Petra Krantz Lindgren: Nio saker vissa lärare gör som bidrar till mobbning
Petra skriver och föreläser i ämnet ömsesidig respekt och samarbete mellan vuxna och barn


Så här i början av skolåret pågår ett intensivt värdegrundsarbete i många skolor. Målet är att eleverna skall vara trygga och trivas i skolan och därmed också har förutsättningar för att ta in kunskap och att utvecklas. Eleverna får lära sig om socialt samspel och de får göra övningar för att skapa och stärka gruppgemenskap. Ordningsregler diskuteras, förankras och repeteras.

Arbetet är otroligt viktigt och värdefullt! I en enkätundersökning som organisationen Friends genomförde i år uppgav ca 25 procent av eleverna i grundskolan att de blivit kränkta av andra elever under det senaste året och mellan 6 och 10 procent ansåg sig ha blivit mobbade. Gemensamt för kränkningar och mobbning är att de väcker (eller syftar till att väcka) rädsla och/eller skam hos den som blir utsatt. Inget av det skall naturligtvis tillåtas på en plats där våra barn och unga befinna sig på dagarna. Dessutom är det så att den som upplever rädsla eller skam har svårt att lära sig nya färdigheter och ta in kunskap, vilket ju är själva syftet med skolan.

Barn gör som vuxna gör. Det spelar ingen roll att vi kallar det ”ledarskap” eller ”uppfostran” när pedagogerna gör det, och ”kränkningar” när eleverna gör samma sak.

Dessvärre är det inte bara barn och unga som kränker varandra. I Friends undersökning uppger 8 procent av eleverna i grundskolan att de, under det senaste året, blivit kränkta av någon vuxen i skolan. Jag är inte helt förvånad över siffran, för faktum är att en del av lärarnas ”pedagogiska metoder” för att hålla ordning i klassen väcker rädsla och skam i barn och unga, dvs samma mekanismer som är verksamma när elever kränker och mobbar varandra.

Här nedan följer exempel på sådant pedagoger säger, som jag tror kan kränka barn och ungas upplevelse av värdighet och värde och väcka rädsla och/eller skam. Jag har också klätt samma typ av uttryck i barn och ungas språkdräkt, för att tydliggöra likheterna mellan det som inte sällan kallas ”ledarskap” när vuxna gör det mot barn, men som kallas ”mobbning” eller ”kränkning” när barn och unga gör det mot varandra.

Nio saker vissa lärare gör som bidrar till att mobbningen fortgår i skolan

1. Negativa etiketter

När läraren klistrar negativa etiketter på eleven kan det låta så här:
– Du är elak!
– Åh, vad du är jobbig!
– Du är lat.

 Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du är ett jävla pucko!

2. ”Pedagogiska” frågor

När läraren ställer ”pedagogiska” frågor till eleven kan det låta så här:
– Tror du verkligen att någon vill vara med dig när du skriker hela tiden?
– Gör du så här för att du tror att du blir populär?

När frågor som dessa ställs med kritiskt eller ironiskt tonfall tvivlar jag på att de inbjuder till dialog. Snarare väcker de skam hos eleven som mellan raderna uppfattar: ”Jag tycker att du borde förstå att det du gör är dumt/löjligt/fel.”

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Tror du att du är cool, eller?

3. Ge någon annan skulden för sina egna känslor

När läraren ger eleven skulden för sina känslor kan det låta så här:
– Nu gör du mig ledsen, Ellen.
– Tänk att jag alltid skall behöva bli så besviken på dig.
– Du gör mig arg!

Allvarligt talat, inte har väl läraren lämnat över makten över sina egna känslor till en förstaklassare? Att låta barn tro att de har makt över och ansvar för vuxnas känslor kan väcka både rädsla och skam.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du äcklar mig!
– Det var inte mitt fel att jag slog honom! Han gjorde mig skitförbannad.

4. Uttrycka vad någon borde förstå

När läraren uttrycker vad eleven borde förstå kan det låta så här:
– Du är åtta år nu. Du borde klara av att komma i tid till skolan.

Föreställ dig känslan av skam som dessa ord kan väcka hos den åttaåring som försöker passa tiden, men av olika skäl inte klarar det.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Meh! Är du puckad eller? Hur svårt kan det vara att fatta?

