Ett mejl från en läsare apropå krönikan vecka 7 om bland annat Sörmlands regiondirektör: ”Jag ställer mig frågan om vad som händer med människor i höga ställningar inom offentligheten. Goda löner, säkert tryggad ekonomi. Men det räcker inte. Man vill försäkra sig om att få mer! Moral, etik … är det något förlegat i Sverige? Frågar sig … …” Frågar sig gör säkert många fler.

I krönikan utlovades fortsättning i ämnet lagar och regelverk kring det som ömsom rubriceras utköp, uppsägning/avsked och avgångsvederlag men som alla är varianter på samma sak: mer eller mindre olagliga sätt att avsluta det som arbetsrättsligt benämns anställning tills vidare men som för många – särskilt anställda i offentliga myndigheter – ofta inte fungerar något vidare. Särskilt knackigt fungerar tillsvidareanställningar för dem som kritiserar oegentligheter – så kallade visselblåsare.

I en helt annan division spelar de med kontrakterade avgångsvederlag. Förebilden är hämtad från näringslivet där, särskilt i multinationella företag, vd:ar saknar anställningstrygghet och som därför, i kontrakt, garanteras ersättning i samma stund styrelsen ger dem foten.