Pengar kan sätta ärligheten på prov. I den gamla sagan tappar en rik man ett kuvert med pengar och en hittelön utlovas. Till sagostunden serverar vi en len och god cheesecake med blåbär, fikon och pistagenötter.

Den frusna cheescaken innehåller goda och välbalanserade smaker, med en nötbotten och en krämig och lite syrlig fyllning. Receptet kommer från webbsidan Helande Mat och innehåller inget vanligt socker eller gluten. Istället sötas den med dadlar, fikon och honung. Använd gärna syrad grädde i fyllningen. Man kan själv enkelt syra grädde med yoghurt, fil eller kefirgryn. Det ger extra tillskott av nyttiga bakterier, vilket stärker immunförsvaret.

Ärligheten prövas

Sagan om skomakare Syl och hittelönen är rolig och påminner oss om ett känt ordspråk. Den är också tänkvärd; vad ligger verkligen bakom våra handlingar?

Sagan har dramatiserats till ett skådespel av Axel Söderström och kan läsas i sagosamlingen ”Troll, prinsessor och riktiga barn” av Helene Ehriander. I boken finns samlat ett urval från Barnbiblioteket Saga (1899-1970). Dramat om skomakaren var ett av de dramer och sagor som gavs ut i projektet som startades av folkskollärare och blev en av de största insatserna för att främja läsandet hos barn och unga i Sverige. Urvalet skulle ge barnen god litteratur med illustrationer av konstnärligt hög kvalitet.

Här återges sagan i korthet. Receptet följer efter sagan.

Skomakare Syls hittelön

I den lilla byn Vilkensomhelst bor skomakare Syl med sin hustru Britta. Här bor också Patron Krösus, en rik och myndig virkeshandlare. Han har drängen Anders. Pettersson driver diversehandeln, och det är Lagman, landsfiskalen, som håller ordning i byn.

Britta sitter på en bänk utanför stugan och stickar på en strumpa. Syl kommer hem och sätter sig bredvid henne. Han bär på ett par skor som han säger tillhör Torpare-Johanna, mjölkpigan hos patron Krösus. Han ska halvsula dem och de ska vara klara dagen efter när hon kommer.

– Hon har ingenting annat att ta på fötterna, stackars tös, utom träskorna förstås.

Britta ber honom att låta henne få arbetet billigt, eftersom hon har liten lön och hjälper sina småsyskon. Jovisst, svarar Syl, som brukar omtänksam om sina kunder. Han drar fram ett grått kuvert ur fickan.

– Se här, vad jag hittade på vägen.

De öppnar kuvertet tillsammans och ser att där ligger sju nya hundrakronorssedlar. De häpnar.

– Så mycket pengar har jag aldrig haft i mina händer förr, säger Syl.

Britta menar att någon som har tappat så mycket pengar kommer att märka det snart. Syl funderar på vad han skulle göra om han hade så mycket pengar; kanske skulle han inte behöva laga några skor mer. Men vad skulle han då göra, undrar Britta. Ja, kanske skulle han gå runt i fina kläder och se på när andra arbetar. Fast nog skulle han tröttna på det snart.

Då är frågan bara hur pengarna ska kunna komma till sin rättmätiga ägare, när han inte vet att det är Syl som har dem.

– Kanske prästen kan kungöra i kyrkan... säger Britta, men blir avbruten av Syl.

– Att skomakare Syl har hittat sjuhundra kronor. Det skall jag göra.

Men Britta säger att då kan vem som helst komma och säga att de tappat summan, så de funderar på hur de ska formulera det annorlunda. Britta säger att prästen inte ska säga penningsumman, och när någon kommer till Syl för att få pengarna så måste personen säga hur mycket han har tappat, så att Syl kan höra att det blir rätt person.

– Du är allt en liten klok gumma, du Britta. Allting förstår du så bra.

– Du är allt lika klok du, Syl, och en duktig skomakare är du med. Ska du begära något i hittelön?

Syl tycker inte att det är värt något med det lilla besväret. Hade han fått tillbaka något så skulle han säga ”tack” och inte ge något.

– Man ska väl hjälpa sin nästa.

Britta menar att den som tappat så mycket pengar är nog rik och om han vill ge en krona för besväret så tycker hon att Syl ska ta emot den. Jo, om han vill ge något så kan Syl ta emot det. Båda sätter sedan igång med sina bestyr; det är ju flera dagar kvar till söndag.

Två herrar kommer gående mot Petterssons diversehandel. Krösus pekar på väggen och räcker ett hoprullat papper till Anders.

– Spika upp det där!

Krösus anvisar precis var han vill ha anslaget och Anders spikar fast det. Men det verkar sitta lite snett och Anders får bassning för att han inte tagit med vattenpasset. Visserligen hade patron inte sagt till om det, men Anders borde ha förstått det av sig själv.

– Jag skall då behöva tänka på allt själv. Annat var det, när jag var ung. Då kunde dräng tänka sig för, säger Krösus.

– Inte har väl parton varit dräng? undrar Anders.

– Seså, prata inte utan arbeta!

När anslaget är ordentligt på plats tar Krösus några steg bakåt för att se hur det ser ut. Han funderar på om folk kan se att läsa det när de går förbi.

”En summa penningar, inlagd i ett grått kuvert, borttappades onsdag förmiddag på landsvägen mellan byn Vilkensomhelst och villa Krösusborg. Den ärlige upphittare, som återlämnar den till patron Krösus, erhåller hundra kronor i hittelön.”

Krösus konstaterar att det är välformulerat och att vem som vill bör kunna läsa det. Han funderar sedan på om den som har hittat pengarna vill läsa det.

– Folk är sådana. Sjuhundra kronor är allt bättre upp än etthundra, säger han.

Kanske om han skulle skriva att upphittaren är känd, så skulle han skrämmas till att vara ärlig, tänker han. Han går in till Pettersson för att höra vad han tror om saken.

Då kommer Britta gåendes. Hon ska till diversehanden för att köpa en sill. Hon ser anslaget, läser och tänker att det antagligen var de pengarna som Syl hade hittat.

– Tänk så bra, då slipper han gå och vara orolig för dem längre, säger hon för sig själv.

Hon går och ropar på Syl, som är upptagen med sitt arbete. Hon ber honom skynda sig och så kommer han och läser på skylten. När han ser att det utlovas en hittelön på hela hundra kronor tar han sig för huvudet.

– Nej, vet du, nu orkar jag inte laga Johannas skor i dag. Men det gör detsamma. Hon skall få pengar till ett par nya istället. Och du mor skall få en ny kyrkschal.

Britta lugnar honom och säger att det är bäst att han tar emot först och tackar sedan. Då kommer Krösus med Pettersson och går fram till anslaget.

– Gå undan gott folk, så vi kan läsa vad där står, säger Krösus.

Syl springer iväg, viftar med armarna och hojtar åt patron att vänta lite. Snart kommer han springande tillbaka med kuvertet.

– Nå, det var roligt att se, att det finns ärligt folk, säger Krösus.

Han tar emot pengarna, räknar sedlarna och tänker att det gick lätt att få tillbaka pengarna. Men nog var han dum som lovade hundra kronor i hittelön. Vad ska den här skomakaren med så mycket pengar? Han blir bara lat och högfärdig och försummar sitt yrke, tänker han. Ja, pengarna blir hans fördärv. En tia hade gott räckt. Han funderar för att komma på något sätt att slippa betala.

– Kom hit, hederlige man!

– Det gläder mig, att du är en ärlig man. I det här kuvertet hade jag förvarat åttahundra kronor... säger Krösus.

Syl avbryter.

– Sjuhundra var det.

Men Krösus låtsas inte höra och börjar prata om hittelönen.

– Så det är alldeles rätt, att du har tagit dina hundra kronor, innan du lämnade kuvertet till mig. Tack skall du ha! Och nu är vi kvitt.

Syl blir upprörd.

– Det är inte sant. Jag har inte tagit några pengar. Jag har alltid varit en ärlig människa.

Britta instämmer i att de alltid har varit ärliga. Men Krösus ber dem lugna ner sig.

– Jag säger ju bara att ni redan har tagit en hittelön, och det gjorde ni rätt i. Rätt ska vara rätt.

Britta säger till honom att han bara hittar på för att slippa betala, och Syl tycker att han kan behålla hittelönen.

– Men kom inte med några beskyllningar mot en ärlig man.

De ser landsfiskalen komma på vägen och hälsar på honom. Pettersson säger att han får ta itu med saken. -För den som har gott samvete är nog alltid landsfiskaln välkommen. För mej till exempel. Men för Syl … säger Krösus inställsamt.

Lagman avbryter och säger att han bara har hört gott om Syl, men vänder sig sedan mot Pettersson och säger att han däremot inte litar på Krösus. Pettersson förklarar att det är en liten tvist dem emellan som de gärna vill ha hjälp att lösa. Jodå, bara alla kan lova att vara nöjda med Lagmans beslut så kan han hjälpa dem.

– Jag lovar, det är ingen konst att lova för den som har rätt, säger Krösus.

– Han vill beröva mig mitt goda namn och rykte. Men, jag litar på fiskalns rättvisa, säger Syl.

Pettersson blir vittne och så får Lagman höra vars och ens historia om vad som hänt. Först berättar Krösus om hur han var till banken och hämtade ut pengar.

