Petra Krantz Lindgren: Kan man undvika konflikter med barnen?
Föreläser och skriver om ömsesidig respekt och samarbete mellan vuxna och barn
Vi måste sluta mäta vårt föräldraskap mot en dröm om konfliktfrihet och total harmoni menar Petra Krantz Lindgren.


Kära föräldrar!

När jag möter en del av er på föreläsningar och kurser får jag intrycket att ni vill veta hur man är en ledare för sitt barn – utan att hamna i bråk och konflikt med barnet. Jag får frågor som:

– När jag säger att det är dags att stänga av tv:n/datorn så blir det sura miner och skrik. Vad gör jag för fel?
– Hur får jag mitt barn att gå och lägga sig utan att protestera?
– Vad gör man när man har förklarat hundra gånger att man måste borsta tänderna för att inte få hål och barnet ändå gnäller när tandborsten kommer fram?

Målet tycks vara ett harmoniskt flyt, där den vuxne berättar vad som är bäst för barnet och barnet genast inser det kloka i förälderns ord och gör som föräldern säger. Om barnet gnäller, klagar eller protesterar tas det till intäkt för att föräldern gör fel (eller, ibland, att det är fel på barnet).

Jag har full förståelse för att ett konstant, harmoniskt flyt kan förefalla vara ett attraktivt mål. Jag har själv, massor av gånger, önskat att mina barn skall komma till insikt om hur bra det skulle bli, för både dem och mig, om de bara gjorde som jag önskade istället för att ifrågasätta och klaga. Men faktum är att det är orealistiskt. Barn vet nämligen, långt ifrån alltid, vad som är bäst för dem. Däremot vet de nästan alltid vad de har lust med. Problemet är att lust och lämplighet inte är helt kompatibla. Barnet har lust med godis, men mår bäst av näringsriktig mat. Hon har lust att vara uppe halva natten, men har behov av sömn. (Det är inte bara barn som kan ha problem med distinktionen mellan lustfyllt och lämpligt.)


Många barn saknar också kognitiva förutsättningar för att förstå vuxnas välmenande förklaringar om vad som gagnar dem. Små barn, och ibland också lite större, saknar förmågan att tänka i flera steg, jämföra alternativ eller väga kortsiktiga vinster mot långsiktiga förluster.

Enda sättet att få ett familjeliv utan konflikter är sålunda att tillgodose barnets alla lustar. Vilket å andra sidan skulle innebära att barnet, och förmodligen även föräldern, inte får vad de behöver för att må bra. Därför blir min uppmaning: Sluta mäta ditt föräldraskap mot en dröm om konfliktfrihet och total harmoni!

Skall vuxna strunta i barnens känslor!?

Menar jag då att föräldrar inte skall bry sig om barns känslouttryck när de fattar beslut som barnen ogillar? Alls inte! Jag tycker tvärtom att föräldrar och andra vuxna skall ta barnens ilska, sorg, besvikelse, oro och frustration på stort allvar. Det gör de dessvärre inte alltid. Jag hör många mammor, pappor och pedagoger som ”tjafsar emot” när barn uttrycker sina känslor:

– Varför blir du så arg? Du visste ju att det var dags att åka hem nu?
– Det är väl inget att bli så upprörd över, att jag inte vill köpa en ny mobil till dig när du redan har en som fungerar?
– Skärp dig! Du missar en gympaträning. Det är inte som att jorden går under.

Är det inte en intressant paradox, att samtidigt som vuxna vill att barnen skall acceptera deras beslut, vill de själva inte respektera barnens reaktioner på samma beslut?

Så hur gör man när visar man respekt för barnets känslor, samtidigt som man står fast vid sina beslut? Här är några förslag:

– Jag märker att du blir arg. Jag kan fatta det. Det blir jag också ibland när jag måste avsluta sådant som är jättekul.
– Jag hajjar att du blir besviken för att jag inte är villig att köpa en ny mobil.
– Gympaträningen är verkligen viktig för dig, va? Då förstår jag att du blir ledsen när du inte kan gå.

I de här exemplen visar den vuxne respekt och förståelse för barnets känsla – utan att ytterligare diskutera eller motivera sitt beslut. (Jag förutsätter att orsakerna till besluten redan tydliggjorts för barnen och att det därför inte finns någon anledning att upprepa dem.)

Därför är det viktigt att respektera barnets känslor

Ur barnets perspektiv är den vuxnes respekt för hennes känslor naturligtvis av stor betydelse. Den visar att allt är okej att känna, att tex. ilska, frustration och besvikelse inte är något som måste trängas bort. Det är genom att barnet tillåts uppleva alla sina känslor, som hon också, så småningom, kan lära sig att både stå ut med dem och hitta konstruktiva sätt för att hantera dem.

När den vuxne förstår, benämner och visar respekt för barnets känslor ökar också tilliten i relationen. Barnet tycker kanske förvisso att den vuxne är en skit som inte låter henne fortsätta titta på tv, men den vuxne förstår och respekterar i alla fall hennes upprördhet. Även om barnet inte förmår uttrycka det, är den förståelsen viktig. Det är, ur barnets perspektiv, betydligt ”värre” om den vuxne inte ens tycks förstå, struntar i eller rent av uttrycker att barnet ”känner fel”. Hur skall man kunna lita på en sådan vuxen?

När barnet upplever att den vuxne inte förstår, får det inte bara till följd att tilliten minskar, som jag just nämnde. Det leder också vanligen till att barnet fortsätter förklara att hon inte vill gå hem/behöver en ny mobil/måste gå på gympan. De fortsatta förklaringarna är emellertid inga förfinade varianter av de tidigare framförda. Tvärtom. När barnets affektnivå stiger sjunker förklaringsgraden ungefär lika mycket. Resultatet blir att barnet upprepar kärnan i sin ståndpunkt med högre ljudvolym, gnällvibrato eller till ackompanjemang av tårar eller okvädningsord:

– Jag vill stanna!
– Du måste köpa en mobil till mig!
– Du är dum och elak om du inte låter mig gå på gympan!

I det här läget händer det att den vuxne själv regredierar till ett trotsigt småbarn och därifrån fortsätter konfliktspiralen bara vidare mot botten.

Det är så onödigt. Och det går som sagt att förhindra. Genom att avstå från att ifrågasätta, och istället visa förståelse och respekt för, barnets känslor.

Men skall barn få reagera hur som helst på vuxnas beslut?

Skall vi inte lära barnen att det finns mer eller mindre lämpliga sätt att uttrycka sina känslor? Jag lyfter avslutningsvis den här frågan eftersom jag befarar att en del läsare kommer att tillskriva mig en sådan uppfattning – trots att jag inte givit uttryck för den. Självklart skall vi lära barnen vad som är mer och mindre socialt acceptabla sätt att uttrycka känslor och hur vi själva vill bli tilltalade och bemötta. Det har vi också mängder av tillfällen att göra. Varje dag. Och om vi väljer att göra det just i stunden – när barnet upplever starka känslor och kanske skriker eller uttrycker sig olämpligt på annat sätt – väljer vi sämsta möjliga tillfälle för att något lärande skall ske. Dessutom bidrar vi till att barnets affektnivå stiger ytterligare och att konflikten förvärras.

Det är, som sagt, onödigt. Och det gagnar ingen.

Petra Krantz Lindgren. Foto: Caroline Andersson


Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.