Jag hörde talas om en arbetsplats där ledningen nyligen låtit meddela att de gemensamma morgonmötena skulle avskaffas. Enligt ledningen dracks det för mycket kaffe på dessa tillställningar – kaffe är ju, som alla vet, väldigt onyttigt – och stillasittandet som var förenat med mötena var inte heller bra.

Personalen har naturligtvis frågat vad det skall göra istället, den första kvarten av arbetsdagen, men fått svar som det inte riktigt begriper:

– Ni kan väl läsa katekesen? Det gjorde vi vår på tid!
– Ni kommer nog på något, när ni tröttnat på att ha tråkigt.
– Gör något! Vad som helst, bara ni inte sitter och dricker kaffe!

Fatta vilken uppförsbacke för ledningen att lyckas genomföra önskade förändringar! Att ta bort något som personalen gillar och ersätta det med… Ja vadå? Tydligen är nästan vad som helst bättre än kaffestunderna, som personalen uppskattat så mycket och som de upplevt bidragit till trivseln?

Därför gäller det att söka bortom sina instinktiva aversioner och besvara frågan: Vad är det som är viktigt för mig, som gör att jag vill att barnet skall lägga undan skärmen?

Nej, så går det förstås inte till på seriösa arbetsplatser där man vill förändra rutiner. Ändå är det ungefär så här det går till i många familjer när det gäller barnens skärmar. Gång på gång får barnen höra att användandet av deras digitala prylar – ofta i strid med barnens egna upplevelser – är skadligt och bör tidsbegränsas och när de frågar vad de skall göra istället får de svar som det upplever som irrelevanta och obegripliga.

– Sitter du med en skärm nu igen!? Nu är det dags att göra något annat en stund!
– Vad skall jag göra istället då?
– Hoppa studsmatta? Läs en bok?
– Jag vill inte vara ensam på studsmattan och jag hatar att läsa.
– Städa på ditt rum då!
– As if…!
– Gör vad du vill, men nu blir det ingen mer skärm förrän ikväll efter maten.

Tydlighet för att nå önskade mål

Jag föreslår att föräldrar låter sig inspireras av framgångsrika chefer. De lägger inte massa tid på att argumentera för varför något inte skall göras. Istället tar de fram och förankrar tydliga mål och diskuterar möjliga åtgärder för att nå målen. På samma sätt behöver föräldrar vara tydliga med vad som är viktigt för dem:

– Jag skulle vilja prata med dig om en grej. Har du tid?
– Okej. Vad är det?
– Jag älskar dig och jag är mån om att du mår bra och att vi har det bra tillsammans. Jag skulle vilja snacka med dig om hur vi kan få till det i vår familj.
– Jaha?
– Jag har läst på en del och det verkar som att för att må bra så behöver vi människor röra på oss varje dag. Vi behöver vara ute i dagsljus. Vi behöver äta nyttigt och på regelbundna tider och vi behöver ordentligt med sömn.
– Skall du börja tjata om träning nu igen?
– Nä, jag tycker inte om att tjata. Jag vill att vi skall hitta en lösning som känns bra för både dig och mig.
– Hur då, om jag får fråga?
– Det vet jag inte. Jag tänkte att vi skulle komma på det tillsammans. Jag har också tänkt på att vi ofta bråkar om dina läxor. Och så skulle jag vilja snacka om hur vi kan hitta tid att umgås. Jag skulle gilla att vara mer tillsammans än vi varit på sistone. Sedan så gissar jag att det finns grejer som är viktiga för dig, som du också vill att vi tar med när vi pratar?

Det finns uppriktiga behov hos oss föräldrar, som ligger till grund för varför vi vill att barnen inte bara skall sitta med sina skärmar.

I det här samtalet tar föräldern utgångspunkt i vad som är viktigt för henne: Att barnet mår bra, att hitta fungerande rutiner för tex läxor, mat och sömn, och att få gemenskap. Hon visar också att hon vill lyssna på vad som är viktigt för barnet och slutligen öppnar hon för att de tillsammans skall hitta lösningar som tar bådas behov i beaktande. Jag är övertygad om att hon i det här läget har oändligt mycket bättre förutsättningar för kontakt och samarbete med sitt barn än om hon inleder med att prata om vad hon vill att barnet inte skall göra (hålla på med en skärm).

Att börja i den här änden är förstås inget ljug från förälderns sida. Det finns uppriktiga behov hos oss föräldrar, som ligger till grund för varför vi vill att barnen inte bara skall sitta med sina skärmar. Det är ju inget självändamål att barnet inte använder skärmen (även om det ibland kan låta så när en del föräldrar pratar med sina barn). Därför gäller det att söka bortom sina instinktiva aversioner och besvara frågan: Vad är det som är viktigt för mig, som gör att jag vill att barnet skall lägga undan skärmen? Det är i svaret på den frågan som samtalet med barnet bör ta sin utgångspunkt.

För att sammanfatta:

Istället för att fokusera på att barnet inte skall hålla på med en skärm mer än en given tidsrymd varje dag, fokusera på vad mer barnet behöver göra för att må bra och på vad som behövs för att ni skall må bra tillsammans. Om barnet därutöver väljer att ägna sig åt skärmanvändande kan du slappna av. Du vet ju att både hon och du får era övriga behov tillgodosedda.

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.            
 

Länk till tidigare delar i artikelserien om skärmkonflikter med barn:

– Förebygga och hantera skärmkonflikter med barn (del 1)

– Engagera dig i barnets skärmanvändande! (del 2)

– Visa respekt för barnets sociala relation på nätet (del 3)