– Jag var i banken och lyftade sju – vad säger jag – åtta hundra kronor. Jag fick nya hundrakronorssedlar och dem stoppade jag i ett grått kuvert.

Han berättar sedan att han tappat dem, hur han skrivit anslaget och att sedan Syl kommit och sagt att han hade hittat pengarna. Han visar sedan för Lagman att där bara är sjuhundra kronor.

– Jag förebrådde honom inte, jag sade tvärtom, att det var rätt gjort av honom. Men då blir karlen brutal och påstår, att jag ljuger. Det var naturligtvis för att få hundra kronor till. Somliga blir aldrig nöjda, säger Krösus.

Lagman har räknat pengarna och frågar hur mycket det nu var han hade tagit ut från banken.

– Sju hundra … – vad säger jag – åtta hundra kronor.

Sedan vill Lagman höra Syl, och Krösus får gå iväg ett tag. Lagman funderar för sig själv, att om Syl hade velat vara oärlig så hade han kunnat behålla alla pengarna. Han ber sedan Pettersson att ringa banken och fråga hur mycket pengar Krösus tog ut.

– Säg att landsfiskaln vill veta det, så ger de besked.

Han kallar sedan på Britta och Syl och frågar:

– Säg mig nu, Syl, var det i postillan ni lade den där hundrakronorssedeln?

Båda svarar samtidigt att de inte har tagit några pengar.

– Vågar ni avlägga ed på det?

Ja, svarar de.

Pettersson kommer tillbaka och meddelar Lagman att det var sju hundralappar. Lagman kallar till sig Krösus.

– Det gläder mig, att ni nu inser, att jag har rätt, säger Krösus.

– Vänta lite. Hade ni något märke på kuvertet, som ni stoppade pengarna i? frågar Lagman.

Krösus svarar att han inte hade det, varpå Lagman frågar Pettersson om han säljer sådana kuvert. Jodå, sådana har han sålt till halva byn. Lagman vänder sig till Krösus och frågar:

– Ni vidhåller alltså ert påstående, att det fanns åtta hundrakronorssedlar i det kuvertet, som ni tappade?

– Ja, naturligtvis gör jag det.

Syl bekräftar att det bara fanns sju hundrakronorssedlar i det kuvert han hittade. Sedan får båda svara att de är beredda att lägga ed på sina påståenden om det skulle bli tingssak.

– Hör då min dom: Eftersom Krösus har tappat ett kuvert med åtta hundra kronor i, och Syl har hittat ett kuvert med sju hundra kronor i, så kan det inte vara Krösus pengar, som Syl har hittat. Därför behåller Syl de penningar, som han har hittat, tills det kommer någon, som kan bevisa, att han har tappat dem. Och kommer det ingen inom år och dag, tillfaller de upphittaren. Och vad patron Krösus beträffar, vet jag ingen annan råd, än han får ge sig till tåls, tills det kommer någon och anmäler för honom, att han har hittat hans pengar.

Lagman ger kuvertet till Syl, gör honnör och går. Krösus står med gapande mun, medan Syl och Britta börjar dansa polska i glädjen.

Fikon- och blåbärscheesecake med pistagenötter

Det här behövs till 6 port

Botten

1 dl pistagenötter

½ dl cashewnötter

1 ½ dl dadlar

1 nypa oprocessat salt

Fyllning

100 g cream cheese

1 ½ dl syrad grädde, vanlig grädde, creme fraiche eller liknande

2 färska, mogna, eller torkade fikon

1 dl blåbär

1 lime, rivet skal

1 tsk vaniljpulver

4 äggulor

1-2 msk honung

Garnering

1-2 mogna fikon

1 dl pistagenötter, grovhackade

1 dl blåbär

ev ½ dl kokoschips

Gör så här

Mixa nötterna till botten fint. Tillsätt dadlarna och mixa tills det blir som en smuldeg. Täck en springform på 18 cm med bakplåtspapper. Tryck degen i botten och ställ formen i frysen.

Mixa ingredienserna till fyllningen slät och häll i formen. Frys kakan i minst 3 timmar.

Innan servering, låt formen stå i kylskåp i 2 timmar. Garnera med fikon, pistagenötter, blåbär och eventuellt kokoschips.

Bloggen Moralkakor är till för alla åldrar. Recepten är enkla och en del är mer hälsosamma. De passar att göra med mindre barn eller för större barn att göra själva. Barn gillar att höra berättelser, och det gör även de flesta vuxna. Man kan lära sig mycket av gamla traditionella berättelser och ordspråk. Därför väljer vi ut tidlösa berättelser och ordspråk som vi serverar med något gott till.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.