Efter att två svenskar på fotbollsresa mördats av en terrorist i Bryssel, kom stora delar av rapporteringen att fokusera på vad den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Jessica Stegrud skrev på X om Fredrik Reinfeldt. Justitieminister Gunnar Strömmer pressades i SVT:s Aktuellt i frågan – sex av tio frågor han fick i intervjun kring terrordådet handlade om Stegruds inlägg.

Den här sortens cirkus och metadebatt uppstår knappast av en tillfällighet. Det finns gott om aktörer i svensk offentlighet som av olika skäl hellre ser att det pratas om SD än om islamistisk terror. Det finns också många som är rädda för själva antydningen om att något slags ansvarsutkrävande – om det så bara är ”historiens dom” – ska kunna drabba Fredrik Reinfeldt för hans roll i svensk migrationspolitik.

Inget av detta borde vara kontroversiellt att påpeka, men det är det. Svensk offentlig debatt lider av en märklig hyperkänslighet, vars orsaker borde diskuteras och belysas. Den ”goda ton” som ofta åberopas verkar ofta snarare handla om att man inte vill påminnas om sitt eget dåliga samvete eller tvivel. Samtidigt används det som en härskarteknik och ett sätt att avleda energi och uppmärksamhet från obekväma frågor.