Du och ditt barn har ett gemensamt problem. Det kan handla om läggningen på kvällen, ordningen i vardagsrummet, maten på tallriken eller besöken i mataffären. Ni är inte överens. Du skulle önska att ni vore det. Detsamma gäller ditt barn. Ni behöver prata för att komma till en lösning som funkar för er båda.

Samtalet mellan er kan liknas vid att ni passar en boll fram och tillbaka mellan er. Bollen omformas lite när den flyttar sig från dig till barnet och från barnet till dig. Ni behöver båda vara uppmärksamma på hur den förändras och ta hand om bollen. Om ni hjälps åt kan ni slutligen få bollen i mål: nå en lösning på ert gemensamma problem som ni båda är nöjda med.

Att lyssna på och ta ett barn på allvar är inte liktydigt med att ge barnet rätt i sak. Däremot betyder det att ge barnet rätt att ha sin uppfattning. 

Barnet har ännu inte riktigt koll på hur processen fram till målet enklast sker. Ibland kan det också ha lite svårt att hålla fokus på målet eller tänka att det kanske inte är så viktigt. Det kan låta så här:

Förälder: – Jag tycker att det känns som att vi ofta har blivit osams i mataffären på sista tiden. Tycker du också det?
Barn: Mm.
Förälder: Jag gillar inte när vi är osams och jag gissar att det inte är så kul för dig heller. Har du lust att snacka om hur vi kan göra nästa gång, så att vi inte behöver bråka?
Barn: Okej … ?
Förälder: För mig verkar det som att vi mest blir osams om godis och tidningar?
Barn: Du köper ju bara saker till dig själv i affären! Aldrig något som jag behöver.

Här känner föräldern ett stygn av irritation och besvikelse. Hur kan barnet säga så här? Han handlar ju mat till hela familjen! Dessutom händer det visst att han köper en tidning till barnet och att barnet får välja godis till lördagen. Föräldern står nu inför ett val. Han kan påtala orättvisan i barnets påstående för barnet:

”Hur kan du säga så!? Jag handlar ju mat. Till oss alla. Och dessutom fick du en tidning så sent som förra veckan. Har du glömt det?”

Det här alternativet skulle kunna liknas vid att sparka bollen över sidlinjen, långt ut i skogen. Då kan det vara svårt att hitta den igen och att, tillsammans med barnet, få den i mål. Det kan visserligen tyckas att barnet, i och med sitt orättvisa påstående, var den som initierade bollens färd bort från planen, men föräldern måste ju inte hjälpa den vidare i samma riktning. Han kan sträcka ut sig, fånga bollen och varsamt skicka den tillbaka till barnet. Det är också ett alternativ.

”Oj! Är det så du upplever det? Som att jag bara handlar saker till mig själv? Jag visste inte att du tyckte att det var så. Vad bra att du berättar det för mig! Är det något annat som du också tycker är jobbigt när vi handlar?”

Lägger du dig vinn om att hålla bollen i rullning mot målet eller händer det att du skickar iväg den i en helt annan riktning.

Notera att föräldern inte håller med barnet. Men han säger inte heller emot. Att lyssna på och ta ett barn på allvar är inte liktydigt med att ge barnet rätt i sak. Däremot betyder det att ge barnet rätt att ha sin uppfattning. Kanske kommer föräldern att prata med barnet senare om den uppfattningen, men just nu håller han fokus på målet: En lösning kring mataffärsbesöken som funkar för både honom själv och för barnet.

Barn är, som jag sa tidigare, under utveckling. De har ännu inte total koll på vilka strategier som bäst gagnar processen mot ett gemensamt mål. Ibland sparkar de bollen mot sidlinjen. Ibland missar de snygga passningar från de vuxna. Ibland tröttnar de och lämnar planen. Sådana är barn. De är work in progress. Frågan är hur du som förälder agerar. Lägger du dig vinn om att hålla bollen i rullning mot målet eller händer det att du skickar iväg den i en helt annan riktning, slår stoppbollar och skruvar så att (sam)spelet blir svårt att hålla igång?

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.