Nazism, fascism och socialism har alla sin rot i kommunism
Kommunistiska ledare (vä), Adolf Hitler och Benito Mussolini i Venedig, Italien 1934 (hö), Foto: Instituto Nazionale Luce.


Föreställningen om att ”vänsterkanten” står i kontrast till ”högerkanten” är falsk. De system som befinner sig i det här spektrumets ytterkanter, som socialism, fascism och nazism, är alla rotade i kommunism. Och alla delar de en tro på grundläggande kommunistiska koncept såsom kollektivism, planekonomi och klasskamp.

Alla de här systemen var bara olika tolkningar av marxism, och spelade en stor roll i världspolitiken precis efter första världskriget; en tid då Karl Marx idéer inte hade lyckats materialisera sig och kommunisterna hade återvänt till ritbordet.

Men innan vi går in på de historiska aspekterna av dessa olika system måste vi först förstå skillnaden mellan socialism och kommunism.

Socialismen beskrivs i Marx teori om civilisationens fem stadier. Efter det att han hjälpt till att definiera begreppet ”kapitalism” som ett samhälle där människor kan handla fritt, föreslog han att efter kapitalismen skulle stadiet med ”socialism” komma, följt av ”kommunism”.

Socialism var det stadium som Vladimir Lenin beskrev som ”statskapitalistiskt monopol”, där en diktatur har tagit kontroll över alla produktionsmedel.

Tanken var att en kommunistregim skulle använda den absoluta makten hos det socialistiska ”proletariatets diktatur” för att förstöra alla värden, alla religioner, alla institutioner och alla traditioner – vilket teoretiskt sett skulle leda till den kommunistiska ”utopin”.

Med andra ord är socialism det politiska systemet och kommunism det ideologiska målet. Det är därför kommunismens anhängare hävdar att ”verklig kommunism” aldrig har uppnåtts. Systemet har hittills misslyckats med att helt förstöra mänsklig moral och tro, trots att det har tagit över 100 miljoner människors liv under de senaste 100 åren.

Tolkningar av kommunismen

"Före den ryska revolutionen 1917 var socialism och kommunism synonymer”, säger Bryan Caplan, docent i ekonomi vid George Mason University, i kapitlet om kommunism i "The Concise Encyclopedia of Economics”.

"Båda hänvisade till ekonomiska system där regeringen äger produktionsmedlen. De två termerna skilde sig åt i innebörd främst till följd av Vladimir Lenins politiska teori och praxis", säger Caplan. 

Misslyckandet av Marx förutsägelser är naturligtvis också det som gav upphov till de många tolkningar av kommunismen som uppstod efter första världskriget. Dessa inkluderade leninism, fascism och nazism.

När världen befann sig i det kaos som ledde till första världskriget mellan 1914 och 1918 vände sig många kommunister till Marx, som 1848 sade i det ”Kommunistiska manifestet”: ”Proletärer i alla länder, förena er!”

Men världens proletärer (arbetare) förenades inte – åtminstone inte så som Marx hade tänkt sig. I stället för att samla sig bakom kommunismen, samlades de huvudsakligen bakom sina respektive kungar och länder.

Dessutom blev arbetarnas inkomster bättre under kapitalismen, till skillnad från Marx förutsägelser om att det skulle bli sämre. Så när den kommunistiska revolutionen inträffade, var det inte i samhällen som befann sig i ”kapitalismens sena stadium” som vid den tiden var Storbritannien och Tyskland, utan istället i Ryssland.

Och istället för att bolsjevikrevolutionen var ”proletariatet” mot ”bourgeoisien”, som Marx förutspådde, var det militären och intelligentian mot det feodala ryska tsarsystemet.

Händelseserien motbevisade till stor del Marx förutsägelser och skickade den tidens kommunister tillbaka till ritbordet, vilket författaren Dinesh D’Souza noterade i sin bok ”The Big Lie: Exposing the Nazi Roots of the American Left.”

Nationalsocialism

Efter Lenin var Benito Mussolini nästa kommunistrevisionist att inta världsscenen. Han hade lärt sig från första världskriget att nationalismen var mer enande än idén om en arbetarrevolution. Mussolini omarbetade därmed marxismen till sitt nya fascistsystem genom att använda den kollektivistiska principen "fasci", som hänvisar till att ”en bunt pinnar förstärker yxans handtag”.

Mussolini förklarade sitt koncept i sin självbiografi från 1928, där han säger: "Medborgaren i den fascistiska staten är inte längre en självisk individ som har den antisociala rätten att göra uppror mot någon lag i kollektivet”.

Enligt Richard Pipes "Russia Under the Bolshevik Regime", "liknade ingen framstående europeisk socialist före första världskriget Lenin mer än Benito Mussolini. Liksom Lenin ledde han den antirevisionistiska yttern i landets socialistiska parti; och liksom honom, trodde han inte att arbetaren var revolutionär av naturen, utan måste sporras till radikal handling av en intellektuell elit”.

Strax därefter dök Adolf Hitler upp med sitt omprofilerade socialistiska system under ”nationalsocialismens" fana.

Hitler utnyttjade det faktum att det tyska folket hade delats upp genom nya nationella gränser som inrättats till följd av vapenstilleståndet, och använde identitetspolitik för att samla sina anhängare.

Nazistpartiets politik följde den kommunistiska modellen, och 25-punktsprogrammet inkluderade fri allmän hälso- och sjukvård och utbildning, nationalisering av stora företag och förvaltningar, regeringskontroll av banker och krediter, uppdelning av stora markinnehav i mindre enheter och liknande policyer.

D’Souza säger dessutom att ”Mussolini och Hitler identifierade båda socialismen som kärnan i den fascistiska och nazistiska Weltanschauung [livssynen]. Mussolini var den ledande figuren för den italienska revolutionära socialismen och gav aldrig upp sin trohet till den. Hitlers parti definierade sig som förkämpar för "nationalsocialism."

Hatet mot kapitalismen

Som alla andra kommunistideologer var Hitler också en hård motståndare mot det traditionella kapitalistiska systemet. Precis som Lenin skyllde på de rika lantbrukarna och Mao Zedong skyllde på godsägarna, lade Hitler skulden på en enda grupp människor – judarna.

Som D’Souza säger: ”Nazistisk antisemitism växte fram ur Hitlers hat mot kapitalismen. Hitler drar en tydlig linje mellan produktiv kapitalism, som han kan acceptera, och finanskapitalism, som han förknippar med judarna.”

Konflikten som senare uppstod mellan de olika systemen under andra världskriget var inte en strid om motsatta ideologier, utan istället en kamp om vilken tolkning av kommunismen som skulle råda.

Enligt "Der Weg zur Knechtschaft” (ung vägen till träldom) av F A Hayek, ”måste konflikten mellan de fascistiska eller nationalsocialistiska och de äldre socialistiska partierna framförallt betraktas som den typ av konflikt som oundvikligen uppstår mellan rivaliserande socialistiska fraktioner."

Det är med hjälp av historisk revisionism och en stor del ”hjärngymnastik” som vi har fått den nuvarande bilden av att socialismen på något vis skiljer sig från nazismen och fascismen, och ännu mer, föreställningen om att dessa begrepp på något sätt skulle skilja sig från deras kommunistiska ursprung.

D’Souza tillskriver den här förändrade bilden till det som Sigmund Freud kallade ”överföring”, vilket baserade sig på hans idé om att människor som begår fruktansvärda handlingar ofta överför skulden på andra, anklagar andra, inklusive sina offer, för att vara det de själva är.

Joshua Philipps är undersökande journalist, reporter och redaktör vid the Epoch Times. Han har granskat kommunismen i över tio år.

Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.