Ibland gör barn saker som inte ligger helt i linje med föräldrarnas önskemål. Milt uttryckt. De svär och pratar högljutt vid matbordet. De lämnar sina smutsiga kläder på golvet i badrummet och låter tallriken stå kvar på soffbordet efter kvällsfikat. De kallar sina föräldrar för idioter och tjuvnyper sina syskon. För att bara nämna något.
Många föräldrar undrar hur man "sätter gränser". Hur lär man sitt barn vad som är ok och vad som inte är ok i sociala sammanhang? Hur lär man sitt barn att ta hänsyn, visa respekt och empati?
Många föräldrar pratar med sina barn på ett sätt som gör att barnen tappar kontakten med sin empati.
I Svenska Dagbladet finns en spännande artikel från 2010 som tyder på att frågan kan vara felställd. I artikeln presenteras resultat från en studie vid Max Planck-institutet i Leipzig som tyder på att barn föds med förmågan och viljan att vara empatiska, hjälpsamma och generösa.
Kanske måste vi inte alls lära barnen att vara empatiska, att ta hänsyn eller hjälpa till!? Kanske är det istället så att vi som föräldrar behöver lära oss att förvalta den naturliga förmåga till empati som barnen föds med!?
En mamma som jag pratade med i morse uttryckte sin tveksamhet gentemot forskningsrönen:
"Om mina barn någonsin haft en naturlig empati så tycks den ha försvunnit i själva födelseögonblicket! Hemma hos oss ser jag bara egoism så långt ögat når".
Den här mamman är knappast unik. Jag tror att många föräldrar längtar efter mer empati och hänsynstagande från sina barn. Men jag tror faktiskt inte att barnen saknar empatisk förmåga. Vad de saknar är goda förutsättningar att komma i kontakt med sin naturliga empati. Annorlunda uttryckt: många föräldrar pratar med sina barn på ett sätt som gör att barnen tappar kontakten med sin empati.
När föräldrar ser beteenden hos barnet som de inte gillar så har de en tendens att:
– Anklaga ("du borde verkligen veta bättre än att slå din syster")
– Döma ("att säga så där är inte okej!")
– Hota ("om du inte städar nu blir det inget Bolibompa")
– Muta ("om du städar nu får du en glass sedan")
– Etikettera ("åh, vad du är gnällig")
Hur villig känner du dig själv att uppfylla din partners önskemål när han (hon) just har kallat dig gnällig? Hittar du någon empati för din chefs utsatta position när hon just har talat om för dig att dina önskemål om högre lön "inte är okej"? Och när din mamma påpekar att du borde veta bättre än att stanna hemma från hennes födelsedagsfirande bara för att du är förkyld – känner du dig då plötsligt sugen på att gå?
Ibland kan den andre förvisso ändra sitt beteende på det sätt som önskas, men det kommer inte att ske utifrån empati och hänsyn.
Påståenden och uppmaningar av det här slaget resulterar ofta i motstånd och ovilja. Ibland kan den andre förvisso ändra sitt beteende på det sätt som önskas, men det kommer inte att ske utifrån empati och hänsyn. Den som ändrar sitt beteende i det här läget gör det troligen utifrån en känsla av skuld, skam eller rädsla (för straff eller utebliven belöning).
För att sammanfatta. Ser du mindre empati och hänsyn hos ditt barn än du skulle önska beror det troligen på att du uttrycker dina önskemål på ett sätt som gör det svårt för ditt barn att komma i kontakt med sin naturliga empati. Inte på att ditt barn saknar empati.
Hur kan man då uttrycka sina önskemål på ett sätt som underlättar för barnet att komma i kontakt med sin naturliga empati? Den frågan försöker jag besvara i det här inlägget.
Petra Krantz Lindgren. Foto: Caroline Andersson
Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.
