Filmen Utvandrarna har i ny tappning fokus på Kristina från Duvemåla och berör existentiella frågor. Genom utmärkta skådespelarinsatser och vackert foto skapas en tidlös och gripande berättelse.
På juldagen hade filmen Utvandrarna premiär. Den är baserad på Vilhelm Mobergs Utvandrarserie bestående av fyra böcker. Senaste filmatisering var 1971 och regisserades då av Jan Troell. Versionen 2021 har skapats av en kvartett norska filmskapare: manusförfattarna Siv Rajendram Eliassen och Anna Bache-Wiig, regissören Erik Poppe samt fotografen John Christian Rosenlund.
Att åskådliggöra Mobergs hela litterära berättelse genom en film på 148 minuter går naturligtvis inte, och man har skapat en egen version av författarens verk. Fokus är på huvudrollsinnehavaren Kristina från Duvemålas tankar och upplevelser. Genom kameralinsen får vi följa hennes göranden, och får genom hennes ögon se det hem hon lämnar och den nya värld hon möter. Poppe har tillsammans med filmteamet skapat en gripande skildring av 1800-talets Fattigsverige och Amerikaemigranternas utmaningar och umbäranden. Det är en tidlös berättelse om människors drömmar och förhoppningar om ett bättre liv i ett nytt land långt borta. Filmen speglar också genom Kristinas tankar och känslor längtan hem till det välkända och de som blev lämnade kvar. Det handlar om de rötter människan har till sitt fädernesland.
