Om vi vill förstå varför nutida klassisk musik har så svag attraktionskraft för många människor måste vi börja med att resonera om den äldre musikens inre liv. I vår ansats att beskriva och diskutera detta inre liv kommer vi främst att inrikta oss på tiden från högbarockens Bach och Händel till senromantikens Mahler och Strauss.
Men för att få ett fäste för våra resonemang behöver vi inleda med ett besök i den tidiga medeltiden, det är där vi finner konstnärligt högtstående musik i sin enklaste form. Den gregorianska kyrkosången har till synes bara två element, melos, med vilket vi här menar skillnader i tonhöjd, och rytm, med vilket vi här menar skillnader i tonlängd. Tillsammans bildar de det vi kallar melodi.
