loading


























Stiftelsens grundare Rudolf Nydahl framför museets konsertsal. Foto: Epoch Times/ Stiftelsen Musikkulturens Främjande
Stiftelsens grundare Rudolf Nydahl framför museets konsertsal. Foto: Epoch Times/ Stiftelsen Musikkulturens Främjande
Musik

"Nya musikmuseet" i Stockholm firar 100 år

Susanne W Lamm

Musikmuseet i Stockholm, sedermera Musik- och Teatermuseet är stängt och tusentals musikinstrument står nu i ett förråd ute i förorten. Scenkonstmuseet har tagit över lokalerna. Marionettdockan Televinken som lärde min generation trafikreglerna välkomnar dig dit: "Möt dockorna" – och att lotsas genom Scenkonstmuseets hemsida är verkligen en trafiklektion i offentligt finansierat kulturliv: "utmana normer", "utmana och vidga ramarna för vad teater, dans och musik kan vara".

500 meter därifrån, bakom en lågmäld entré på Riddargatan ligger som tur är, för den som är intresserad av klassisk musik, Stiftelsen Musikkulturens Främjande, ett kulturhistoriskt museum som strålar av mänskliga bedrifter. 22 januari firar de hundra år.

Tiden försvinner här inne i museet. Det är som en hel värld och Riddargatan utanför fönstret gör inget väsen av sig. Det är lätt att dröja sig kvar en timme eller två och låta sig svepas med i möjliga och omöjliga historier om dessa möjliga och omöjliga instrument. Varje pjäs är ett konstverk, ofta omsorgsfullt ornamenterat.

Här trängs en traversflöjt i kristall med en girafflygel med vertikalt riktade strängar, Chopins flygel, den förföriska fiolen viola d'amore och mycket mer – stiftelsen i Stockholm har en makalös musiksamling med 580 musikinstrument, 2000 musikmanuskript, 6000 brev till tonsättare, samt möbler, tavlor och tryckta noter. Museet är liksom många andra museer resultatet av en passionerad samlare: kapten Rudolf Nydahl som levde 1882-1973.

Intendent och museichef Göran Grahn i svenska rummet. Foto: Susanne W Lamm

Egentligen tillblev denna unika musiksamling tack vare spritmonopolet, berättar intendent och museichef Göran Grahn. Året var 1920 och Nydahl drev en fashionabel vinbutik i Stockholm tills den dag då staten exproprierade den. Det var monopolets skapare Ivar Bratt själv som gick runt och förhandlade med Stockholms alla vinhandlare och köpte in dem. Nydal fick bra ekonomi av affären och började samla.

Frankofilen Nydahls dröm var ett franskt musikkonservatorium med tillhörande museum, precis som Cité de la Musique i Paris, men eftersom Musikhögskolan i Stockholm i samma veva gick från att enligt Nydahl vara "för tyskt inriktad" till att faktiskt undervisa på franskt vis i likhet med Nydahls idé, blev det till slut bara ett museum. Han åkte till Paris varje sommar och köpte manuskript och instrument, berättar Grahn:

– Instrumenten skulle fungera som referens till elever att studera. Han kallade dem "ur bruk komna instrument", så det var framförallt sådana instrument som inte användes.

Museet har en mängd instrument, konst och artefakter. Foto: Susanne W Lamm

Än idag går bara ett fåtal av instrumenten att spela på; när stiftelsen anordnar konserter tar musikerna med sig instrument. Men det händer att musikbyggare kommer hit och studerar de gamla instrumenten för att kopiera dem, och de är inte minst ett rikt kulturarv som myllrar av historia och anekdoter, samt en fröjd för ögat.

Ett instrument som faktiskt går att spela på är klavikordet som står i museets "svenska rum" vilket är inrett som en salong i 1800-talets Stockholm. Här visas musikhistoria från gustaviansk tid och framåt med musikpersonligheter som Jenny Lind och Franz Berwald. Göran Grahn, som har ett särskilt intresse för klaverinstrument och utöver museitjänsten verkar som orgelkonsult, sätter sig ned vid klavikordet som byggdes 1808 och spelar en vacker melodi. I filmen kan du höra Grahn spela och berätta om klavikordet och några andra instrument i samlingen.

