Stanley Kubricks science fiction-film År 2001: Ett rymdäventyr är ett av filmhistoriens stora verk. Den ställer frågor om människans plats i universum och vart vetenskapen håller på att föra oss.
I efterkrigstiden upprättades ett nytt mål för människan: Hon ska ut i rymden. Framtidsoptimismen var stark och året efter att År 2001: Ett rymdäventyr kom landade människan på månen med de berömda orden: ”Ett litet steg för en människa, ett stort steg för mänskligheten.” Som så många gånger förut var Stanley Kubrick flera steg före såväl människan som mänskligheten. I År 2001 ställs vi inför frågan om vart vetenskapen för oss. När man ser filmen är det svårt att inte känna bävan inför vetenskapen, men även vördnad inför det den har åstadkommit genom filmens teknik. Effekterna är även med dagens mått mätt oöverträffbara. Faktum är att Kubricks tekniska skicklighet har fått somliga, som tror att månlandningen 1969 aldrig skedde, att tro att det var Kubrick som regisserade den. Mot denna teori finns det ett övertygande argument – hade Kubrick arrangerat månlandningen skulle den sett betydligt bättre ut.
Ett sätt att närma sig en berättelse är att försöka förstå sig på dess huvudkaraktär. År 2001 har ingen regelrätt sådan, men den har ett huvudting som utgörs av en monolit. Filmen börjar med att vi följer människans förfäder, ett slags apmänniskor, som ute i öknen kämpar för att överleva. En dag står en monolit mitt ibland dem. Efter denna händelse börjar en av apmänniskorna använda en benknota som ett verktyg. Benet slängs upp i luften och plötsligt befinner vi oss uppe i rymden – tusentals år från apmänniskan. Där uppe är människan svävande i sina väldiga rymdmaskiner i full gång med att kolonisera månen. När en utgrävning sker framträder återigen monoliten.
