De flesta av oss kan nog dra oss till minnes tillfällen under vår barndom när vi gjorde som en vuxen sa, antingen för att vi var rädda eller för att vi skämdes.

Jag minns när jag gick i första klass och min fröken sa till mig att mitt skratt störde de andra barnen. Jag skämdes ända ner i tårna och tystnade förstås genast. Jag minns också när jag gick i sjuan och vår magister gav hela klassen kvarsittning för att några pojkar hade varit stökiga under lektionen. Jag kokade av upproriskhet, men satt kvar med de andra av rädsla för att magisterns ilska skulle vändas direkt mot mig.

Jag tror att barnen har en naturlig empati, men att vi vuxna många gånger uttrycker oss på ett sätt som gör att de tappar kontakten med den naturliga empatin.

Att anklaga, döma, hota, muta och skambelägga kan många gånger funka, i bemärkelsen att barnet gör som den vuxne vill. Men de verksamma mekanismerna är rädsla för konsekvenser, skuld, skam eller plikt. Jag tror att få föräldrar, när de tänker på det, vill att detta skall utgöra barnets drivkrafter. Jag tror att de flesta föräldrar vill att deras barn skall drivas av en vilja att bidra till andra människor. Att barnen gör det andra människor ber om helt enkelt för att de vill bidra till att andra människors behov blir tillgodosedda.

Så om man nu vill att barnen skall göra det man ber om, för att de vill göra de man ber om (och inte för att de är rädda, känner skuld, skam eller plikt), hur kan man uttrycka sig då? Jag skrev i mitt förra inlägg att jag tror att barnen har en naturlig empati, men att vi vuxna många gånger uttrycker oss på ett sätt som gör att de tappar kontakten med den naturliga empatin. Hur kan vi uttrycka oss istället?

Jag skulle kunna skriva en hel bok om det här (och har faktiskt gjort det också), men idag blir svaret lite mer kortfattat:

Sträva efter att medvetandegöra ditt barn om dina känslor och behov – istället för om sina egna fel och brister.

För att illustrera:

Tänk dig in i situationen att din partner sätter på skön musik, häller upp ett glas vin och sätter sig i soffan. Du tänker att du vill göra honom (eller henne) sällskap om en stund, men först vill du plocka undan i köket. När du håller på med disken ropar din partner från soffan: ”du är inte speciellt rolig när du håller på med det där!” Vad tänker du? Vad känner du? Blir du sugen på att avsluta och gå och sätta dig och mysa med honom (henne) i soffan? Nej, jag misstänkte det …

Tänk dig att han (hon) istället säger: ”Jag känner mig ensam och längtar efter sällskap. Kan du inte komma hit och mysa med mig i soffan?” Jag gissar att tanken på att krypa upp i soffan känns mer tilltalande i det här läget?

Vi ser alltså att samma budskap – ”sluta diska och kom hit och var med mig” – uttryckt på två helt olika sätt, ger upphov till två helt olika reaktioner. I det ena fallet motstånd, i det andra ”samarbete”.

Barnen skiljer sig inte från dig och mig. De gillar inte att höra: ”åh, vad du är tramsig. Skärp till dig nu!” Kanske får ditt uttalande dem att göra som du vill, men de gör det knappast av omsorg om dig (snarare av rädsla eller skam). De har betydligt lättare att ta till sig: ”vet du, jag känner mig stressad när du sätter skorna på händerna och vantarna på fötterna för det är viktigt för mig att komma i tid till jobbet. Kan du vara snäll och sätta på dig skorna nu?”

För att sammanfatta: Vill du att dina barn skall ta hänsyn till dina känslor och dina behov? Berätta om dina känslor och behov!

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.