Gud tar inte stor plats i den svenska politiken. Om ens någon. De existentiella aspekterna av livet är inte något de politiska partierna bekymrar sig om. Det skulle dock finnas vinster med att riksdagsledamöterna ser på människan och samhället ur ett högre och mer andligt perspektiv.
Trots namnet gör inte ens Kristdemokraterna någon större sak av Gud eller religion när de diskuterar hur Sverige ska bli ett bättre land att leva i. Men om politikerna fallerar kan andra debattörer komma med meningsfulla inlägg i valrörelsen. För några veckor sedan publicerade DN en debattartikel av biskop Fredrik Modéus som lyfte fram de existentiella frågornas betydelse för folkhälsan, och uppmanade politikerna att ta hänsyn till dem. Det var ett uppfriskande inlägg som satte fingret på en livsviktig men osynlig punkt på samhällskroppen.
Biskopen pratar om en ”existentiell tondövhet” som påverkar inte bara folkhälsopolitiken utan hela samhället. Han ser en rädsla för att ens vidröra religiösa frågor. ”Som om människan inte skulle vara något mer än kropp och psyke.”
I regeringens nyligen inlämnade folkhälsoproposition existerar inte den existentiella hälsan. Om folkhälsopolitiken ska göra skäl för namnet måste denna djupare nivå av hälsa prioriteras, menar Fredrik Modéus. En viktig orsak till att han trycker på detta är att människor som har en tro – och här tar han stöd i argumentationen av WHO – upplever mening i tillvaron, hyser större hopp och står stadigare när livet frestar på. Han jämför med skogen efter en storm: När lugnet har lagt sig igen står tallarna med sitt djupare rotsystem kvar, medan de ytligt rotade granarna har fallit.
Ateismen är en central del av det socialistiska tankesystem som har tagit sig starkast uttryck i den totalitära kommunismen men har satt sin prägel på hela det moderna samhället. Stat och kyrka har skilts åt i de flesta länder, åtminstone dem vi kallar upplysta. Men vad är upplysningen värd om vi inte ser stora delar av det som gör oss till människor? Om vi stänger dörren till våra andliga rum? Då mörklägger vi de mest vitala delarna av det som gör oss till människor.
Fredrik Modéus riktar tre uppmaningar till regeringen:
För det första vill han att de existentiella delarna av hälsopolitiken uppvärderas. Han påpekar att människor som diagnosticeras som fysiskt och psykiskt friska ändå kan uppleva att de inte mår bra, på grund av en ”existentiell tomhetskänsla”. Han hänvisar till FN:s barnkonvention som ger alla barn rätt till fysisk, psykisk och andlig utveckling. ”Visst borde det som ska vara självklart för barn också vara självklart för vuxna?”
För de andra vill Modéus att folkhälsomyndigheten tar tag i den existentiella folkhälsan, eftersom det borde ligga inbakat i dess uppdrag att ”utveckla och stödja samhällets arbete med att främja hälsa, förebygga ohälsa och skydda mot olika former av hälsohot” som myndigheten själv anger på sin hemsida. Om befolkningen mår existentiellt bättre gagnar det inte bara individerna utan hela samhällskroppen. Analogt med detta stimuleras ekonomin.
För det tredje vill Modéus att regeringen och hela samhället släpper den ”existentiella beröringsskräcken” som präglar vårt individualiserade höghastighetssamhälle. ”Alla människor behöver få möjlighet till dialog med de eviga frågorna: Varför finns jag? Vilken är min mening? Hur passar jag in i ett större sammanhang?”
Som biskop har Modéus naturligtvis religiös preferens men han är öppen för att det kan finnas andra vägar till att uppleva mening i livet. Han menar likafullt att religionen måste tas på allvar om man ska förstå såväl samhället som individerna. Annars skapas grogrund för extremism och intolerans.
Han ger slutligen exempel från Jönköpings län som arbetar strategiskt med den existentiella folkhälsan, bland annat i samtalsgrupper för vårdtagare och utbildning för vårdpersonal. Intresset har varit så stort att man flera gånger fått skaffa större lokaler än de först bokade för att så många hade anmält sig. Modéus påpekar att det finns en förståelse och kunskapstörst om den existentiella folkhälsan”på golvet”.
Oavsett om vi är troende eller ej måste vi människor själva ta ansvar för vårt liv på jorden. Om vi räknar med Guds existens och tar hjälp av den förståelse och respekt detta ger oss för världen omkring oss har vi garanterat större chanser till god hälsa, blomstrande ekonomi och väl fungerande samhällen.
Världen är inte en maskin utan ett levande system som mår just så bra eller dåligt som dess delar gör, och om människorna är friska även i anden fungerar allt bättre. Det är egentligen inget konstigt.
