Säga vad man vill om Jan Björklund, men han vet hur man förpackar ett politiskt utspel.

Under Liberalernas dag i Almedalen förklarade han att partiet nu ”ställer om sin valrörelse” med fokus på EU, efter Jimmie Åkessons brandfackla om en folkomröstning om utträde. Det är onekligen effektivt, rent dramatiskt. Och ganska djärvt, med tanke på EU-frågans obefintlighet i valrörelsen hittills.

Och säga vad man vill, men han vet hur man levererar ett Almedalstal. Björklund sopade banan med både Kristersson och Sjöstedt, med retorisk finess, humor, personliga anekdoter, patos, snyggt användande av Whitney Houston-låt och snärtiga oneliners.

Eller vad sägs om ”Nationalister bygger murar – liberaler bygger broar”?

Att han gick på en timme efter att Sverige gått vidare till kvartsfinal i fotbolls-VM för första gången sedan 1994 skadade säkert inte heller. Måhända att hans stil numera känns en aning trygg och invand, men det var en flammande appell för liberalismen, globalismen och Europa som de 2 700 i publiken fick sig till livs.

– Sverige ska inte bara stanna kvar i EU, Sverige ska inom fem år tillhöra EU:s absoluta kärna. EU-samarbetet ska utvecklas, inte avvecklas.

Att Liberalerna och Björklund är de varmaste EU-vännerna i Riksdagen är dock inget nytt; redan inför valet 2014 hävdade han med samma emfas som på tisdagens pressträff att mer EU-samarbete, inte mindre är lösningen på unionens problem. På träffen presenterades 28 förslag för ökat EU-samarbete, inom allt från försvar till frihandel till klimat.

Det finns något sympatiskt i att Liberalerna envist går sin egen väg och driver saker som verkligen inte är fashionabla för stunden, som till exempel euron. Det var svårt att säga om publiken applåderade hans krav på en färdplan mot ett svenskt euromedlemskap, eller hans punchline angående vad som händer om vi står kvar utanför:

– Sitter man inte vid matbordet står man troligen på menyn.

Men emellanåt blir det något av Don Quijote över Björklund, och under våren har Liberalerna känts en aning frånkopplade den svenska politiska verkligheten. Opinionsmässigt går det också trögt – man ligger kvar någonstans runt fem procent, precis som 2014. Det lär inte hans välsnidade tal förändra.

Det på papperet smarta med den dramatiska EU-markeringen är så klart att den kombinerar en hjärtefråga med Liberalernas image som partiet mot strömmen och ett försök att lansera sig som SD:s huvudmotståndare.

Björklund får dock ställa sig i kön; alla partier utom SD lanserar sig som SD:s huvudmotståndare. Även där intet nytt sedan 2014.

Så varför ”omläggningen” nu? Björklund hävdade på en fråga under pressträffen att SD:s – och V:s – starka opinionsläge, i kombination med att Åkesson nu signalerat att han faktiskt tänker driva frågan, är det avgörande. Kanske det. Hans högst förväntade utfästelse att Liberalerna aldrig kommer att samarbeta med SD gav hursomhelst kvällens största applåder.

Björklunds poäng om att den större politiska skiljelinjen i Europa just nu går mellan nationalism och liberalism är dock svår att förneka. Och själv satte han tydligt ner foten:

– Framtiden byggs inte av inskränkt nationalism. Framtiden byggs av liberal framstegsoptimism.

Jimmie Åkesson, som i nuläget samlar ungefär fyra gånger så många väljare bakom sitt parti som Björklund, lär tala sig lika varm för sin sida av saken på lördag.

Och de verkliga skillnaderna mellan partierna när det gäller välfärden – som Stefan Löfven vill sätta i centrum för valet – är betydligt mindre dramatiska än skillnaden mellan om man vill stanna kvar i eller lämna EU. Även där har han rätt. Frågan är bara hur akut väljarna känner att hotet om (eller möjligheten till) en Swexit egentligen är.

Om EU-frågan skulle visa sig vara en jätte och inte en väderkvarn i valet 2018 så kanske Don Björklund är helt rätt ute. Om inte så vet vi ju hur det gick för den tappre riddarens anfall i romanen. 

Den vilda tjuren galopperar ut på gatan från rodeon – se när cowboyen griper in

Slav under kommunismen