Åh vilken fin teckning du har gjort! Vad söt och vad duktig du är! Berömmet bara poppar ut ur munnen utan eftertanke. Vi är ju själva som föräldrar uppväxta med det här tänkesättet. Men beröm kan leda till att barnen utvecklar en osund självkänsla som bygger på prestation. Det säger Petra Krantz Lindgren som är författare och föreläsare, och har skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”.

– När vi berömmer barnen så bedömer vi också barnen. Då finns det en risk för att barnet uppfattar det som att du är värdefull och viktig för att du gör det här eller ser ut på det här sättet.

Petra menar att en sund självkänsla inte handlar om att gå runt och säga till sig själv hur bra man är, utan den visar sig i att man känner att man duger och är värdefull precis som man är, med alla sina känslor, behov och tankar. Att kunna känna ömhet inför sig själv och det man känner till om sig själv.

Det är först när barnen får uppleva att de är värdefulla, inte bara när vi säger det, som deras självkänsla får näring

”Berömfällan”

Trycket i samhället är stort. Mycket handlar om att bli bedömd, både i skolan och bland kompisar. Därför behöver vi som föräldrar visa barnen att deras värde är villkorslöst.

– Om vi inte lär dem hemma att de är villkorslöst älskade, vad händer då när de kommer ut i samhället. Det är just därför det är så otroligt viktigt att jag packar mitt barns ryggsäck med villkorslös kärlek och uppskattning, så att hon vet att även den dagen då hon skriver underkänt på provet, så är hon älskad.

Men berömmer vi hela tiden barnen så är risken att barnen tror att deras värde är villkorat. Beröm kan dessutom leda till att barnet fastnar i ”berömfällan”, vilket gör att det ständigt kommer att söka bekräftelse genom att vara duktig, bra och perfekt. Då handlar det bara om en ytlig känsla av att duga.

– Det är först när barnen får uppleva att de är värdefulla, inte bara när vi säger det, som deras självkänsla får näring.

Fokusera på relationen

Petra menar att en sund självkänsla där barnet upplever att det är viktigt och värdefullt hämtar näring i de relationer vi har med människor som betyder mycket för oss. Därför behöver vi fokusera på relationen till våra barn.

– Istället för att titta på barnet och tänka att nu ska jag stärka den här lilla ungen så att han mår bra med sig själv, så titta istället på relationen och fundera över hur kan jag ta ansvar för den och utveckla den så att både jag och mitt barn trivs och mår bra.

För att bygga bra relationer med våra barn måste vi ta oss tid att vara tillsammans med dem och vara intresserade av vad de gör, tycker och tänker. Vi behöver också visa och uttrycka att vi tycker om deras sällskap.

– Vi säger ofta: Jag ska åka och handla nu, vill du följa med? Men det landar så mycket skönare hos barnet om jag istället säger: Nu ska jag åka och handla, jag skulle gilla ditt sällskap, har du lust att hänga med?

 I en relation där både den vuxne och barnet mår bra där får självkänslan näring

När vi berättar för barnen att vi vill vara med dem, och inte bara säger att vi kan tänka oss eller kan offra oss att vara med dem så kommer den samvaron att bli mer värdefull för barnet. Dessutom får vi inte glömma att det handlar om en ömsesidig relation, och då behöver vi också berätta om oss själva.

Respektfull och ärlig gränssättning

Som vuxen måste man ta rollen som ledare, och det är viktigt för barnet att få tydliga gränser, säger Petra. Här handlar det om en respektfull och ärlig gränssättning, och att man är tydlig med sina egna behov. Då lär sig barnet att respektera sig själv och andra, och att ta hänsyn till sina egna och andras behov, vilket är grunden för en sund självkänsla.

– Jag tror inte att jag kan hjälpa mitt barn att utveckla en sund självkänsla om jag inte tar ansvar för och står upp för mina behov, för jag är ju barnets förebild. Så när hon kommer ut i världen hur ska hon då kunna stå upp för sina behov om inte jag har visat hur man gör.

