Den här artikeln publicerades ursprungligen på SightSize.com och är översatt från engelska. "Sight-size" är en traditionell metod för realistiskt måleri.
Det kan vara svårt att förklara problemet med detaljseende för elever eftersom våra ögon naturligt tittar på detaljer – att inte se skogen för träden-mentaliteten. Men med detaljseende så glömmer vi tyvärr ofta att delarnas visuella aspekt alltid påverkas av helheten.
Med detta i åtanke, inleder jag denna artikel om detaljseende med Arthur Guptills tankar i ämnet. Guptill var en populär arkitekt, lärare och författare i början av 1900-talet. Han grundade 1940 tidskriften American Artist tillsammans med sin kompanjon Ernest Watson.
Enligt Googles definition karaktäriseras detaljseende av "osystematiska partiella avmätningar gjorda över en tidsperiod”. Tecknings- och målerimetoder baseras emellertid ofta på detaljseende eftersom de förespråkar att man gör en sak i taget, ofta från början till slut. Många konstnärer har målat på det här sättet, somliga bättre än andra. Som jag inledningsvis nämnde så är detaljseende helt naturligt för oss.
Naturligt eller ej – är det en bra sak?
För att ta reda på det måste vi först förstå vad det är.
En bild som jag tycker har varit till hjälp när jag förklarar detaljseende är inlagd högst upp i denna artikel. Den kommer från Arthur Guptills första bok, Sketching and Rendering in Pencil (1922). Längre ned i artikeln finns Guptills förklaringar, redigerade och förkortade för att göra dem tydligare, tillsammans med min kommentar.
Ta en titt på den första bilden här nedan, som Guptill benämner Skiss 1.
Denna skiss är ett exempel på det som Guptill kallar en felaktig teckningsmetod. Det hade varit trevligt att få se den faktiska skon som jämförelse, men vi får nöja oss med Guptills beskrivning av processen.
Det är här som eleven ofta kommer att göra misstaget att börja rita från en punkt (som vid ”A” i bilden ovan) vid toppen av skon, och sedan jobba sig ned längs en sida. Därefter ritar han undersidan och kommer till slut tillbaka till startpunkten. Han har nu ritat hela konturen.
Om en erfaren konstnär väljer att gå till väga på det här sättet kanske han lyckas, men det är inte att rekommendera för nybörjaren eftersom det är ett väldigt svårt sätt att jobba på. Hur noggrann man än är när man ritar varje liten del allteftersom, så kommer de större formerna med största sannolikhet att bli fel, vilket i sin tur betyder att de mindre delarna är fel de också, i relation till varandra.
Vid första anblick kanske Skiss 1 (ovan till vänster) ser lika korrekt och intressant ut som Skiss 4 (ovan till höger), men proportionerna är helt fel, för Skiss 4 visar skons korrekta form sedd från utgångspunkten den ritades ifrån. Om vi börjar på ”A” och jämför konturen i Skiss 1 med konturen i Skiss 4, bit för bit, så ser de ganska lika ut. Det är det som är faran med metoden, det leder oss fel utan att vi märker det.
För när vi börjar rita sulan och tittar på klacken så märker vi att sulan är för låg, sulan och klacken utgör en horisontell linje, medan sulan i Skiss 4 är högre upp. Jämför höjden på tån i de två skisserna med bordskanten i bakgrunden så ser du att höjden i 1 är för låg. När vi sedan går upp till toppen märker vi att skoskaftet är mycket vidare i Skiss 1 än i Skiss 4.
Att rita en sko med sådana felaktigheter är inte fullt så katastrofalt, men om samma metod tillämpas på en porträtteckning av en person och så många felaktigheter smög sig in, så skulle det inte alls bli likt.
Det ”rätta sättet” att rita är, enligt Guptill, Gammell och mina lärare, följande:
Guptill börjar förklara processen genom att imponera på oss med vikten av att ha en konsekvent uppställning och tittarposition. Han förklarar inte nödvändigtvis sight-size direkt, men mycket av hans metod passar mycket bra i sight-size.
När arrangemanget är bestämt bör eleven studera objektet i några minuter innan han börjar rita. Han bör notera den generella formen på massan, glömma detaljerna, men tänka på den enkla formen.
De följande stegen är att bestämma objektets placering och storlek på pappret. Eftersom sight-size gör detta för dig ska jag inte förklara dessa vidare.
Härnäst antyder man – ”blockar in” – de större proportionerna, mycket lätt med några få svep med pennan. Jämför. Är höjden rätt i förhållande till bredden?
