Det är nu länge sedan den närmast helgonförklarade Nelson Mandela släpptes från fängelset och sedermera blev Sydafrikas förste demokratiskt valde president. Förhoppningarna han väckte har grusats av korruption och bristande framsteg. Den tidigare diplomaten Kaj Persson analyserar här vad som gick fel i Sydafrika.
April 1994. Långa köer ringlar sig långsamt framåt mot de tiotusentals vallokalerna runt om i Sydafrika. Äntligen skulle för första gången alla i Sydafrika få rösta om vilka som skulle styra landet. Trots rykten om våld förflöt valet fredligt.
Stoltheten och glädjen var påtaglig bland alla de miljontals icke-vita som aldrig tidigare fått rösta. Tidigt framkom, vad de flesta hade förutspått, att den tidigare befrielserörelsen African National Congress (ANC) skulle vinna en nästintill jordskredsseger. Den tidigare bannlysta organisationen hade uppnått vad man kämpat för sedan 1912, ett styrelseskick utan rasåtskillnad. Apartheid var besegrat. Ikonen Nelson Mandela kunde bli det nya fria Sydafrikas president.
Nu förväntade sig de icke-vita sydafrikanerna inte bara få sina röster hörda utan också kompenseras för alla de år de varit förtryckta. Deras ruckel skulle bytas ut till hus med el och rinnande vatten, deras barn skulle få en vettig utbildning, sjukhusen skulle öppnas upp för alla och på landsbygden skulle hälsostationer byggas upp och svarta skulle nu få meningsfyllda arbeten med rimlig lön etc. Visst, de flesta förstod att det skulle ta tid, men framtiden var ljus.
Korruptionen blev allt tydligare, från den enskilde polismannen till de högsta politiska nivåerna.
De första åren med ANC-styre var i hög utsträckning inriktat på att försöka bibehålla freden, försonas och nedmontera rasbarriärerna. Mandela själv visade upp sin nästan övermänskliga förmåga att förlåta. För att stabilisera ekonomin och övertyga investerarna, som fruktade att ANC skulle bygga upp ett planekonomiskt samhällsskick, bibehölls grundstrukturen inom den ekonomiska politiken.
Många var de interna kritikerna som ville att den ANC-dominerande regeringen skulle gå snabbare fram med reformer och statliga ingrepp. Behoven var ju enorma. Ett flertal större ekonomiska planer utarbetades, men verkställigheten och genomförandet var påtagligt bristfällig. Även om vissa från den tidigare administrationen fick behålla sina tjänster utökades förvaltningen med många som saknade adekvat utbildning för ett jobb inom staten, myndigheterna och kommunerna. Detta har sen blivit en växande och allvarlig hämsko för landet. Jobben tilldelades inte dem som var bäst lämpade utan de som stod de styrande närmast, ett system (kallat ”patronage”) växte fram och satte sina klor i samhällskroppen.
Under resten av 1990-talet och början av 2000-talet växte ekonomin, sysselsättningstillfällen skapades och den sociala servicen förbättrades. Men detta skedde i ett alltför långsamt och ojämnt tempo. Besvikelsen tilltog och ersattes av ett ökat missnöje. Även om många fick det bättre förändrades inte levnadsvillkoren för det stora flertalet. Klyftorna i samhället vidgades samtidigt som ägandet och ekonomin förblev i de vitas händer. Regler skapades för att få in fler svarta i ledningen för företag, men var alltför krångliga för att förverkligas. Resultatet blev att ett fåtal, det vill säga de med de rätta politiska kontakterna, gynnades och det på ett sätt som skapade en liten ny svart överklass. Många svarta reagerade över att se sina nyrika gelikar köra omkring i ultramoderna bilar, klädda i senaste modet.
Allt tydligare hade också en annan samhällssjukdom vuxit sig allt mäktigare, korruptionen. Korruptionen blev allt tydligare, från den enskilde polismannen till de högsta politiska nivåerna. När väl media avslöjade korruptionsaffärer, som inköp av försvarssystem och -materiel (inkl JAS Gripen), och trycket blev för kraftigt, tillsatte regeringen olika undersökningskommissioner. Men när, sent omsider, resultaten av dessa offentliggjordes var de oftast urvattnade och begravdes.