Nydahl var ute i rätt tid: under mellankrigstiden på 20- och 30-talet när han samlade som mest var intresset för gammal musik inte så stort och han kunde få tag på sakerna ganska billigt. Ofta hittade han sådant som folk hade ställt upp på sin vind. Inte heller manuskripten behandlades särskilt varsamt.

– De skickade ju till exempel originalmanuskript av Mozart och Beethoven per post för att titta på. Ville han ha det så skickade han en check, annars skickade han tillbaka det med posten. Så det var lite andra tider om man säger så.

Till de mest unika samlarobjekten hör enligt Grahn originalmanuskripten till Mozarts violinsonat i b-dur och Chopins revolutionsetyd. De har många franska operor, 34 stycken, bland annat av franska kompositören Auber som är Frankrikes Puccini. Även många av instrumenten är värdefulla.

Grahn visar en glasmonter i det så kallade mingelrummet, i vilken diverse souvenirer och reliker finns: Franz Liszts näsduk, en gipsavgjutning av Chopins hand, en hårlock från Chopins dödsbädd, en liten mackapär med vilken man kunde spruta ammoniak ned i halsen i tron att det skulle få en att sjunga bättre, ett foto på Rudolf Nydahl i toreadorkostym – Nydahl älskade operan Carmen och lyckades även införskaffa Carmens tonsättare Bizets matbord, berättar Grahn.

Foto: Susanne W Lamm

Ovanför våra huvuden sticker två tibetanska blåslurar ut från väggen. Dess munstycken är fästa mot två målade ansikten framför ett bergslandskap. Det är cembalobyggaren Andreas Kilström som målat väggen med inspiration av "Tintin i Tibet" så även Snömannen återfinns i panoramat.

Innanför svenska rummet finns ett 1700-talsrum och ett 1800-talsrum; längre in i byggnaden ett blåsinstrumentrum samt en konsertsal som är full av vackra harpor och cembali i diverse utföranden. De står där märkligt levande och sällsamma under det naturliga ljuset från takfönstret. Det är lätt att föreställa sig salen fyllas med folk en mörk vinterkväll och den intima stämning som uppstår när kammarmusikerna börjar spela och rymden fylls med ljuv musik.

Stiftelsen har kunnat driva verksamheten vidare tack vare att de sålde ett originalmanuskript till scherzot i en av Beethovens stråkkvartetter för 15 år sedan när räntorna ständigt gick ned och kapitalet minskade i värde, berättar Grahn:

– Vi var tvungna att göra något radikalt för att rädda vårt kapital. Vi diskuterade alla möjliga olika möjligheter – eventuellt erbjuda oss att gå in under statens musiksamlingar. Det är vi väldigt glada för nu att vi inte gjorde. Då hade vi försvunnit precis som Musikmuseet.

En orgel i samlingen och Rudolf Nydahl. Foto: Epoch Times/ Stiftelsen Musikkulturens Främjande

Rudolf Nydahl slipper därmed också vända sig i sin grav. Det var hans största farhåga att hamna under statlig kontroll. Han ansåg att staten redan hade tagit hans vinhandel.

– Fram på 60-talet så fanns ju så många som ropade på att allting skulle förstatligas, så han blev nog väldigt orolig. Han skrev att om det inte går att driva det här privat i Sverige måste han flytta hela samlingen till Schweiz eller England eller något sådant.

Nydahl bildade Stiftelsen Musikkulturens Främjande för att säkra att företaget skulle drivas privat, säger Grahn: Stiftelsen är och har alltid varit helt fri att vara ett gammeldags, traditionellt museum som bygger upp kompetens under årens lopp.

– Det är vi som är Musikmuseet nu, för vårt museum är helt dedikerat åt klassisk musik, säger Göran Grahn.

I samband med 100-årsjubileet den 22 januari släpps en fin jubileumsbok som Göran Grahn tillsammans med stiftelsens ytterligare två anställda, Robert Holmin och Edward Klingspor jobbat med under hösten. På kvällen ordnas en stor konsert med Roland Pöntinen på piano samt Jessica Elevant och Elisabeth Leyser, sång, och efterföljande middag. Biljetterna är redan slutsålda. Stiftelsen Musikkulturens Främjande har en trogen skara stammisar och får hela tiden fler.

Skärmdump av Scenkonstmuseets hemsida 22 januari 2020.

Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

Hjälp oss att driva tidningen vidare! En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loading


























Stiftelsens grundare Rudolf Nydahl framför museets konsertsal. Foto: Epoch Times/ Stiftelsen Musikkulturens Främjande
Stiftelsens grundare Rudolf Nydahl framför museets konsertsal. Foto: Epoch Times/ Stiftelsen Musikkulturens Främjande
Musik

"Nya musikmuseet" i Stockholm firar 100 år

Susanne W Lamm

Musikmuseet i Stockholm, sedermera Musik- och Teatermuseet är stängt och tusentals musikinstrument står nu i ett förråd ute i förorten. Scenkonstmuseet har tagit över lokalerna. Marionettdockan Televinken som lärde min generation trafikreglerna välkomnar dig dit: "Möt dockorna" – och att lotsas genom Scenkonstmuseets hemsida är verkligen en trafiklektion i offentligt finansierat kulturliv: "utmana normer", "utmana och vidga ramarna för vad teater, dans och musik kan vara".

500 meter därifrån, bakom en lågmäld entré på Riddargatan ligger som tur är, för den som är intresserad av klassisk musik, Stiftelsen Musikkulturens Främjande, ett kulturhistoriskt museum som strålar av mänskliga bedrifter. 22 januari firar de hundra år.

Tiden försvinner här inne i museet. Det är som en hel värld och Riddargatan utanför fönstret gör inget väsen av sig. Det är lätt att dröja sig kvar en timme eller två och låta sig svepas med i möjliga och omöjliga historier om dessa möjliga och omöjliga instrument. Varje pjäs är ett konstverk, ofta omsorgsfullt ornamenterat.

Här trängs en traversflöjt i kristall med en girafflygel med vertikalt riktade strängar, Chopins flygel, den förföriska fiolen viola d'amore och mycket mer – stiftelsen i Stockholm har en makalös musiksamling med 580 musikinstrument, 2000 musikmanuskript, 6000 brev till tonsättare, samt möbler, tavlor och tryckta noter. Museet är liksom många andra museer resultatet av en passionerad samlare: kapten Rudolf Nydahl som levde 1882-1973.

Intendent och museichef Göran Grahn i svenska rummet. Foto: Susanne W Lamm

Egentligen tillblev denna unika musiksamling tack vare spritmonopolet, berättar intendent och museichef Göran Grahn. Året var 1920 och Nydahl drev en fashionabel vinbutik i Stockholm tills den dag då staten exproprierade den. Det var monopolets skapare Ivar Bratt själv som gick runt och förhandlade med Stockholms alla vinhandlare och köpte in dem. Nydal fick bra ekonomi av affären och började samla.

Frankofilen Nydahls dröm var ett franskt musikkonservatorium med tillhörande museum, precis som Cité de la Musique i Paris, men eftersom Musikhögskolan i Stockholm i samma veva gick från att enligt Nydahl vara "för tyskt inriktad" till att faktiskt undervisa på franskt vis i likhet med Nydahls idé, blev det till slut bara ett museum. Han åkte till Paris varje sommar och köpte manuskript och instrument, berättar Grahn:

– Instrumenten skulle fungera som referens till elever att studera. Han kallade dem "ur bruk komna instrument", så det var framförallt sådana instrument som inte användes.

Museet har en mängd instrument, konst och artefakter. Foto: Susanne W Lamm

Än idag går bara ett fåtal av instrumenten att spela på; när stiftelsen anordnar konserter tar musikerna med sig instrument. Men det händer att musikbyggare kommer hit och studerar de gamla instrumenten för att kopiera dem, och de är inte minst ett rikt kulturarv som myllrar av historia och anekdoter, samt en fröjd för ögat.

Ett instrument som faktiskt går att spela på är klavikordet som står i museets "svenska rum" vilket är inrett som en salong i 1800-talets Stockholm. Här visas musikhistoria från gustaviansk tid och framåt med musikpersonligheter som Jenny Lind och Franz Berwald. Göran Grahn, som har ett särskilt intresse för klaverinstrument och utöver museitjänsten verkar som orgelkonsult, sätter sig ned vid klavikordet som byggdes 1808 och spelar en vacker melodi. I filmen kan du höra Grahn spela och berätta om klavikordet och några andra instrument i samlingen.

