Uppdrag gransknings senaste avsnitt, "Dömda för våldtäkt" kan på ett sätt sägas inte handla om det det ger sig ut för att handla om. Bakom ämnet döljer sig nämligen ett dramaturgiskt huvudnummer i form av en rätt brutal avklädning av en viktig person i svensk offentlighet: Kriminologen Jerzy Sarnecki.
Många har haft åsikter om Uppdrag gransknings reportage om överrepresentationen av personer med utländsk bakgrund bland dömda våldtäktsmän. Det är inte underligt, eftersom det släpps mitt i slutspurten av den mest kanske infekterade och ovissa valrörelsen i mannaminne, och berör en brännande och kontroversiell fråga för väljarna.
Men för den som följt med i andra mediers tidigare granskningar och kanske lyssnat till debattörer som exempelvis Ann Heberlein och Mustafa Panshiri presenteras inte något radikalt nytt. Det som ger programmet verklig sprängkraft är hur man plockar isär BRÅ i allmänhet och Jerzy Sarnecki i synnerhet, och målar upp en klar bild av att de låtit sig ledas av politiska syften i sin forskning. Med andra ord: att det funnits rent aktivistiska inslag i deras forskargärning, även om de inte kanske varit så medvetna.
Intervjun med Sarnecki, kompletterad med äldre klipp och annan information, är programmets röda tråd. Han har, i takt med att den svenska ”åsiktskorridoren” vidgats i dessa ämnen, allt mer fått klä skott för den linje som i princip helt avvisat alla typer kulturella förklaringar till sexualbrott. Hans ständiga hänvisningar till ”socioekonomiska faktorer” har under sociala medier-åldern i vissa kretsar blivit något av ett stående skämt. När bilar brann i hundratal i invandrartäta områden nyligen skrev någon på twitter något i stil med att ”rensat för socioekonomiska faktorer så reparerades tre bilar”.
Många har också frågat sig varför Sarnecki tycks vara den ende kriminolog som finns i alla journalisters telefonregister. Och frågan är om det här programmet inte kan vara början till slutet på hans mediala särställning.
I programmet visas nämligen hans resonemang (och möjligen något slags grupptänk på BRÅ) upp på ett sådant där graverande sätt som bara Uppdrag granskning tycks kunna göra. Men det hade inte blivit den framtida UG-klassiker den får förmodas bli, om inte Sarnecki själv gett reportrarna repet att hänga honom med.
I ett klipp från 1989 säger han att det är ”oerhört angeläget” att forska på den eventuella betydelsen av härkomst, och konfronterad med det i nutid säger han bara ”35 år senare tycker jag precis likadant”.
På frågan varför det inte skett blir han märkbart obekväm och erkänner visst ansvar, men skyller även ifrån sig på sina kollegor (ni vet de där som aldrig syns i media, men uppenbarligen finns).
Reportrarna mal sig igenom forskning under Sarneckis fana som tycks ha försökt bevisa att invandrares överrepresentation i statistik över dömda beror på diskriminering, men misslyckats.
Strax därefter medger Sarnecki att många sexualförbrytare förvisso kommer från länder med annorlunda kvinnosyn, men hänvisar i stället dunkelt till att de levt i ”grovt maskuliniserade miljöer”. Och fattigdom. Och annan brottslighet. Alltså, det socioekonomiska.
Han medger dock att det socioekonomiska perspektivet i våldtäktfrågan bygger på ”ett antagande” att våldtäkter inte skiljer sig från andra våldsbrott i det avseendet.
Alltsammans byggs upp mot klimax, när Sarnecki till sist meddelar att han nu under galgen försöker få till en studie i den här riktningen, men, förklarar han ganska självsäkert:
”Jag tror att, när vi är klara med den där forskningen, som inte finns, som inte kommit igång, kommer vi se att det är fattiga unga män med invandrarbakgrund som begår den typen av brott.”
”Det verkar som om du utgår från det,” flikar reportern in.
”Nej! Jo, förlåt. Jag har studerat det här i 45 år, och hittills har jag alltid hittat sådana effekter, så jag har ganska goda skäl att förvänta mig att det blir så. Men jag är helt öppen för andra resultat.”
Ridå.
Och som om man inte redan här mycket effektivt målat upp bilden av någon som är hopplöst fast i gamla hjulspår, så blir det än värre när ointresset för kulturella förklaringsmodeller på BRÅ börjar övergå till att likna politiskt jäv. BRÅ:s expert på sexualbrott kommer med den rätt förbluffande motfrågan ”vad ska man ha den informationen till?” när hon frågas om det inte är relevant att titta på härkomst. Sarnecki förskönar den inställningen med att forskaren tycker att socioekonomiska faktorer är ”viktigare”.
Flera gånger under intervjun betonar Sarnecki med emfas att politiker ”utnyttjar” den här sortens information om härkomst för motiv som är ”främlingsfientliga”. På frågan om detta synsätt påverkat hans forskning påstår han sig dock drivas av ett ”behov av att veta”.
Men så ger han sig själv dödsstöten:
”Att vi är rädda för rasism är rimligt och riktigt och viktigt. Och att vi idag har ännu större anledning till detta är helt uppenbart.”
Det är inte svårt att förstå varför Sarnecki själv rasande gick ut och sade att programmet aldrig borde ha sänts. Oavsett dess eventuella vederhäftighet har det kanske störtat honom från den tron som alla mediers go-to-kriminolog där han suttit i flera årtionden nu. Och det hade han troligen inte räknat med.