ANC har alltså inte endast förlorat sina ideal utan också folkets förhoppningar och tilltro.
När sedan landsfadern och den nästintill helgonförklarade Nelson Mandela trädde tillbaka efter fem år förvärrades besvikelsen. Under Mandelas efterträdare, Thabo Mbeki, fortsatte man på den inslagna vägen med haltande ekonomisk tillväxt, stapplande reformverksamhet och ökande klyftor. Allt fler ifrågasatte den politiska elitens förmåga att förbättra levnadsvillkoren. ”Förstod de egentligen de umbäranden som sydafrikanen i gemen upplevde och hade de ett genuint intresse att förbättra situationen? Eller blev intresset av att bibehålla makten det alltmer allenarådande för deras avvägningar?”
Den intellektuelle och utåt kylige Mbeki förlorade alltmer i popularitet och mer radikala grupperingar inom fackföreningskvinno- och ungdomsfalangerna inom ANC kunde tillse att den mer jovialiske och folklige tidigare vicepresidenten Jacob Zuma vann partiledarskapet i ANC mot slutet av 2007.
Demonstranter krävde Sydafrikas dåvarande president Jacob Zumas avgång vid en protest utanför den inflytelserika familjen Guptas egendom i Johannesburg, den 7 april 2017. Foto: Gulshan Khan/AFP via Getty Images
Med Zuma som partiledare och senare som landets president följde en systematisk plundring av statliga medel och egendomar. Till honom närstående och lojala tilldelades de viktigaste samhällsposterna och lukrativa statliga affärskontrakt. En veritabel svågerpolitik växte fram. Bland de främsta fanns den indiska brödratrion Gupta som tilldelades ett stort antal affärsuppgörelser. De drog sig inte ens från att styra vilka ministrar Zuma skulle utse. Zuma var helt i dessa mäns händer. De statliga bolagen plundrades finansiellt. Landets ekonomi försvagades rejält. Från en tillväxttakt på runt 5-6 procent i mitten av 2000-talet sjönk den till knappt 1 procent 2018. Landets internationella anseende var också solkat och utländska investerare avstod i allt högre utsträckning från att investera i landet.
Den försämrade ekonomin medförde att endast en av tre ungdomar fick jobb, att den tidigare dåliga samhällsservicen blev urusel, att kriminaliteten ökade och att allt fler sydafrikaner miste förtroendet för ANC. ANC som ursprungligen varit en social rörelse, som dragit till sig människor som kämpade för demokrati, mänskliga rättigheter och frihet, hade förvandlats till ett parti dit man sökte sig inte för förverkliga de ädla idéerna utan för att berika sig.
Zumas vanskötsel av landet ledde till att hans ställning blev ohållbar. Vid partivalen 2017 lyckades i stället den aktade före detta fackföreningsledaren och förmögne affärsmannen Cyril Ramaphosa få majoritet inom ANC . Men segern mot den till Zuma närstående (ja, de var faktiskt gifta tidigare) Nkozasana Dlamini-Zuma blev mycket knapp. ANC blev ett alltmer splittrat parti, något som Ramaphosa har fått leva med sedan dess. Det har givetvis försvårat möjligheterna för Ramaphosa att driva sin egen politik fullt ut. Motståndarna stannade kvar inom partiet, att bryta sig ut ur ANC låg inte i deras intresse. De skulle då förlora makten och inte bli kvar vid ”köttgrytorna” något som i allt större utsträckning var deras enda intresse för att ägna sig åt politik. Viss ”tillnyktring” av politiken har dock skett, ekonomin har en, om än svag, tillväxt. Men nu, nästan trettio år efter apartheids avskaffande, har förhoppningarna och tilltron grusats till att ANC ska medverka till förbättringar.
Det har gett utslag i valresultaten. Från det att två av tre sydafrikaner röstade på partiet 2009 fick ANC mindre än hälften av rösterna vid lokalvalet 2021. Enligt de flesta bedömare kommer ANC vid valen nästa år inte kunna få egen majoritet, utan måste försöka samregera med andra partier. ANC har alltså inte endast förlorat sina ideal utan också folkets förhoppningar och tilltro. Det parti som enligt Zuma skulle regera tills ”Jesus kommer tillbaka till jorden”.
Kaj Persson
Tidigare diplomat med 40 års erfarenhet av Afrika
