Kampen om agendan

Mitt i valrörelsen är det svårt att se skogen för alla träd och dess grenar, löv och kottar som kastas omkring.

Det kan vara uppfriskande att se på saken ur någon annans perspektiv, för att bättre förstå vad det handlar om. Barnens oskyldiga ögon kanske upptäcker sådant som inte kommer fram i den cyniska vuxendebatten, tänkte jag innan jag läste DN:s intervjuer med sju ungdomar i lördags. Men ack.

Nog för att de intervjuade ungdomarna hade tänkvärda svar på frågorna och framförde åsikter väl värda att ta på allvar, men det kändes ändå som att allt hade sagts alltför många gånger tidigare. Folk har ju varit unga förr och mött ungefär samma vuxenvärld.

Även de grundläggande utgångspunkterna för artikeln kändes gamla. Att många ungdomar kan vara engagerade i samhällsfrågor utan att vara intresserade av partipolitik är ingen nyhet. Det har man pratat om under hela min livstid. Det är heller ingen nyhet att individer har svårt att knyta sina åsikter till ett specifikt parti, att politiken inte ger konkreta svar i sakfrågor, att politikerna bara bryr sig när det är val och att många ungdomar saknar information.

Jag läste artikeln samma dag som jag läste om hur Turkiets styrande Erdoğan tog upp en flicka på scenen och gav henne upphöjd status som sin ambassadör i den pågående valkampanjen. I en annan tidning läste jag att det faktum att barn har drabbats av gränsproblematiken mellan USA och Mexiko har upprört många.

Jag funderade ett slag på vad det var som störde mig med reportaget om de svenska förstagångsväljarna. När de olika barn- och ungdomsrelaterade artiklarnas innehåll flätades samman i mitt huvud såg jag en bild. Den visade att det inte bara är politiker som bara bryr sig om de unga när det är val. Det samma gäller i hög grad journalister, liksom hela den demokratiska diskursen. Hur ofta läser du om barns och ungdomars åsikter i tidningarna mellan valen? Jag gör det i alla fall sällan, om ens någonsin. Men under valår får de plats i spalterna, till och med på förstasidan i landets största morgontidning.

Det är inte bara politiker som positionerar sig i valrörelsen. Även medier gör det. De visar var de hör hemma, vem de vill företräda, vilka åsikter och perspektiv de omhuldar, och vilka de tar avstånd ifrån. Och vad är väl då starkare än att använda sig av barnen? Att klappa barn på huvudet är ett känt diktatorstrick. Den som står på barnens sida kan ju inte vara ond. Med detta jämför jag inte DN med någon diktator, jag vill bara visa på kraften i barnen som redskap i såväl politiken som journalistiken, liksom att det kan klinga falskt när anslaget inte är rent.

Vill vi att ungdomar ska intressera sig för partipolitiken bör de tas med i diskussionen mer än vart fjärde år. Det är på intet sätt fel att skriva om barns och ungdomars åsikter, men det är inte rätt att använda dem som politiska redskap bara för att det är valår. För att återknyta till inledningen behöver man distans för att se helheten. Det har sällan barnen.

Vem som skriver den politiska agendan och vad den innehåller diskuteras mycket. Det talas om svek mot gamla ideal. Men om jag har fattat rätt handlar politik om att lyckas definiera de problem som folkflertalet anser betyder mest och genomföra lösningar på dem.

Sett ur det perspektivet är det varken konstigt eller fel att politiska partier intar nya positioner. Världen förändras, och om partierna ska ha en chans att följa med in i framtiden måste de naturligtvis anpassa sig. Bara för att ett parti skapades för att lösa problem som var påtagliga i en viss tid betyder det inte att det måste stå bundet som en åsna vid sin påle under hela sin existens.

Att ändra sig kan vara tecken på mognad och mod, och inte minst ett bevis på att politikerna faktiskt ser den verklighet de ska styra över och inte söker lösningarna på dagens problem i gamla ideologiska urkunder. Det är inte förändringen som är problemet; det är – som alltid för den som anpassar sig efter nya förhållanden – att få de gamla vännerna/väljarna att uppskatta ens nya verklighetsbeskrivning och lösningarna på dess problem. Eller så struntar man i det och går den väg man tror på och hoppas att någon hänger med. Det finns en risk att man blir ensam, men det finns också en chans att man faktiskt kommer dit man vill.