Vad är egentligen ett straff? Hur skiljer sig straff från gränssättning? Och är det inte skillnad på straff och logiska konsekvenser? Jag har fått frågor som dessa flera gånger idag, med anledning av min debattartikel i Expressen, där jag hävdade att det är fel att straffa barn.

Jag skiljer, i mitt tänkande, mellan att straffa barnet (som jag tror är både onödigt och olämpligt) och att uttrycka sina egna gränser (som jag anser är otroligt viktigt). Den som straffar ett barn har avsikten att låta barnet lida (i syfte att lära henne något). ”Du gjorde inte som jag ville och därför gör jag så att detta, som du ogillar, händer nu. Tills nästa gång har du förhoppningsvis lärt dig att det är bättre att göra som jag vill.” Den som uttrycker sina egna gränser berättar något om sig själv. ”Det här ogillar jag. Det här är viktigt för mig. Det här kan jag inte acceptera. Det här är mitt behov.”

Eftersom straff nästan alltid uppfattas som orättvisa av den som blir straffad kommer barnet med stor sannolikhet att försöka hämnas eller såra dig.

I praktiken ser straff och personlig gränssättning ofta ganska olika ut. Men det kan också vara så att två föräldrar utför samma handling, den ena föräldern i syfte att straffa, den andra i syfte att markera sin gräns.

Föreställ dig att du spelar ett sällskapsspel med ditt barn. Efter en jämn (och trevlig) inledning drar du ifrån i poängställningen. Barnet börjar sucka. Efter en stund kastar hon iväg tärningen och sedan följer några spelpjäser i samma riktning. Slutligen lägger barnet sig på golvet och skriker: ”Jag hatar det här jävla spelet”.

Du kan resa dig och gå därifrån i syfte att straffa barnet. Ditt kroppsspråk och ansiktsuttryck, kanske också dina ord och ditt tonfall berättar: ”Du är otrevlig! Nu slutar jag spela med dig så kanske du lär dig till nästa gång att uppföra dig ordentligt!” Du kan också gå därifrån som ett uttryck för att din personliga gräns är nådd. Då förmedlar du, med hjälp av både verbala och kroppsliga signaler: ”Nu är det här inte roligt för mig, så jag slutar spela.”

Om du som förälder är trygg i varför du lämnar spelet är jag övertygad om att barnet känner skillnaden mellan dessa två avsikter, även fast du på ytan gör samma sak (reser dig upp och går). Det visar sig också i barnets reaktion. Eftersom straff nästan alltid uppfattas som orättvisa av den som blir straffad kommer barnet, när straff är ditt syfte, med stor sannolikhet att försöka tvinga dig att stanna kvar, försöka hämnas eller såra dig (”Du är dum!”). När du går för att du har fått nog (uttrycker din personliga gräns) kommer barnet troligen att bli besviket, kanske be om ursäkt, men också ganska fort acceptera ditt beslut att inte spela mer.

Logiska konsekvenser då? Vad är det? Ofta hör jag föräldrar säga: ”Det är skillnad på straff och logiska konsekvenser. Straff är inte kopplade till det barnet gjort, medan logiska konsekvenser hör ihop med barnets beteende.” Ett ofta nämnt exempel på straff är att barnet blir utan lördagsgodis för att hon inte stängde av tv:n när föräldern sa till. Ett exempel på en logisk konsekvens är att föräldern avstår från att läsa godnattsaga eftersom barnet inte stängde av tv:n med en gång, när det var dags att påbörja läggningen. (*Edit*: I en kommentar till det här blogginlägget kallar Josefin ”logiska konsekvenser” för ”påhittade konsekvenser”. Det är ett bra uttryck för att beskriva hur ”logiska konsekvenser” ofta används: Logiska konsekvenser innebär vanligen något som den vuxne hittar på och ”administrerar” (gör mot barnet) för att barnet skall lära sig något, till skillnad från naturliga konsekvenser, som följer helt naturligt av barnets agerande (hon blir blöt om fötterna om hon går ut i tygskor när det regnar).)

Det känns som hämnd, och därför blir barnets reaktioner förakt och motstånd mot föräldern, det får tankar på hämnd, börjar ljuga, smyga och skylla ifrån sig för att undgå ytterligare straff.

Känner barnet någon skillnad på ett straff och en logisk (påhittad) konsekvens? Jag tvivlar starkt! Jag tror att barnet i båda fallen upplever att föräldern avsiktligt gör något som är dåligt för henne. Huruvida det föräldern gör, på ett begreppsligt plan, är relaterat till barnets förseelse är förmodligen av underordnat intresse för barnet. Det känns helt enkelt som en hämnd, alldeles oavsett vad föräldern väljer att kalla det, och därför blir barnets reaktioner också desamma. Hon känner förakt och motstånd mot föräldern, får tankar på hämnd, börjar ljuga, smyga och skylla ifrån sig för att undgå ytterligare straff.

Mer på samma tema:

”Om du älskar dina barn har du en plikt att skälla ut dem när de gör något som är fel!”
Om föräldrarna inte är auktoritära blir barnen gränslösa. Eller?!
När föräldrarna inte tar ansvar för sig själva försöker barnen göra det istället.

 
Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.