Jag fick frågan i samband med ett inlägg som jag skrev nyligen, där jag uppmanade föräldrar att göra barnen delaktiga i lösningen av gemensamma problem genom att helt enkelt fråga dem hur de vill att problemet skall lösas. I fallet jag använde som exempel handlade det om konflikter kring duschande, men det kan förstås också handla om andra konflikter, som tex måltider, läggning och att komma ut genom dörren på morgonen.

Så vad gör man då, när man bjudit in barnet att bidra till en gemensam problemlösning och bara möts av svaret: ”Jag vet inte”? Hur kommer man framåt? Svaret är att man kommer framåt genom att först backa tillbaka. Föräldern behöver i det här läget försöka förstå varför barnet säger sig sakna egna lösningsförslag.

För ett barn som anar att hans förslag kommer att bli kritiserat eller ifrågasatt kan det verka enklare att helt enkelt bara säga att han inte vet.

Kan det vara så att barnet behöver betänketid? Ofta är det så att föräldern, när hon väl ställer frågan till barnet, är ganska less och har funderat ett bra tag på problemet. Hon har kommit till läget där hon vill ha en lösning nu, med en gång. Barnet däremot har kanske inte ägnat lika mycket tid åt att tänka på frågan och det kan vara ganska svårt att på rak arm komma på en bra lösning. Då kan föräldern behöva lämna utrymme för eftertanke: ”Du kan väl fundera på hur du tycker att vi kan göra? Och så kan vi prata om det imorgon igen. Funkar det för dig?”

Kan det vara så att barnet saknar tillit till att hans förslag kommer att bli tagna på allvar av föräldern? För ett barn som anar att hans förslag kommer att bli kritiserat eller ifrågasatt kan det verka enklare att helt enkelt bara säga att han inte vet. Detsamma gäller förstås om barnet misstänker att frågan inte är uppriktig, eftersom föräldern redan ha bestämt sig för att det bara finns en lösning på problemet (nämligen att barnet gör som föräldern bestämmer). I det här fallet har föräldern betydligt mer än det aktuella gemensamma problemet (tex duschandet) att fundera över. Hon behöver förmodligen ta sig en ordentlig titt på förhållningssättet till sitt barn och fundera över vad hon behöver göra annorlunda för att öka graden av tillit i relationen.

En hjälp på vägen, till barnet som ännu inte är van att tänka själv, är ofta att föräldern ger förslag på tänkbara lösningar.

Kan det vara så att barnet ännu inte har tillräcklig erfarenhet av gemensam problemlösning? Att han helt enkelt är ovan vid att fundera på frågor som dessa? Då är det ju jättebra att föräldern bjuder in till det, så att han får möjlighet att öva. Här behövs tillit till inlärningsprocessen och acceptans för att det kommer att ta tid innan barnet är en fullfjädrad problemlösare. En hjälp på vägen, till barnet som ännu inte är van att tänka själv, är ofta att föräldern ger förslag på tänkbara lösningar. Notera att jag skriver ”förslag”. Det behöver vara tydligt för barnet att den lösning som föräldern föreslår är en av flera tänkbara och att barnet själv har möjlighet att påverka vilken som väljs.

I fallet med duschandet kan det kanske låta så här:

– Förälder: Hur tycker du att vi skall göra framöver, för att vi skall slippa hamna i konflikt om duschandet?
– Barn: Jag vet inte …
– Förälder: Jag har ju fattat att du inte gillar att duscha efter middagen, eftersom det är barnprogram då. En möjlighet skulle kanske vara att du duschade en stund innan middagen istället? Skulle det kunna funka för dig, tror du?

Föreställ dig gärna att föräldern i det här läget har kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck som signalerar: ”Jag vet ju inte vad som passar dig bäst, jag försöker bara spåna kring möjliga lösningar.” På så sätt kan föräldern, som har större erfarenhet när det gäller att lösa problem och konflikter, visa fram olika lösningsförslag, och samtidigt bjuda in barnet i processen.

Kan det vara så att barnet upplever att föräldern inte förstår hans sida av saken? Detta är jätteviktigt! Om barnet upplever att föräldern inte har lyssnat på, förstått och respekterat hur han uppfattar situationen finns ännu ingen gemensamt accepterad definition av problemet. Då är det inte så konstigt om barnets motivation att bidra till att lösa problemet uteblir. I det här läget behöver föräldern börja med att lyssna ordentligt på barnet:

– Förälder: Jag har märkt att du ogillar när jag säger till dig att det är dags att duscha?
– Barn: Mm …
– Förälder: Jag har insett att jag nog faktiskt inte riktigt vet vad det är med duschandet som du ogillar. Har du lust att berätta för mig? Jag tar inte upp det här för att säga emot dig, utan jag vill verkligen förstå. Jag fattar ju att det är något som är viktigt för dig. Kan du tänka dig att berätta?

Det är först när både förälderns och barnets uppfattning av problemet ligger synliga på bordet mellan dem, som det finns vettiga förutsättningar att komma till en ömsesidigt accepterad lösning.

Barn är unika individer, precis som du och jag. För att veta hur just du behöver agera för att nå kontakt och samarbete med just ditt barn behöver du förstå barnet och anpassa ditt agerande i relation till det.

Kan det vara så att barnet faktiskt saknar lösningsförslag? Som du märker är detta den sista möjliga förklaringen som jag tar upp. Min erfarenhet är nämligen att de förklaringar jag behandlat tidigare är betydligt vanligare: att barnet behöver betänketid, saknar tillit till att föräldern kommer att ta förslag på allvar, behöver öva på själva problemlösningsprocessen eller upplever att problemet är ensidigt definierat ur förälders perspektiv. Med detta sagt kan det förstås också vara så att barnet helt enkelt bara saknar idéer om hur problemet kan lösas. I detta fall kan samma förhållningssätt tillämpas som jag föreslog tidigare, när barnet behöver öva på gemensam problemlösning: Föräldern kan ge några egna förslag på möjliga lösningar och sedan stämma av med barnet: ”Skulle detta kunna funka, tror du?”

Du som brukar läsa mina texter märker att jag, som så många gånger tidigare, landar i slutsatsen att svaret på frågan ”Vad gör man om barnet …. ?” inte kan formuleras i en rekommenderad åtgärd. Barn är unika individer, precis som du och jag. För att veta hur just du behöver agera för att nå kontakt och samarbete med just ditt barn behöver du förstå barnet och anpassa ditt agerande i relation till det. Det är inte svårare – eller enklare – än så.

Mer på samma tema:

– Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över

 

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.