Men det är inte tillräckligt att jämföra objektets höjd och bredd, eller olika linjers relativa längd. Linjernas längd bör också studeras för att försäkra att de är korrekt ordnade. Håll pennan på armlängds avstånd på ett sådant sätt att den gömmer, eller går i linje med, några av objektets linjer, och gör sedan samma sak med samma linje på din teckning.
Guptill beskriver denna inblockningsmetod, som du tydligt kan se i hans teckning ovan.
Så snart de huvudsakliga proportionerna är rätt och de större områdena är utmärkta och korrigerade är vi färdiga med det första stadiet… Vid denna tidpunkt ska objektets större egenskaper eller detaljer vara tydligt uttryckta.
Som du kanske förstår är det i detta inledningsstadium som man tydligast kan se skillnaderna mellan detaljseende och metoden att blocka in. Vare sig man inser det eller inte är målet när man ritar med detaljseende att det ska bli färdigt med en gång. Med blockningsmetoden, som är en aspekt av helhetssyn, har ett helt annat mål. Målet är att genomgående etablera de rätta förhållandena i teckningen eller målningen.
Det är bara efter att de större aspekternas generella förhållanden i scenen är riktigt ritade som de mindre aspekterna kan ses korrekt. Se stort till litet. Se först skogen, sedan träden.
I Skiss 3 här ovan kan man se att de större delarna är än mer indelade och fler av de små detaljerna har lagts till. Detta andra stadium uttrycker de mindre eller små egenskaper, samtidigt som de större bibehålls.
Härnäst ska teckningen suddas ut en aning, vanligen med kladdgummi. Jag lärde mig kalla denna process att ”spöka ut”.
Du förstår, fram tills nu är allt du har ritat konstruktionslinjer. Dessa linjer, eller byggnadsställningar, är helt enkelt menade som vägvisare. Att sudda ut dem så att de knappt är synliga låter dig använda dem som sådana. Dessutom, de binder dig inte till sin placering och egenskap. Ju närmare helheten kommer verkligheten, ju tydligare ser man felen. När du skapar den slutliga teckningen, som beskrivet nedan, visar de spökade linjerna dig rätt riktning.
Det är delvis i det sista stadiet som ”konsten” kommer in i bilden.
Man bör lägga stor tankemöda på detta sista arbete för att slutlinjen inte ska bli perfekt och mekanisk utan uttrycka formerna och texturen som representeras.
Inga regler kan ge tillfredsställande resultat; det handlar om smak och känsla. Men rita tankfullt och titta före du ritar. Detta tredje stadium uttrycker många mindre detaljer på objektet, det är en indelning av linjerna från andra stadiet, noggrant förfinade, med de stora egenskaperna från första stadiet bevarade.
Några sista tankar från Guptill:
En teckning är helt enkelt en förklaring. De bästa teckningarna som vi har är de som berättar sin historia direkt och enkelt och som inte förvirrar oss med talrika och irrelevanta detaljer.
[En bra teckning] är mycket sannare än ett foto. Detta kan låta lite konstigt då eleven ofta har intrycket att den teckning som kommer närmast en fotorepresentation är den bästa och sannaste. Men så är det inte. Naturens små detaljer är oräkneliga och om vi studerar ett objekt mycket noga blir vi nästan överväldigade av de små delarna som den nära inspektionen avslöjar. Ett tydligt foto visar många av dessa saker. När vi tittar på ett föremål som vanligt är vi emellertid inte medvetna om varje liten detalj, för det är bara när vi fokuserar vår uppmärksamhet på en portion i taget som vi över huvud taget ser de minsta av de synliga delarna, det vanliga intrycket som vi får är det som vi ska försöka överföra till vårt papper; inte en fotografisk likhet som försöker dokumentera varje faktum.
När eleven gradvis utvecklar sin perception kommer han kunna skilja på vad som är väsentligt i fråga om teckningens syfte och vad som är överflödigt, så när vi ser på hans teckning kommer vi med liten mental ansträngning vara medvetna om det ritade objektet och dess huvudsakliga attribut. Det är tveklöst denna lätthet i att förstå en bra teckning som får oss att njuta av den mer än av ett foto på samma föremål.
Darren R Rousar är en ateljé-utbildad konstnär och lärare som skriver böcker som lär människor hur man tecknar och målar. Han gör detta genom att först lära dem att se. Hans senaste bok är ”The Sight-Size Cast”. Varannan vecka publicerar han artiklar på SightSize.com.
