter Bollen.
Vi tystnar alla, jag kommer helt av mig. Jag har också en hund, säger en annan. Vi får sätta oss en stund och prata om konstiga namn på hundar. Sedan går vi lugnt till skåpen och hämtar våra saker. Det är inte förrän halvvägs in på lektionen jag förstår hur genial denna unge var. Jag gav mitt allt för att lugna gruppen utan att lyckas men med en enkel avledning tar barnet udden av all stress och energi, all panik är som bortblåst och vi jobbar i lugn och ro.
Detta barn klarar inte heller av stress särskilt väl. Han är en av de som lätt blir paralyserad när det händer för mycket samtidigt. Som inte hämtar sina saker förrän alla andra hämtat sina. Men just idag fick den introverta bli ledare. Med en enkel diskussion om hundnamn ledde han bort all överflödig energi.
Det är denna typ av barn jag skulle vilja ha som ledare i alla klasser, det är denna typ av ledare jag skulle vilja vara.
Alla betyg är satta. Sista veckan är lite som en nedtoning mot sommarlovet där lektionerna blir lite kortare, rasterna lite längre, konflikterna lite fler. Solen lyser in genom fönstren och barnen på högstadiet vill egentligen bara sluta. Mina tappra försök att skapa koncentration för att smygstarta nästa termins projekt går sådär. För det mesta lyckas vi skapa en trivsam avslutning.
Jag skriver detta dagarna innan eleverna slutar men det är precis samma känsla varje år. Spänningarna och känslorna är på topp hela veckan. Vissa har redan tagit lov, vissa vill inte lämna skolan, delar av niorna gråter för att de inte får träffa varandra igen. Om jag bara bättre kunde bemästra detta lilla barns knep med avledning. Om bara en rolig historia om en hund kunde fungera även på högstadiet.
Sedan ger vi ut betygen, barnen går hem, skolan töms. Det är lite som att stänga av tv:n efter att ha sett en actionfilm. Jag står i en tom slöjdsal och vet att ingen kommer hit förrän till hösten. Det är en blandad känsla av sorg och lycka.
Kvarglömda elevarbeten slängs i en container utanför. En del sparar jag, trots att jag varnat att allt kvarglömt kommer att kasseras. Hyllorna organiseras, verktyg repareras, målarrummet saneras.
Vi sitter i lärarrummet och har tid att med gott samvete och i lugn och ro dricka en kopp kaffe. Vi avslutar sakta. Vi har överlevt ännu en termin. Jag åker hem. Allt är tyst. Tv:n är avstängd. I höst kommer de tillbaka. De underbara, jättejobbiga, små varelserna.
Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!
