Gilda är på många sätt en klassisk film noir, om svartsjuka, girighet och falskspel. Men framför allt är det den filmen som skrev in Rita Hayworth i historieböckerna som en ny sorts femme fatale. Förförisk, stark, men också sårbar.

Filmen kretsar kring triangeldramat mellan Johnny Farrell (Glenn Ford), Ballin Mundson (George Macready) och Gilda Mundson (Rita Hayworth).

Farrell är en ung amerikan som anländer till Buenos Aires i Argentina i jakten på lyckan. Efter att ha vunnit en storvinst genom att fuska i tärning, utsätts han för ett rånförsök. Men han blir räddad av Mundson, en hårdbarkad ägare till ett olagligt kasino. De blir goda vänner och Farrell blir anställd på kasinot.

Men en dag visar Mundson upp sin hustru, Gilda. Farrell och Gilda visar sig ha varit ett kärlekspar förut, men skiljts åt som ovänner. Gilda börjar göra vad hon kan för att göra Farrell avundsjuk, genom att gå ut och dansa med andra män. Samtidigt ger Mundson Farrell i uppdrag att hålla ett öga på hans hustru. Kanske vill han sätta Farrells lojalitet på prov. Under tiden växer hatkärleken mellan Farrell och Gilda.

Det är hon, Gilda, som är stjärnan. Filmens framgångar vilar helt och hållet på henne i titelrollen.

Rita Hayworth fick med Gilda sin mest ikoniska filmroll. Men vägen till framgången var lång och svår.

Rita föddes som Margarita Carmen Cansino. Modern hade engelskt-irländskt påbrå, medan fadern var född i Spanien. Båda föräldrarna var dansare. Fadern var hård och kontrollerande och satte Rita i danslektioner redan när hon var tre och ett halvt år gammal. Ofta slog han sin dotter. När Rita var tolv år gammal började far och dotter uppträda tillsammans som ”The Dancing Cansinos”. Eftersom Rita enligt lag var för ung för att arbeta på nattklubbar i Kalifornien där de bodde, uppträdde de på andra sidan gränsen, i Mexiko, i stället.

Nitton år gammal gifte sig Rita med affärsmannen Edward C. Judson, som var tjugotvå år äldre än hon.

Hon såg äktenskapet som en chans att komma bort från sin far. Judson var mycket pådrivande och ville göra Rita till filmstjärna. Men den person som hade mest ansvar för hennes kommande stjärnstatus var chefen för Columbia Pictures, Harry Cohn. Cohn tyckte dock att Rita såg för latinamerikansk ut samt att hennes efternamn lät alldeles för spanskt. Rita tog därför namnet Hayworth, som varit hennes mors namn som ogift. Därefter började den utseendemässiga förvandlingen. Efter en del experimenterande med färger och frisyrer, blev nu hennes naturligt mörka hår i stället rött. Hon genomgick även elektrolys för att höja hårfästet och ge henne en högre och bredare panna.

Sommaren 1941 publicerade Life Magazine ett svartvitt foto taget av Bob Landry, som visar Rita Hayworth sittande i en säng iklädd ett sidennattlinne. I texten beskrivs hon som en blivande stjärna. Och bara ett par månader senare fick hon verkligen sitt genombrott, då hon dansade tillsammans med Fred Astaire i Bröllopsdansen (1941). Filmen blev en sådan succé att Hayworth och Astaire spelade in ytterligare en film tillsammans redan året efter, Bröllop i Buenos Aires.

Snart var det många som fick upp ögonen för Rita. Bob Landrys fotografi kom att säljas i miljontals kopior under andra världskriget. Rita blev därmed, vid sidan av Betty Grable, en av de två mest populära pinupporna vid denna tid.

Gilda är nog den roll som flest människor förknippar Rita Hayworth med. Den mest kända scenen i filmen är den då hon, iförd en svart satinklänning, framför det storskaliga numret Put the Blame on Mame. Hennes röst är emellertid dubbad av Anita Ellis. Scenen har beskrivits som en påklädd striptease, där hon enbart tar av sig handskarna. Klänningen utformades av Hollywooddesignern Jean Louis, som hämtade inspiration från John Singer Sargents kontroversiella målning Portrait of Madame X från 1884. 

Några månader efter premiären av Gilda, kom nyheten om en atombombstestning på Bikiniatollen i Stilla havet. Fastklistrad på bomben var en bild av Rita Hayworth från filmen. Militären förklarade detta som en referens till hennes status som ”bombnedslag”. Det var menat som en komplimang, men Rita Hayworth tog mycket illa vid sig av att få ett massförstörelsevapen uppkallat efter sig.

I sin helhet är Gilda en mycket förvirrande film, med många svängningar fram och tillbaka som är nästan omöjliga att följa med i.

Johnny Farrell som karaktär är ett annat dilemma. Han är både hjälte och antagonist, otrevlig och osympatisk mot Gilda. Man önskar på sätt och vis att hon hade blivit räddad från honom av en trevligare man i slutet av filmen. Gilda beter sig visserligen också tvivelaktigt, men hon gör det för att Farrell ska visa känslor för henne. På sätt och vis vill hon bara bli älskad.

En av filmens styrkor är emellertid kemin mellan Rita Hayworth och Glenn Ford. Under inspelningarna ryktades det om att de förälskat sig i varandra. Fords son, Peter Ford, har senare gjort gällande att hans pappa och Hayworth hade en fyrtio år lång kärleksaffär. Ford var en av dem som bar kistan på Hayworths begravning.

Gilda är en kultfilm. Och det är Rita Hayworths förtjänst. Det är hon, Gilda, som är stjärnan. Filmens framgångar vilar helt och hållet på henne i titelrollen.

Kontakta skribenten: [email protected]