Det ringde en mamma till mig. Hon var ledsen. Arg. Besviken. Det hade varit stökigt i hennes son Johans klass under en tid och läraren hade bestämt sig för att försöka komma tillrätta med det med hjälp av ett belöningssystem.

Under två veckors tid skulle klassen samla glaskulor i en burk. Läraren berättade att varje dag kunde klassen få två glaskulor, en om det var lugnt på lektionerna och en om alla kom i tid in från rasten. Om klassen hade femton kulor efter två veckor skulle fredagens mattelektion bytas ut mot filmvisning med popcorn.

Inför sista dagen hade klassen tretton kulor. På morgonen möttes Johan av ett gäng tjejer vid skolgrinden:

– Vad synd att du inte är sjuk idag! Det var ditt fel att vi missade en kula igår. Du får fan se till att inte hålla på och dampa dig idag. Fattar du det?!

Det var sant att det var Johans beteende som gjort att klassen inte fått någon kula dagen innan. Det hände att han hade svårt att sitta still på lektionerna och igår hade det varit värre än vanligt. Läraren hade gått igenom ett nytt moment i matten, men Johan förstod inte vad läraren försökte förklara. Då kom oron, den där som så ofta gjorde sig påmind när han inte förstod eller kunde koncentrera sig. Oron, som han inte visste hur han skulle dämpa på något annat sätt än genom att röra på sig. Kana på stolen. Sprattla med benen. Sprätta med fingrarna. Ta en tur till papperskorgen. Och en tur till toaletten. Och så ännu en tur till papperskorgen.

Johan vände vi skolgrinden den där morgonen och gick hem igen. När hans mamma ringde till mig hade han stannat hemma i tre dagar. Han sa att han inte ville gå till skolan någonsin igen eftersom klasskamraterna och pedagogerna inte tyckte om honom.

Två problem

Den form av kollektiva belöningssystem som Johans mamma beskrev för mig är väldigt vanliga i skolans värld. Så vanliga att jag nästan vågar påstå att det är troligare att ditt barns pedagoger använder sig av ett sådant system från tid till annan, än att de inte gör det.

Syftet är förstås gott. Man vill bidra till att minska stök och konflikter och skapa goda förutsättningar för lärande. Ändå känner jag mig både orolig, ledsen och ganska arg när jag hör talas om sådana här system. Jag tycker att de vuxna i skolan missar åtminstone två viktiga saker när de väljer att utfästa den här typen av klassgemensamma belöningar. Båda blir tydliga i berättelsen om Johan.

Belöningar missar målet

Det första man missar är att alla elever inte har samma förutsättningar att leva upp till de satta kraven. Att sitta still och vara tyst verkar vara ett ganska lågt ställt krav, men för Johan, som har en inneboende oro i kroppen som aktiveras när han möter alltför stora utmaningar i sitt lärande, är kravet ändå för högt. Det handlar inte om bristande uppfostran. Det handlar inte om ovilja att göra som fröken vill. Han kan helt enkelt inte sitta still. Fastän han vill.

Johan är långt ifrån ensam om att vilja men inte kunna. Jag tror faktiskt att det gäller de allra flesta barn. De gör så gott de kan. Men när de krav omgivningen ställer är större än förmågan att leva upp till dem är det inte så lätt att säga: ”Jag vill göra som ni önskar, men jag förmår inte!” Kanske är barnet inte ens medvetet om sin oförmåga och omgivningens alltför stora krav. Den frustration som barnet upplever tar sig uttryck i störande ljud, till synes planlösa förflyttningar i rummet, knuffar och tjuvnyp.

Syftet med en belöning är att öka motivationen att anstränga sig och ”göra rätt”. Men om barn redan anstränger sig och gör så gott de kan så skjuter belöningar liksom bredvid målet, eller hur? Om barns störande beteenden beror på att kraven på dem är större än deras förmåga föreställer jag mig att lösningen ligger i att ge barnen det stöd som de behöver för att leva upp till kraven. Och kanske också se över vilka krav man ställer?

Vem är snäll mot den som förstör för klassen?

Det andra problemet med att utfästa klassgemensamma belöningar är att förekomsten av kränkningar mellan eleverna riskerar att öka.

Jag gissar att tanken och förhoppningen med klassgemensamma belöningar är att barnen skall uppmuntra, peppa och uppmana varandra till ”rätt” beteende? (Varför är belöningarna annars klassgemensamma?) Jag är väldigt nyfiken på hur man föreställer sig att de där uppmaningarna låter i verkligheten! Trodde Johans lärare på allvar att någon enda av Johans klasskamrater skulle säga till honom:

– Hörru Johan, jag skulle önska att du satt still och var tyst nu så att vi får vår belöning. Kan jag hjälpa dig på något sätt så att du klarar av att sitta still och vara tyst?

Alltså, handen på hjärtat, vet vi inte, vi vuxna som befinner oss i eller nära skolans värld, att de flesta ungar inte pratar så här till varandra!? Vet vi inte att det är betydligt troligare att Johans klasskamrater säger saker som:

– Men för fan skärp dig!
– Sluta vara så jävla störig!
– Måste du alltid förstöra för oss?
– Pucko!
– Dampunge!

Vet vi inte?

Den svenska läroplanen är fylld av vackra ord om hur skolan skall arbeta för att främja respekt och motverka kränkande behandling. Alla skolor är skyldiga att ha en anti-mobbningsplan och många arbetar också med någon form av anti-mobbningsprogram. På föräldramöten, klassråd och elevråd pratas det mycket om hur olika former av kränkningar, mobbning och negativ ”kamratfostran” kan förebyggas och hanteras. Det finns, kort sagt, en stor uttalad uppslutning kring vikten av att motverka kränkningar i skolan.

Jag får inte ihop det! Hur kan det, mot bakgrund av alla dessa vackra ord, komma sig att klassgemensamma belöningssystem av den typ som Johans mamma berättade om, är så vanliga i den svenska skolan? Hur kan det komma sig att man å ena sidan talar och agerar mot kränkningar och mobbning och å andra sidan utvecklar system som sanktionerar och föder precis samma destruktiva sociala processer?

Jag får inte ihop det. Får du?

Petra Krantz Lindgren

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.   

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.