På söndagen gick Ulf Kristersson först av partiledarna ut på talarscenen i Almedalen och ställde sig rätt så bredbent i en betänklig politisk snålblåst.
Trots den senaste tidens vikande opinionssiffror – och oklara kommunikation från Alliansen kring Sverigedemokratiska ordförandeposter i riksdagsutskotten – utstrålade Kristersson självsäkerhet under både talet, den föregående pressträffen och olika utfrågningar.
Under parollen ”Lika för alla” talade han passionerat inför 3 500 mestadels välvilliga åskådare om hoten från extremism, behovet av ett bättre politiskt samtalsklimat och behovet av att stötta och skydda utsatta barn. Han knöt elegant hårdare tag mot gängen till mjuka frågor om skola och social rörlighet.
– Svenska 19-åringar i juni borde bära studentkavaj, inte skottsäker väst.
Han betade av en rejäl lista med konkreta planer och sade att Alliansen har en samsyn om ”färdplanen” även om man är oense i enskilda frågor. I en utfrågning med Aftonbladet lyckades han få hela debaclet med utskottsposterna till SD – som inte minst socialdemokratiska ledarskribenter blåst upp till korsandet av något slags oerhörd gräns – att låta som ett enklare missförstånd och ”ren matematik”.
Och Kristerssons goda humör är inte helt utan anledning. För även om M:s siffror inte är de han önskat, och många målar ut hans Allians som allt från fallfärdig till sedan länge stendöd, så åtnjuter Kristersson enligt en färsk opinionsundersökning nu störst förtroende av alla partiledarna.
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson i Almedalen, 1 juli 2018. Foto: Susanne W Lamm/Epoch Times
Frågan är om hans personliga kvaliteter kan lyfta M och den stukade Alliansen – och om hans avslappnade och säkra stil betyder något i slutänden. För det politiska klimatet i Sverige just nu är inte konstruktivt, lugnt och pragmatiskt. Det är upptrissat, förbittrat, oförsonligt och bitvis rätt förvirrat.
Kristersson vill hur som helst kavla upp ärmarna, vara den ”vuxne i rummet” och se en ”rivstart för Sverige” på ett par områden. Han vill disponera om 400 miljoner redan i höstens ändringsbudget om Moderaterna får bestämma. Men han talade även om en långsiktigare färdplan. Inte bara de första ”100 dagarna”, utan ”100 veckor” och ”100 månader”.
Försvaret ska stärkas, både akut och på lång sikt. Gängkriminaliteten ska knäckas med strängare straff och övervakningskameror.
Polisutbildningen ska få mer resurser och bli betald. Hans uppmaning till uppskattning för polisen gav också kvällens längsta och varmaste applåd. Större krav ska ställas på invandrare vad gäller försörjning och språkkunskaper. Dessutom ska tiggeriet förbjudas – en kontroversiell fråga – och vårdköerna kortas, och alltsammans ska konkret påbörjas redan hösten 2018.
Han gav klart besked i regeringsfrågan i så måtto att S inte ska få regera vidare. Löfven ska bort.
– Inte en till mandatperiod som den här.
Inte heller tänker han regera eller regeringsförhandla med SD, vars politik han utmålade som oseriös och oansvarig, med "horribla" uttalanden av olika företrädare. Särskilt angrep han Åkessons öppning för en Swexit:
– Hur tänker de då? EU:s inre marknad står för 75 procent av Sveriges handel. Tre fjärdelar! I ett land där mer än hälften av ekonomin går på export.
S fick en nästan lika stor släng av sleven, och Kristersson frågade vad partiet överhuvudtaget vill förutom att regera vidare, en handske Löfven lär plocka upp på torsdag.
Kristersson, den självutnämnde vuxne i rummet, har definitivt den personliga utstrålningen. Men om det räcker för att skapa en minoritetsregering med ett KD som ser ut att skvalpa hopplöst under spärren; ett Liberalerna som känns märkligt frånvända det nuvarande politiska samtalet och kämpar runt fem procent; och ett Centern som i migrationspolitiken känns lika omaka med M som MP känns med S, ja det återstår sannerligen att se.
Som Kristersson själv uttryckte det när han talade om situationen efter valet:
– Det kan bli stökigt.