Petra liknar det vid en våg där det ska vara jämvikt mellan barnets behov och den vuxnes behov.

– Det handlar inte om att vara mer eller mindre värdefull och viktig, utan att hela tiden ha perspektivet att göra det bra för både dig och mig. I en relation där både den vuxne och barnet mår bra där får självkänslan näring.

Vi är ju som föräldrar själva marinerade i det där tänket, och har fått en kick av att vara duktiga

Har man grunden i samvaro, samtal och gemenskap så blir avvägningen mellan barnets behov och den vuxnes behov inte så svår, eftersom man då lagt grunden i att vara ett gott team. Man gillar varandra och vill samarbeta.

Låt bli att klandra och kränka

När vi tappar tålamodet eller blir arga är det lätt hänt att klandra och kränka barnet. Det ger barnet en känsla av skam och oduglighet som påverkar den inre självbilden negativt.

– Om jag säger: Du är så lat och jobbig, och tänk att jag alltid ska behöva säga till dig! Då säger jag indirekt att du duger inte som du är.

Då är det bättre att istället prata utifrån sig själv.

– Man kan säga: När du ställer tallriken där på bordet och bara går härifrån så känner jag mig både frustrerad och besviken. För mig är det viktigt att man hjälps åt med det som behöver göras i familjen. Vad tänker du om det? Då berättar jag att barnet gör något som jag inte uppskattar, men jag gör det utan att klandra barnet.

Att acceptera barnets känslor

– Vi sätter ett lock på. Det vi säger är att du får inte visa den, och det är ju då det kokar över. Om vi istället säger att jag förstår att det här känns jätte jobbigt för dig, så är det som att dra kastrullen från plattan och då kan vattnet svalna i lugn och ro. På så sätt låter man barnet ha sin känsla, hon får vara besviken.

Om vi benämner och hjälper barnen att känna igen och förstå sina känslor så hjälper vi också barnen att få en mer omfångsrik självkänsla. Men vi ska absolut inte bli psykologer för våra barn som talar om för dem hur de känner sig, poängterar Petra. Istället kan vi hjälpa dem att sätta ord på sina känslor genom att använda ett nyfiket och frågande tonfall: Är det arg du känner dig? Eller är du besviken?

Att prata utan att berömma

Att sluta berömma sina barn helt och hållet kan ju tyckas näst intill omöjligt. Petra avslöjar att det slinker ut ett och annat berömmande ord ur hennes mun också ibland, och tycker inte att vi ska bli nedslagna för det.

– Vi är ju som föräldrar själva marinerade i det där tänket, och har fått en kick av att vara duktiga. Då är det svårt att inte säga det till sitt barn, för vad händer då? Börjar hon undra?

Det är aldrig för sent att få en bättre relation till sitt barn. Det som är gjort är gjort, men du kan alltid ändra på det från och med nu

Om man har ett äldre barn så behöver man förstås vara tydlig med förändringen och berätta varför man inte längre vill berömma och bedöma, utan istället diskutera och fråga.

– Jag vill inte längre bedöma dig, jag tycker det är viktigare att höra vad du själv tycker.

Med lite träning och tålamod går det mesta att ändra, och vi kan vänja oss vid att ha ett annat förhållningssätt till våra barn.

– Man kan ju fråga: Vad tänker du själv, är du nöjd? Grattis, vad härligt! Jag vet hur härligt det känns när man lyckas med det man kämpat för …

Men om man nu redan har berömt sina barn under en massa år, är det kört då?

– Nej, det är aldrig för sent att få en bättre relation till sitt barn. Det som är gjort är gjort, men du kan alltid ändra på det från och med nu. Även om ditt barn är sjutton år så är det väl bättre att börja nu. Det kommer absolut att ha betydelse, det är jag helt övertygad om.