Nydahl var ute i rätt tid: under mellankrigstiden på 20- och 30-talet när han samlade som mest var intresset för gammal musik inte så stort och han kunde få tag på sakerna ganska billigt. Ofta hittade han sådant som folk hade ställt upp på sin vind. Inte heller manuskripten behandlades särskilt varsamt.

– De skickade ju till exempel originalmanuskript av Mozart och Beethoven per post för att titta på. Ville han ha det så skickade han en check, annars skickade han tillbaka det med posten. Så det var lite andra tider om man säger så.

Till de mest unika samlarobjekten hör enligt Grahn originalmanuskripten till Mozarts violinsonat i b-dur och Chopins revolutionsetyd. De har många franska operor, 34 stycken, bland annat av franska kompositören Auber som är Frankrikes Puccini. Även många av instrumenten är värdefulla.

Grahn visar en glasmonter i det så kallade mingelrummet, i vilken diverse souvenirer och reliker finns: Franz Liszts näsduk, en gipsavgjutning av Chopins hand, en hårlock från Chopins dödsbädd, en liten mackapär med vilken man kunde spruta ammoniak ned i halsen i tron att det skulle få en att sjunga bättre, ett foto på Rudolf Nydahl i toreadorkostym – Nydahl älskade operan Carmen och lyckades även införskaffa Carmens tonsättare Bizets matbord, berättar Grahn.

Foto: Susanne W Lamm

Ovanför våra huvuden sticker två tibetanska blåslurar ut från väggen. Dess munstycken är fästa mot två målade ansikten framför ett bergslandskap. Det är cembalobyggaren Andreas Kilström som målat väggen med inspiration av "Tintin i Tibet" så även Snömannen återfinns i panoramat.

Innanför svenska rummet finns ett 1700-talsrum och ett 1800-talsrum; längre in i byggnaden ett blåsinstrumentrum samt en konsertsal som är full av vackra harpor och cembali i diverse utföranden. De står där märkligt levande och sällsamma under det naturliga ljuset från takfönstret. Det är lätt att föreställa sig salen fyllas med folk en mörk vinterkväll och den intima stämning som uppstår när kammarmusikerna börjar spela och rymden fylls med ljuv musik.

Stiftelsen har kunnat driva verksamheten vidare tack vare att de sålde ett originalmanuskript till scherzot i en av Beethovens stråkkvartetter för 15 år sedan när räntorna ständigt gick ned och kapitalet minskade i värde, berättar Grahn:

– Vi var tvungna att göra något radikalt för att rädda vårt kapital. Vi diskuterade alla möjliga olika möjligheter – eventuellt erbjuda oss att gå in under statens musiksamlingar. Det är vi väldigt glada för nu att vi inte gjorde. Då hade vi försvunnit precis som Musikmuseet.

En orgel i samlingen och Rudolf Nydahl. Foto: Epoch Times/ Stiftelsen Musikkulturens Främjande

Rudolf Nydahl slipper därmed också vända sig i sin grav. Det var hans största farhåga att hamna under statlig kontroll. Han ansåg att staten redan hade tagit hans vinhandel.

– Fram på 60-talet så fanns ju så många som ropade på att allting skulle förstatligas, så han blev nog väldigt orolig. Han skrev att om det inte går att driva det här privat i Sverige måste han flytta hela samlingen till Schweiz eller England eller något sådant.

Nydahl bildade Stiftelsen Musikkulturens Främjande för att säkra att företaget skulle drivas privat, säger Grahn: Stiftelsen är och har alltid varit helt fri att vara ett gammeldags, traditionellt museum som bygger upp kompetens under årens lopp.

– Det är vi som är Musikmuseet nu, för vårt museum är helt dedikerat åt klassisk musik, säger Göran Grahn.

I samband med 100-årsjubileet den 22 januari släpps en fin jubileumsbok som Göran Grahn tillsammans med stiftelsens ytterligare två anställda, Robert Holmin och Edward Klingspor jobbat med under hösten. På kvällen ordnas en stor konsert med Roland Pöntinen på piano samt Jessica Elevant och Elisabeth Leyser, sång, och efterföljande middag. Biljetterna är redan slutsålda. Stiftelsen Musikkulturens Främjande har en trogen skara stammisar och får hela tiden fler.

Skärmdump av Scenkonstmuseets hemsida 22 januari 2020.

Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

Hjälp oss att driva tidningen vidare! En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024