Nationalmuseum har förvärvat två tecknade porträtt från 1700-talet. Det ena är ett självporträtt av Louis-Jean-François Lagrenée medan det andra återger en okänd kvinna av Johann-Ernst Heinsius. Båda verken är fullt utarbetade och visar prov på en teknisk virtuositet, som fångar både karaktär och livfullhet hos de avporträtterade.
Louis-Jean-François Lagrenée (1725–1805) studerade i slutet av 1740-talet för Carle van Loo (1705–1765) i Paris. Han vann 1749 den kungliga franska konstakademins resestipendium för studier i Rom och tog under de följande åren i Italien intryck av bland annat Guido Reni (1575–1642) och Francesco Albani (1578–1660). Under en period i början av 1760-talet var han hovmålare i Sankt Petersburg och föreståndare för den kejserliga konstakademien. Långt senare, under åren 1781–1787, återkom Lagrenée till Rom, nu som föreståndare för den franska konstakademien.
Lagrenée specialiserade sig på mytologiska motiv präglade av en relativt stram klassicism, men utförde också ett mindre antal medryckande porträtt. Bland de senare märks bland annat ett prisat självporträtt, idag i konstmuseet Sinebrychoffs samlingar i Helsingfors. I det tecknade porträtt i profil, som nu Nationalmuseum förvärvat, avbildar Lagrenée sig själv med en, som det verkar, viss distans till sin person och konstnärsroll. Han framstår här, trots sina förmodat unga år, såväl belevad som något bedagad. Möjligen är detta ett intryck som också förstärks av tekniken. Profilen är visserligen tecknad med säkra konturer, men i verket som helhet uppvisar konstnären samtidigt en viss lätthet i linjeföringen. Detta är ett typiskt drag för den skickliga teckningskonst som Lagrenée utvecklade under studieåren i Italien.
Johann-Ernst Heinsius (1731–1794)var, liksom sin bror Johann-Julius Heinsius (1740–1812), verksam som porträttmålare vid det furstliga hovet i Weimar. Senare arbetade Johann-Ernst även i Hamburg där han fick i uppdrag att porträttera medlemmar ur stadens borgerskap. Nationalmuseums porträtt föreställer en ung, livfull kvinna som blickar över axeln åt hennes vänstra sida (ur betraktarens utgångspunkt tittar hon åt höger, vilket har legat till grund för verkets titel). Hon är klädd i en dyrbar klänning, möjligen av siden och med krage i spets. Hennes hår är extravagant uppsatt och prytt med en större rosett och en hätta. Konstnären har fångat med en till synes lätt och fri hand den unga kvinnans livaktiga och glada kynne. Detta gäller inte bara det lilla leendet, som spelar över munnen utan även den glädje som hennes blick utstrålar. Genom att kontrastera skarpa konturer i svart krita, skuggade partier och förhöjningar i vitt, skapar konstnären volym och textur. Nationalmuseums nyförvärv är ett utsökt exempel på Heinsius porträttkonst i tecknad form. På ett mästerligt vis ingjuter han ett i det närmaste vibrerande liv i kvinnans blick.
Nationalmuseum har inga statliga medel att förvärva design, konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel. Förvärven har möjliggjorts genom bidrag från Hedda & N.D. Qvists Minnesfond respektive Magda och Max Ettlers fond.
