Det gör ont i oss när våra barn är sorgsna och ledsna. ”Älskade fantastiska ungar! Ni är värda all glädje, all lycka! Far åt pipsvängen smärta och sorg, oro och rädsla!”

Att föräldrar tänker så här tror jag är helt naturligt. Vi älskar ju våra barn! Men när vi agerar för att försöka justera verkligheten så att den blir som vi önskar – fri från smärta och sorg, oro och rädsla för barnen – tror jag att vi gör dem en otjänst. Jag tror att barn (och vuxna med för den delen) mår bra av att känna alla typer av  känslor.

Problemet, kan jag förstå så här i efterhand, var att varken jag eller de välmenande pedagogerna respekterade min flickas känslor. Vi önskade hett och innerligt att hon skulle sluta vara ledsen ...

Mer än någon annan har min dotter lärt mig förstå att alla känslor är viktiga och värdefulla. Det jag nu skall berätta är både smärtsamt och sårbart för mig. Jag tror och hoppas att min berättelse skall bidra med aha-upplevelser, hopp och inspiration till dig som läser.

Min egen berättelse

Min dotter var fyra år när hon började på förskolan. Fram till dess hade hon varit hemma tillsammans med mig. Den första månaden var livet på förskolan nytt och spännande. Min flicka gick dit med glädje och förväntan, vinkade obekymrat hej då till mig och sprang sedan in till de andra barnen.

Efter en månad kom det bland föräldrar allmänt befarade ”bakslaget”. Nyhetens behag hade lagt sig och förskolan hade mist sin attraktionskraft på min dotter. Hon var ledsen när jag lämnade henne. Grät först stillsamt och i takt med att jag närmade mig utgången allt mer förtvivlat. Sprang efter och klamrade sig fast kring mina ben. Så här var det varje morgon som jag lämnade henne på förskolan. Varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år!

Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år gjorde de otroligt välmenande pedagogerna på förskolan sitt allra bästa för att muntra upp min flicka och få henne på andra tankar:

– Kom så går vi och ser om Amanda har kommit! Henne tycker du ju om!
– Du kan få hjälpa mig att göra frukost!
– Vilka fina flätor du har idag!

Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år ansträngde jag mig för att sätta ord på de känslor som jag antog fanns bakom den förtvivlade gråten. Jag hade ju gått min egen kurs och visste hur det låter när man bekräftar barnens känslor (Läs tex mitt inlägg om varför barnen aldrig blir nöjda och mitt inlägg om känslorna bortom orden).

– Du är ledsen gumman?
– Är det jobbigt för dig idag?
– Du saknar mig när vi inte är tillsammans, är det så?

Problemet, kan jag förstå så här i efterhand, var att varken jag eller de välmenande pedagogerna respekterade min flickas känslor. Vi önskade hett och innerligt att hon skulle sluta vara ledsen och med glädje, iver och entusiasm springa in till de andra barnen på avdelningen. I hemlighet önskade jag till och med att hon skulle tindra med ögonen vid blotta omnämnandet av dagis, så där som jag hört talas om att det fanns andra barn som gjorde.

Så en morgon fick jag en ingivelse och frågade min dotter:

– Är det så att du vill vara ledsen när jag lämnar dig på dagis?
– Ja, jag saknar ju dig mamma.
– Skulle du önska att du inte saknade mig?
– Nej, jag vill sakna dig när vi inte är tillsammans.

Och sedan tillade hon:

 – Problemet är ju bara att jag inte får vara ledsen ifred på dagis.

Hennes svar ändrade något i mig. Plötsligt var det inte alls viktigt för mig att hon var glad när jag lämnade henne på förskolan. Jag ville att hon skulle få ha sin sorg! Jag hade ju faktiskt också en liten sorg när vi skiljdes åt.

Tillsammans med förskolepedagogerna pratade vi om hur hon ville ha det när hon var ledsen på dagis. Hon berättade att hon ville sitta i en speciell stol, i ett speciellt rum där hon fick vara ensam. Hon ville ha tillgång till papper och pennor så hon kunde rita lite samtidigt som hon var ledsen. Självfallet fick hon det precis som hon ville.

Det är först när vi låter barnen få utrymme att känna alla sina känslor som de också är fria att känna verklig glädje.

Ett par dagar senare lämnade jag, för första gången på lite mer än ett år, inte en vilt gråtande femåring i kapprummet utan en lugn och stillsamt sorgsen. Ytterligare några dagar senare fick jag bara en hastig puss på kinden innan hon sprang direkt in till de andra barnen med ett leende på läpparna.

Den eftermiddagen när vi gick hem från förskolan sa hon helt spontant:

– Idag var jag inte ledsen när du lämnade mig mamma. Jag har kommit på att jag kan sakna dig och vara glad samtidigt.

Jag tänker att när hon äntligen, efter mer än ett år, fick respekt för sin saknad och sin sorg då kunde hon också komma i kontakt med alla sina andra känslor. Men så länge vi, både jag och hennes pedagoger, inte lämnade henne ifred med sin känsla så kunde hon inte heller bli färdig med den.

För mig kom hela den här historien att innebära en otroligt viktig lärdom. Jag förstod, för första gången på riktigt, att det inte finns känslor som är ”bra” och känslor som är ”dåliga”. Alla känslor är lika viktiga och behöver lika mycket respekt. Det är först när vi låter barnen få utrymme att känna alla sina känslor som de också är fria att känna verklig glädje.

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.