Nedstängning av kulturen utarmar samhället på stora resurser
Mötet: Den klassiska kulturens roll i det nutida samhället
Musiken har följt Kristina Ebbersten genom livet. Foto: Sofia Drevemo


Det har snart gått ett år sedan första nedstängningen av samhället på grund av covid-19. Hur överlever musiker och hur får de vardagen att fungera? Jag möter violinisten Kristina Ebbersten för ett samtal om kulturens nödvändighet.

Musiken har följt Kristina genom livet. Hon började spela fiol i sjuårsåldern, och under många år åkte hon som barn på sommaren till Österrike för att delta i fiolundervisning tillsammans med andra unga musikstuderande. Det var spännande och utvecklande resor som lade grunden för ett stort och genuint musikintresse. Senare studerade hon vid Musikkonservatoriet Falun och därefter Kungliga Musikhögskolan. Hon studerade solistdiplomutbildning och även utomlands för välrenommerade violinister.

– Lärarna utomlands kunde vara temperamentsfulla och mycket krävande. Det har inte varit något problem för mig med ”hårda” lärare, för jag har inte tagit det personligt. Jag tycker om att arbeta fokuserat och det har hjälpt mig att utvecklas.

Tid till att öva

Efter utbildningen har Kristina arbetat vid bland annat Radiosymfonikerna och Kungliga Filharmonikerna. Hon har varit inbjuden att spela i många olika sammanhang och även arbetat i symfoniorkestrar utomlands, däribland Tyskland, Frankrike och Spanien. Som frilansande musiker har hon haft möjlighet att uppleva olika orkestrar och miljöer. Det har gett perspektiv på musiklivet och kulturinstitutionerna i Sverige.

Idag är Kristina anställd vid Musikalliansen som frilansande musiker. Musikalliansen är ett aktiebolag med statligt stöd från kulturdepartementet via Statens kulturråd. Anställningen ger en större trygghet för frilansande musiker och ger regelbundna inkomster.

Kristina har ofta många engagemang och har inte behövt gå utan arbete. Men nu under nedstängningen i samband med covid-19 har anställningen varit viktig. Av alla de tusentals frilansande musiker som finns i Sverige är endast 160 anställda av Musikalliansen.

– Det är olika hur musiker hanterar situationen med nedstängningen. Vissa mår bra, andra går under fullständigt och är i panik. De tänker att ”det här går inte och jag kommer inte få arbeta igen”. De som är vid institutionsorkestrarna har sin trygghet och går till sina arbeten. För mig har den här tidsperioden inneburit att jag haft tid att öva otroligt mycket, arbetat med olika små grupper och gjort studioinspelningar.

Moment 22

I Sverige är cirka 60 procent frilansande musiker och cirka 40 procent anställda vid en orkester. På Sveriges Yrkesmusikerförbunds webbsida råder en dyster stämning. Höstens förväntningar inför nyöppnandet byttes snabbt ut till sorg när konserthus och scener återigen stängdes ner. På sidan informeras det också om de få statliga stöd som finns att ansöka om. Men det gäller bara vissa musiker, andra faller mellan stolarna.

– Flera av mina musikervänner är egenföretagare. De måste lägga sin firma vilande för att överhuvudtaget kunna ansöka om stöd. Det är så många regler och de har hamnat i ett sorts moment 22. Många lever på sparade pengar och vissa på existensminimum.

Kristina berättar att det hon tycker är jobbigast med nedstängningen är samhällsstrukturen och synen på kulturarbetare. Det tas inte fram ett vettigt förslag till hur musiker skulle kunna arbeta och genomföra konserter.

– Jag upplever en form av diskriminering och att vi musiker inte alls ses som betydelsefulla i samhället. Det framhålls att vi på eget ansvar måste få gå på restaurang och till köpcentra. Men att ordna en konsert går absolut inte, oavsett om konserten genomförs i en gigantisk konsertsal, med begränsat antal personer, där avstånd hålls, kontrollanter finns vid dörrarna och vi har munskydd. Det är det som jag upplever som mest kränkande och frustrerande, att vi på något sätt inte får finnas.

”Att viljan saknas är skrämmande”

Andra länder hanterar situationen annorlunda. Kristina berättar att hon känner musiker i Spanien som har arbetat sedan augusti och att konsertsalarna tar in en tredjedels publik. De har inte haft ett enda coronafall på grund av genomförda konserter. De har arbetat med munskydd, inga pauser och med separata in- och utgångar.

– Det visar att det går att genomföra konserter. Men här i Sverige verkar beslutsfattare inte ha viljan. Att viljan saknas är skrämmande och utvecklingen i samhället fruktansvärd. Det finns ingen fantasi överhuvudtaget i hur man kan lösa det här.

Varför vill eller kan inte beslutsfattare i Sverige finna en lösning? Det är en enorm ekonomisk förlust för samhället. Kulturinstitutionernas utgifter tickar på som vanligt, samtidigt saknar de helt inkomster i form av biljettintäkter. Stöd och krispaket slukar stora resurser. Det handlar alltså inte om att spara pengar. Vad handlar det om, okunskap?

– I exempelvis Tyskland är standarden hög på kulturundervisningen i den vanliga skolan. En taxichaufför kan till exempel sitta och lyssna på en Brahmssymfoni och prata om den. Men här i Sverige kan högt utbildade vara helt okunniga och ointresserade när det gäller kultur. Samhället signalerar att kultur inte är viktigt.

Kärlek till musiken

Kristina berättar om det svenska uppropet ”Öppna salongerna!” Syftet med uppropet är att i positiv anda verka för att på ett smittsäkert sätt öppna salongerna igen. På webbsidan informeras om manifestationer som genomförs i olika städer, samtalsgrupper, aktuella stöd som finns att söka och den pågående debatten om kulturens överlevnad.

Trots kulturutövares engagemang, duktiga musiker som står sig väl i en internationell jämförelse och att vi är ett av världens största musikproducerande länder relaterat till BNP, så behandlas kulturutövare styvmoderligt. 

– När jag försöker förstå det här på ett djupare plan återkommer jag till en eventuell avundsjuka och ett ointresse. De flesta kulturarbetare gör något de älskar att göra. Kan det uppfattas av andra inklusive beslutsfattare att vi har något som inte de har? Vi är i ett rum fullt med färger medan de kanske inte har det lika färgglatt? Jag vet inte, det är så svårt att förstå varför vi negligeras så oerhört. Kan man ta bort och dämpa kulturen lite, så gör man det, ha kontrollen.

– Men kärleken till musiken går aldrig att ta bort. När jag musicerar ger det så mycket glädje till mig själv och andra, och det är det som är hela poängen. Utan kultur blir vårt samhälle mycket fattigt. Kulturen är den yttersta och yppersta yttringen som evolutionen hos människan resulterat i. Evolutionen gav oss kulturen som ett svar på att vi förkovrar och prisar vårt värde som skapelse. Och detta är vad alla seriösa kulturarbetare idag arbetar vidare med. Med kultur blir vårt samhälle rikare och människorna lyckligare, säger Kristina Ebbersten.

Sveriges nya satsning inom nationell och internationell nyhetsjournalistik i tryck. Teckna din provprenumeration idag – endast 99kr, avslutas automatiskt – klicka på bilden nedan för mer info: