För en tid sedan fick jag frågan om jag kunde skriva ett inlägg om utmattning och depression, om mina erfarenheter och var man kan börja nysta för att må bättre. På ett sätt kände jag mig lite tveksam, eftersom jag inte är någon expert på ämnet. Men sedan tänkte jag att man kanske inte måste vara det, för att få uttala sig?

Psykisk ohälsa är ju en svår fråga, men samtidigt ett väldigt viktigt och aktuellt ämne – som behöver uppmärksammas. För faktum är att sedan 2014 är psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige.

Jag har egentligen ingen direkt erfarenhet av depression eller psykisk ohälsa, annat än min egen utmattning. Därför känner jag inte riktigt att jag kan uttala mig om något annat än just det, min egen resa.

Jag tänkte inte gå in så mycket på bakgrunden nu, utan snarare fokusera på tiden från att jag blev sjukskriven fram till idag. Jag har också fått frågor kring om jag pratat med någon psykolog och/eller gått i någon form av terapi, så det kommer jag också berätta lite om. Dessutom vill jag dela med mig av några tankar och tips som jag plockat upp under resans gång och funnit värdefulla.

Fick bra hjälp

Allra först vill jag bara skriva att jag var (och är) lyckligt lottad på många sätt. Dels eftersom mina nära och kära fanns där och stöttade; de hjälpte mig och såg bland annat till att jag fick träffa en läkare när jag ’brutit ihop’. Jag hade också tur på det sättet att företaget som jag jobbade för hade en sjukvårdsförsäkring, vilket innebar att jag fick träffa en privatläkare. Personligen har jag inte så stor erfarenhet av sjukvården sedan tidigare men upplevde trots det, stor skillnad mellan att gå till en vanlig vårdcentral och en privat läkarmottagning.

Förstå mig rätt, jag är övertygad om att vårdcentralerna gör så gott de kan med de resurser de har. Men skillnaden var verkligen slående. Bara en sådan sak som att ha en hel timmes tid (!) med en läkare som var närvarande och lugn, snarare än 10 hetsiga minuter med någon som uppenbart är stressad… Samtidigt hade jag turen att träffa en väldigt duktig läkare, vilket såklart också gör stor skillnad.

Hursomhelst blev jag till en början sjukskriven i två veckor för stressrelaterade symptom och ångest. När dessa veckor började gå mot sitt slut mådde jag fortfarande inte bättre, jag hade ingen energi eller ork och blev inte piggare trots att jag vilade och sov mycket. Jag var väldigt skör och till synes små och vardagliga saker, som tex att diska, kändes oöverkomliga. Dessutom upplevde jag en enorm frustration. Jag var ju van vid att hålla ett högt tempo och att plötsligt inte orka göra någonting, var så oerhört frustrerande.

Förlängd sjukskrivning

Jag pendlade mellan att känna mig emotionellt avstängd (likgiltig) och att vara ledsen, uppgiven och förtvivlad. Vid något tillfälle kom jag på mig själv med att sitta och klappa katten (som låg i mitt knä) och stirra rakt ut i rummet, i några timmars tid… När de inledande 14 dagarna av sjukskrivning närmade sig sitt slut, hade jag ett återbesök hos samma läkare. Jag blev sjukskriven ännu en tid, för utmattning. Sedan följde ytterligare ett antal återbesök där sjukskrivningen blev förlängd.

Vid något tillfälle kom jag på mig själv med att sitta och klappa katten (som låg i mitt knä) och stirra rakt ut i rummet, i några timmars tid…

Under den här tiden åt jag johannesört, som lindrar nedstämdhet och oro. På läkarens ordination (och tack vare sjukförsäkringen) fick jag också KBT i form av en webbtjänst. Varje vecka fick jag fylla i någon eller ett par enkäter relaterade till mitt mående, samt ta del av verktyg som används inom KBT:n. Det var också en psykolog kopplad till webbtjänsten, hon fungerade som ett bollplank och vi pratade vid några tillfällen över telefon. Dessutom hade jag möjlighet att prata och få en hel del stöttning utav läkaren.

Ni som har läst min blogg under en tid, vet ju att jag i samband med utmattningen sa upp mig från mitt jobb samt att jag och min man bestämde oss för att sälja vårt hus och flytta. Jag tror definitivt att de här sakerna gjorde stor skillnad och att de underlättade för mig. (Att inte behöva gå tillbaka till den livssituation som till stor del fått mig att må dåligt från början.)

Efter ett par månaders sjukskrivning kunde jag jobba 25 procent under den sista tiden av min anställning. Det var utmanande på många sätt, men samtidigt skönt att få ett ordentligt avslut.

Läkandet

Jag förstår att det kanske inte är ett alternativ (eller ens önskvärt) för alla att göra som jag gjorde och bara lämna allt, för att göra något helt annat. Men för mig kändes det rätt. Det blev ett väldigt tydligt uppbrott mot det gamla, mot det som varit. Och jag misstänker att livet sett väldigt annorlunda ut om jag istället varit kvar i mitt gamla liv… Det kanske låter som en flykt att bara släppa allt, men för mig handlade det aldrig om att fly – utan snarare om att försöka leva mer efter mina egna värderingar och drömmar.

Sedan var det ju inte så att jag mådde bra när jag började jobba 25 procent, eller ens när jag slutade jobba ett par månader senare. Egentligen är det först nu (när ca 1,5 år gått) som jag i princip inte har några symptom kvar efter utmattningen. Men det är inte så länge sedan som jag inte fixade att köra bil några längre sträckor utan att stanna och pausa, eftersom jag inte orkade/klarade av att fokusera annars…

Jag har lagt märke till att jag tänker allt mindre på utmattningen. Att mitt fokus numera ligger på att försöka vara närvarande i stunden och att drömma om framtiden, snarare än att fundera över det som varit. Jag ser det som ett tecken på att jag allt mer lämnar utmattningen bakom mig, att jag mer eller mindre processat klart det hela.

Med det sagt har jag ändå en känsla av att man kanske aldrig läker helt. Det kan liksom inte bli riktigt som det var innan, om ni förstår hur jag menar? Jag tänker att precis som när man skadar sig fysiskt, typ bryter foten, så kan man läka och bli helt återställd. Men det kan också vara så att den där brutna foten aldrig blir riktigt bra, att den värker eller gör sig påmind på olika sätt, i flera år efter skadan. Ibland känner man till och med av ”ärren” livet ut. Detsamma tror jag gäller utmattning och andra former av psykisk ohälsa.

Har kedjan en gång gått av, är det liksom inte säkert att den där trasiga länken återfår sin forna styrka. På samma sätt kan det vara så att stress och press är en öm eller känslig punkt för någon som varit utmattad.

Sedan finns det ju olika former av rehabilitering och saker som man kan göra för att träna upp styrkan och balansen i en bruten fot (när den väl har läkt). Men har kedjan en gång gått av, är det liksom inte säkert att den där trasiga länken återfår sin forna styrka. På samma sätt kan det vara så att stress och press är en öm eller känslig punkt för någon som varit utmattad.

Det kluriga är att hitta balansen mellan att fortsätta att utmana sig själv (inte låta den gamla skada hindra en) och att lyssna på kroppen (inte pressa den för hårt).

Det kluriga är att hitta balansen mellan att fortsätta att utmana sig själv (inte låta den gamla skada hindra en) och att lyssna på kroppen (inte pressa den för hårt).

…Men nu har det blivit dags de där tankarna och tipsen som jag nämnde i början av inlägget.

5 saker att prioritera, för att minska risken för utmattning

1. Sömn, återhämtning och vila (fysisk såväl som mental)

2. Bra kost – maten spelar oerhört stor roll för vårt välmående; se till att tanka kroppen med rätt drivmedel

3. Motion – kroppen är byggd för rörelse! välj en motions-/träningsform som du tycker om

4. Mental balans – yoga, meditation, mindfulness eller att vistats i naturen kan göra underverk

5. Feel good-aktiviteter – dvs saker du blir glad och mår bra av att göra: det kan tex vara en fritidsaktivitet eller att umgås med nära och kära

Det handlar egentligen om att se till att vi har balans på ’energi-kontot’ (eller allra helst att ligga på plus). Att vi ser till att göra saker som ger energi, så att vi orkar med de saker som tar energi (för tyvärr går det ju inte alltid att prioritera bort dessa helt).

…Det allra bästa är ju såklart om man kan undvika att hamna i utmattning, men kanske är skadan tyvärr redan skedd? Nedan följer några saker har jag funnit trösterika när det känts tufft.

5 trösterika insikter vid utmattning

1. Utmattning är inte ett tecken på svaghet, utan snarare en indikation på att något är fel. Exempelvis att vi hållt för högt tempo för vårt eget bästa, och inte fått tillräckligt med återhämtning och vila.

2. Det är inte dig (oss) det är fel på, utan till stor del samhället vi lever i. Tempot och kraven är så höga att vi är många som blir sjuka.

3. Prövningar gör oss starkare – det kanske låter klyschigt, men det är verkligen så.

4. När man nått botten kan det omöjligen bli värre – bara bättre ♥

5. Ingenting varar för evigt (inte heller en utmattning)

5 tips för att må bättre

1. Ta hjälp – man behöver inte klara allt själv!

2. Acceptans – den här punkten är svår, men ack så viktig. Det kan tex vara kämpigt att acceptera att man inte har den ork eller energi man önskar. Försök släppa självkritiken och alla föreställningar om hur du eller saker ’borde’ vara.

3. Lyssna på kroppen – kroppen sänder ut många varningssignaler innan man hamnar i utmattning, men vi är många som är ’duktiga på’ att ignorera dem. Börja lyssna till din kropp igen! Vad behöver den? Tillgodose dess behov.

4. Självkärlek – ännu en svår punkt, men du förtjänar verkligen kärlek och respekt! Inte minst av dig själv ♥ Om du har barn: försök se på dig själv med samma överseende och kärlek som du ser på dem. (Alternativt som du ser på någon annan du älskar.)

5. Vistas i naturen – den har en oerhört läkande kraft!

Utöver dessa saker, fungerar även de fem punkterna längre upp (de som kan minska risken för utmattning) inte enbart förebyggande, utan de kan också hjälpa till att läka.

Slutligen vill jag bara skriva att jag önskar att samhället såg annorlunda ut, att tempot var mer humant och att vi fäste mindre vikt vid statussymboler och fulltecknade almanackor. Att saker som välmående, familj och fritid värderades högre än ekonomiska intressen och konsumtion…

Utmattning är egentligen ett begrepp som inte ens borde finnas, och jag önskar verkligen att ingen behövde gå igenom dem. Samtidigt skulle jag inte vilja ändra mitt förflutna, jag är tacksam för resan som lett mig till den plats jag står idag. Och för alla insikter längs vägen ♥

Sandra Junhammar brinner för yoga, hållbar livsstil och personlig utveckling. Hon har valt ett liv i frivillig enkelhet och tagit en paus från jobbet som byggnadsingenjör. Sandra intresserar sig för självhushållning och strävar efter att leva nära och i samklang med naturen. I sina texter lyfter hon ämnen som rör hälsan och miljön, men också normer, minimalism och downshifting. Förhoppningen är att inspirera andra att frigöra tid och må bättre. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.