Älgar som i direktsändning vandrar mot rikare betesmarker i Västernorrland har väckt fascination och förtjusning i Sverige.
Det långsamma formatet lånar sin stil från Norge, som har gjort "slow tv" till en nationalklenod.
Den som slumpmässigt slår på SVT:s "Den stora älgvandringen" kan lätt bli besviken. Timmar kan förflyta utan tecken på liv – bara långsamma panoreringar över barrskog och älv.
Plötsligt står de där, en grupp älgar som frustar och försiktigt doppar klövarna i vattnet. Och så ger de sig ut, en efter en med en beslutsam ledare i täten. I älven förvandlas deras stora kroppar till klippande öron som skickar pulserande ringar över vattenytan.
I flera tusen år har älgar vårvandrat – från kusten i Västernorrland, där de tillbringar vintern, över Ångermanälven och upp mot rika betesmarker i fjällen. Men i år har de sällskap. 22 strategiskt utplacerade kameror följer älgarnas simturer, och allt som händer däremellan. Alltså inte mycket.
Programmet har blivit en oväntad succé. Direktsändningen, som väntas löpa i 450 timmar och avslutas den 2 maj, har hittills spelats i totalt två miljoner timmar på SVT Play.
– Vi gick själva i gång på idén, men att det skulle bli såhär stort hade vi ingen aning om. Vi har fått fantastisk feedback från tittare i nästan alla åldrar, säger projektledaren Johan Erhag till TT.
Djupt andetag
Slow tv har kallats "tv:ns motsvarighet till ett djupt andetag". Idén är nästan provocerande enkel: ett förlopp skildras obrutet, ofta med natur och djur i fokus. I Sverige importerades formatet från Norges statliga tv NRK, där slow tv har blivit ett stående inslag.
Stilen fick sitt premiäråk på ett tåg mellan Bergen och Oslo 2009. En kamera fästes på loket, och NRK:s tittare bjöds med på den sju timmar långa resan genom ett snötäckt landskap. Över en miljon människor tittade, åtminstone en stund.
– För oss var det inte tänkt som meditation eller konst – vi ser det som ett nytt sätt att berätta en historia. Det står ut från allt annat som finns på tv, säger Thomas Hellum, som arbetade fram konceptet för NRK:s räkning, till TT.
Sedan dess har NRK producerat en lång rad slow tv-produktioner. En fyra veckor lång vandring genom norska nationalparker väckte stort intresse – programmet sågs av och till av tre miljoner tittare.
Den långsamma takten är formatets stora behållning, tycker Thomas Hellum – det speglar ju livet som det är mest.
– Oftast händer ingenting – men så plötsligt händer något! Tittarna kan själva bestämma om det är spännande eller inte. Och de vet att ingenting har tagits bort, ingen producent har klippt i det. Det är ett ärligt fönster ut i världen.
Spänning
På samma sätt vilar en lågmäld spänning över Ångermanälven utanför Junsele. Längst ner i skärmens högra hörn anger SVT en siffra – antalet älgar som hittills tagit sig över älven.
– Tanken var först att göra ett naturprogram, men vi hade svårt att fånga älgarna på bild. Vi visste ju inte när de skulle komma. På det sättet är det perfekt för slow tv. Det är oförutsägbart och bygger på att tittaren är aktiv själv, säger Johan Erhag.
På skärmen har ingen älg synts till på flera timmar. Men så rör sig vattnet, alldeles bakom en grankvist som dansar i vinden.
Äsch. Det var visst bara en gräsand.
(Fanny Hedenmo/TT)
