Ny kortfilm kastar ljus på Kinas mörkaste hemlighet
Filmrecension: ”Ravage”
Anastasia Lin i "Ravage." Foto: Flying Cloud Productions


Våldet kan komma snabbt och skoningslöst när en befolkning har avhumaniserats, och blodbadet som följer kan vara förödande. När brott mot mänskligheten äger rum är det ofta upp till utomstående röster att larma och rikta en strålkastare mot de förföljdas situation.

För detta ändamål är film ett kraftfullt verktyg i händerna på den samvetsgranna filmskaparen.

”Ravage” (”Ödeläggelse”), en kortfilm av den prisbelönte regissören Leon Lee från Flying Cloud Productions i Vancouver, kastar ljus på brottet att döda en människa i syfte att tjäna pengar på att sälja dennas vitala organ. Filmen ger en inblick i hur en statsledd, systematisk förföljelse av falungong-utövare i Kina har skapat en miljö som möjliggjorde det mest ondskefulla: massmord på samvetsfångar för ekonomisk vinning.

”Ravage”, som kan ses gratis på nätet, baseras på ett ögonvittnes berättelse om den brutala verklighet som en ung kvinna fick utstå när hon föll offer för Kinas barbariska medicinska system i fängelset.

Anastasia Lin i "Ravage." Foto: Flying Cloud Productions

Som filmskapare gör man svåra val när man skapar en kortfilm. Utan kontext kan kortfilmer falla platt och missa målet, särskilt när ämnet kräver en förklaring.

I ”Ravage” är detaljerna glesa men tydliga, och ger tillräcklig kontext för att förstå filmens omfång. Tittaren lämnar inte filmen med ett ”vad” utan med ett ”varför”.

I huvudrollen ser vi Anastasia Lin som en ung mor som tvingas välja mellan sitt samvete och sitt liv, när omständigheterna drar in henne i en sfär där en sadistisk läkare verkar inom Kinas medicinska system.

Lin blev känd som Miss World Kanada, och senare som människorättsförespråkare när hon använde en skönhetsdrottnings plattform för att tala om människorättskränkningar i Kina. Som följd nekades hon visum till Kina när hon skulle tävla i Miss World-finalen i november 2015. Med denna bakgrund är Lin ett passande och begåvat val för att ge historien substans.

Filmen bärs upp av Lins känsloladdade insats och äkthet, när rollfiguren står inför den omöjligt svåra uppgiften att stå upp för sin tro då konsekvenserna av det blir tortyr och död. Det är något vackert och heligt med det osjälviska i att följa sitt samvete. Denna ädla anda är genomgående i hela filmen.

Daniel Chai som den depraverade Dr. Huang i “Ravage.” Foto: Flying Cloud Productions

I frånvaron av detaljer och kontext får filmen en direkthet som pockar på ens uppmärksamhet. Våldet och kaoset i den första halvan övergår i en oroväckande upplösning, som lyfter frågan om medbrottslighet hos dem i väst som i egenskap av organmottagare stödjer detta brott – även om de har goda intentioner.

Den råa intensiteten i ”Ravage” utvecklas på ett obekvämt, oroande sätt när alla konsekvenser uppenbaras. Lee lyckas avslöja tillräckligt mycket för att inspirera till efterforskningar.

Avskyvärda handlingar

Att falungong-utövare utsätts för omänskliga former av tortyr är väldokumenterat. De underförstådda tortyrmetoderna i ”Ravage” är tillräckligt tydliga för att man ska förstå hur skräckinjagande de är. Kvinnliga falungong-utövare utsätts för de mest depraverade former av sexuella övergrepp. Det är en aspekt av brutaliteten som filmen inte är rädd för att skildra.

Bevis och oberoende utredningar lämnar ingen tvivel om att det pågår en statssanktionerad organskörd i Kina. Det är ett obekvämt ämne. De som reser till Kina för organtransplantationer skapar oavsiktligt efterfrågan på mänskliga organ – en tillgång som har en direkt koppling till att fängslade falungong-utövare dödas.

Det är obehagligt att se en läkare godtyckligt döda och ge liv i ett system som belönar detta sadistiska brott. De flesta skulle se en sådant moraliskt förfall som patologiskt, en ensam psykopats handling.

När det sker i en sådan här stor skala – med uppskattningsvis 60 000 till 100 000 olagliga transplantationer per år sedan år 2000 – är det resultatet av ett sjukt samhälle där moral inte längre finns med i bilden. Kinas kommunistregim kommer att tvingas inse att de har tillåtit sådana handlingar att utvecklas och blomstra under deras tid vid makten. Kommunism har inte lyckats skapa ett friskt samhälle, och ideologin har märkt Kina genom att förvrida rättskänslan såpass att en stor grupp med falungong-utövare ses som en organbank, vars liv och död enbart mäts i ekonomiska termer.

En scen ur “Ravage.” Foto: Flying Cloud Productions

”Ravage” tjänar som en viktig påminnelse om att en av västvärldens största handelspartners begår avskyvärda handlingar mot sin egen befolkning. Det är inte lättsinnigt att göra jämförelse med Nazityskland här. Det är värt att reflektera över mänsklighetens förmåga till ondska, även för dem av oss som aldrig skulle begå en sådan handling.

Tack vare gräsrotsrörelser i Kina och utomlands lyfts vidden av förföljelsen mot falungong fram i ljuset. Konstnärer som Lee har använt sig av film för att väcka medvetenhet, och de har lyckats bra med det. Lee vann det prestigefyllda priset Peabody Award för dokumentären ”Human Harvest”, som följer två nobelprisnominerade när de undersöker den chockerande källan till Kinas olagliga transplantationsindustri. ”Ravage” rör samma teman. Skillnaden ligger i påverkan.

Det är svårt att begrava den här typen av brott. När de kommer fram i ljuset och de ansvariga ställs inför rätta, kan efterklangen få till och med den brutalaste diktatur att falla.

Leon Lee har gjort ett beundransvärt jobb med att väcka medvetenhet och en känsla av omedelbar närvaro kring dödandet för organ i Kina. Filmens intensitet och tyngd gör den till en mycket viktig kortfilm. I slutänden är ”Ravage” bra filmkonst med ett viktigt budskap.

Konstskribenten, musikern och popkulturexperten Ryan Moffatt bor och verkar i Vancouver, Kanada.