I höst är det 110 år sedan Ingeborg Holm hade premiär. Det är en inkännande skildring av en änka som förlorar sina barn till myndigheter. Filmen var tidig med sin realism och sitt skapande av samhällsdebatt.

Vi introduceras för en lycklig familj, de är ofta ute i sin kolonilott och försörjer sig genom sin butik. En dag blir fadern i familjen plötsligt sjuk och dör kort därefter. Hustrun, Ingeborg, kämpar vidare med butiken så att hon ska kunna försörja sina tre barn. Det hela går dock i stöpet när hon får oväntade räkningar, vilket driver henne i konkurs. Familjen tvingas att söka sig till fattigvården, där Ingeborg blir så gott som livegen och barnen auktioneras ut.

Stumfilmen var en mer distinkt konstform än våra dagars film. En speciellt sorts skådespelarkonst krävdes, där man helt förlitade sig på rörelserna och varken imiterade teaterns eller vardagens uttryckssätt. Skådespeleriet i Ingeborg Holm är dock nedtonat, det finns här ett tidigt anspråk på realism, där det skalas bort snarare än läggs till. Problemen som tas upp i filmen var akuta samhällsfenomen, där änkor kunde stå barskrapade och förlora allt det som karaktäriserar ett gott liv. Därför ledde filmen till debatt, vilket 1918 gav upphov till nya lagar för fattigvården, för att de situationer som skildras i filmen skulle kunna undvikas.