5. Utestänging

När läraren utestänger kan det låta så här:
– Nu går du ut härifrån! Du gör inte som jag säger och då får du inte stanna härinne.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du får inte vara med oss och leka för du leker leken fel.

6. Hot

När läraren hotar kan det låta så här:
– Om du inte gör som jag säger nu så blir det hemringning.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Om jag inte får prova din skateboard så får du inte komma på mitt kalas!

7. Mutor

När läraren mutar kan det låta så här:
– Alla som gör tio mattetal får en guldstjärna. Den som först fått tio stjärnor får en påse godisbilar.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Om du gömmer Ossians brallor efter gympan så får du tio spänn av mig.

8. Befallningar

När läraren befaller kan det låta så här:
– Nu sitter du ner och gör som jag säger!!!

Kombinerat med hög röst, aggressivt ansiktsuttryck och kroppsspråk väcker befallningar inte sällan rädsla.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Kom hit, din lilla skit!

9. Straff

När läraren straffar kan det låta så här:
– Nu har du varit så jobbig hela veckan att jag har bestämt att du inte får följa med på utflykten.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du får inte följa med oss hem till Isak, för du är inte schysst! Du hjälpte inte oss med ett enda svar på provet.


Barn gör som vuxna gör. Det spelar ingen roll att vi kallar det ”ledarskap” eller ”uppfostran” när pedagogerna gör det, och ”kränkningar” när eleverna gör samma sak. Ungarna struntar i terminologiska krumbukter. De tar intryck av vad de vuxna ledarna i skolans värld gör. Och så länge vuxna kränker barn och unga är jag orolig för att barn och unga kommer att fortsätta kränka varandra. Därför, kära pedagoger, hoppas jag att ni, inte bara ägnar tid åt det viktiga värdegrundsarbetet när det gäller elevernas relationer till varandra. Jag hoppas att ni också vill titta på er egen ledarroll i klassrummet. Lever ni det ni lär?

Jag är övertygad om att det krävs tydligt ledarskap både i hemmen och i skolan och vuxna som visar var gränserna för ett oacceptabelt beteende går. Men detta kan göras på olika sätt!

Jag inser att det finns en risk att det jag skriver landar som kritik och väcker både dåligt samvete och ilska hos er som läser. Jag vill verkligen betona att det inte är min avsikt med den här artikeln. Jag skriver för att jag vet att vi alla delar längtan efter en skola dit varenda unge kan gå och känna sig välkommen. Där alla trivs och mår bra. För att nå dit tror jag att vi, alla, måste vara villiga att syna oss själva och hur vi möter våra barn och unga.

Vad tror du?

Ps 1. I just den här artikeln har jag valt att fokusera på kränkningar i skolans värld. Men tyvärr börjar det redan i en del hem: Föräldrar som hotar, straffar, mutar, utestänger, ignorerar och förlöjligar barn. Därefter tar vissa vuxna i skolans värld vid, med ungefär samma metoder. Och sedan står de vuxna där och berättar för barnen och de unga att de inte skall kränka varandra. Snacka om dubbla budskap!

Ps 2. En del kommer att läsa den här texten som att jag är emot att vuxna sätter gränser och för att barnen skall få bete sig ”hur som helst”. Så är det inte! Jag är övertygad om att det krävs tydligt ledarskap både i hemmen och i skolan och vuxna som visar var gränserna för ett oacceptabelt beteende går. Men detta kan göras på olika sätt! Jag är emot att göra det genom att kränka barn och unga och för att göra det ärligt och respektfullt. Hur det går till låter sig dessvärre inte formuleras i en eller ett par kärnfulla meningar, men läs gärna bloggartiklarna jag länkar till här nedan under rubriken ”Tips på vidare läsning” eller kika på min bok ”Med känsla för barns självkänsla”.

Tips på vidare läsning:

Skolan kan faktiskt inte vara rolig hela tiden!
Uppfostra era söndercurlade ungar till att bete sig som folk i skolan!
Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna  skolan?!
Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Gränser med respekt (artikelserie i tio delar)

 

Petra Krantz Lindgren. Foto: Caroline Andersson

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.  

Den unge mannen är tunnhårig när han går in till frisören, men när han är klar – vilken förvandling

Den här förföljelsen har pågått i 19 år – känner du till den?