Pojken i den ryska folksagan har en slående ärlighet och omtanke om andra, även fast han inte alltid bemöts på samma sätt. Hans märkliga berättelse är fin och inspirerande. Till den gör vi en cheesecake, med milda, lena smaker av kola och vanilj. Kakan sötas naturligt och är fri från gluten.

Det här är en cheesecake med milda, lena smaker, som gräddas i ugn. Bottnen görs på mandel, medan cashewnötter är en viktig ingrediens i fyllningen. Kakan täcks sedan med ett lager len och god kolasås.

Dulce de leche är spanska för en speciell sås, en sorts krämig kolasås, men utan grädde. Krämen används ofta till bakverk. Genom att antingen koka mjölk med socker i många timmar, eller genom att sjuda oöppnade konservburkar med kondenserad mjölk i vattenbad i ett par timmar, får man den karamelliserade krämen. Kondenserad mjölk på burk innehåller tillsatt socker.

Den här kolasåsen gör vi på smör och kokosgrädde, och istället för vanligt socker sötar vi naturligt med agavesirap. Receptet är en variant av Kelsey Ales cheesecake i boken ”Paleo Sweets”. Hennes recept utgår från paleokosten, eller stenålderskosten, med rena, naturliga råvaror.

En ovanlig pojke

Sagan om pojken och fåglarna är en folksaga från Ryssland. Det är en fin saga att inspireras av. Bland annat handlar den om ärlighet och att ha förståelse för andra. Sagan publicerades i serien Bland tomtar och troll, och i utgåvan från 1975. Här återberättas den något nedkortad. Receptet följer efter sagan.

Pojken och fåglarna

För länge sedan var det så vanligt att det hände märkvärdiga saker att mycket inte ens blev nedtecknat. Men den här historian är så förunderlig att den berättades om och om igen tills tjugosju generationer kunde den både utan och innan.

Det hela hände på en plats i en stor stad vid havets strand. Där bodde en rik köpman med sin fru. Han ägde så mycket guld att han inte iddes räkna allt och hans fru tog på sig en ny sammetsklänning bara hon skulle ner till torget för att köpa fisk. De hade allt man kan önska sig – utom ett barn.

De längtade verkligen efter ett barn och vissa dagar ville köpmannen kasta sitt guld i sjön, eftersom det inte skulle finnas någon som kunde ärva det. Men hustrun sade att de tids nog skulle kunna få ett barn, och hon fick rätt.

De döpte sonen till Vassilij. Han var en klok pojke, som lätt lärde sig bokstäverna och var snabb på att räkna. Han var så snabb att de som arbetade på köpmannens kontor sade att de inte hade mer att lära pojken. Men till föräldrarnas bedrövelse tyckte han inte alls om att leka och han avskydde slagsmål. Han kom inte bra överens med de andra pojkarna där de bodde, och mest berodde det på hans märkliga intresse för fåglar.

Hela sin fritid, från att han var liten, gick Vassilij inne i skogen eller på havsstranden och gjorde sig vän med fåglarna. Pojkarna retade honom för hans intresse, men det brydde han sig inte om.

Han kände igen och älskade många fåglar. Han brukade gå till torget och köpa fåglar som såldes i bur, och sedan släppa ut dem. Folk skrattade åt det och hans far drog till sist in hans fickpeng.

Hemma hade de en näktergal i en bur. Den vågade Vassilij inte släppa ut eftersom det var hans mammas favorit. Varje dag stod han vid fågeln och lyssnade, och viskade också till den.

– Du är ju ingen dum pojke. Jag förstår inte varför du ska spilla tid på att viska till den där fågeln. Inbillar du dig att han förstår vad du säger? frågade hans mamma en dag.

Vassilij var väluppfostrad och svarade bara:

– Jag vet inte riktigt, mamma.

En kväll när de just hade satt sig till bords började näktergalen sjunga. Köpmannen strök sitt skägg och suckade:

– Jag skulle kunna betala mycket för att få veta vad näktergalen sjunger om.

Hans fru svarade skarpt att nu skulle de äta. Hon tyckte att det var nog att sonen spillde tid på fåglar.

– Vem har hört talas om någon som kan tala om vad en fågel sjunger? Jag börjar undra om det inte är bäst att släppa ut fågeln i skogen.

Då såg de på Vassilij hur han hade blivit röd i ansiktet. Tårarna rann nerför kinderna. Hans mor undrade om han hade gjort något ofog, men han skakade bara på huvudet. Hon sade till honom att äta det goda fläsket och att sluta gråta. Köpmannen höll med.

– Ja, hör på mor, Vassilij. När vi blir gamla är det du som får passa upp på oss.

Då utbrast Vassilij:

– Jag kommer aldrig att passa upp på dig far!

Och så förklarade han att han visste vad näktergalen sjöng om, men att han inte vågade tala om det. Hans föräldrar såg allvarliga ut. De ville att han skulle berätta.

– Jag vågar inte, för ni kommer att bli arga, sade Vassilij.

– Snälla, var inte arga. Jag rår inte för att jag förstår fåglarnas språk. Jag måste vara född med den gåvan.

Så berättade han om en gång när han hört duvorna på torget säga att kyrkspiran skulle rasa nästa gång det blev hård blåst, och så blev det. Vassilij grät och köpmannen krävde att få veta vad näktergalen hade sagt.

– Den sjöng om den dag när du ska passa upp på mig, hämta vatten åt mig att tvätta händerna i och en handduk att torka dem på, och då du inte skulle våga sitta i min närvaro.

Vassilijs far blev arg och pojken skickades i säng. Sedan höll föräldrarna rådslag. Köpmannen menade att det kunde vara sant eller inte.

– Vem har någonsin hört talas om ett kristet barn som förstår fåglarnas språk? Han skulle ju kunna höra en fågel kvittra om ett mord, och man kan inte lita på att han inte börjar pladdra, och då kan vi komma i klistret.

Han trodde att de till och med skulle kunna bli hängda. Det ville ingen av dem. Köpmannen sade att de behövde göra sig av med honom, fast han var deras enda son. Hustruns rädsla för galgen var större än kärleken till sonen, och samma kväll lade de sömnpulver i Vassilijs mjölk.

Köpmannen bar upp mjölken till Vassilij och sade barskt:

– Ska en son komma och säga åt sina föräldrar att de ska bli hans tjänare en vacker dag. Skäms du inte alls?

Sonen svarade att de ju hade sagt att han skulle tala om det.

– Inte rår väl jag för det? Det är en särskild gåva, och kommer inte alla gåvor från Gud?

Köpmannen gick snabbt därifrån och sade till sin fru att det var klokt att de var snabba.

– Pojken är inte ett dugg ångerfull.

En stund senare hämtade de den sovande Vassilij och bar ner honom till havet. De lade honom i en båt som tidvattnet snart förde bort, långt utom synhåll. När de kom upp till huset stod ett fönster öppet. Hustrun blev rädd att de haft inbrott; hon hade glömt att låsa in silverskedarna på grund av allt ståhej.

Silvret låg kvar. Det vara bara den stora fågelburen som var tom, med dörren på glänt. Det tyckte hustrun var lika bra och hon sade till sin man att inte köpa henne någon ny.

Paret sade till alla att deras son hade blivit tagen av vargarna i skogen och alla trodde dem. I fyra månader bar de sorgekläder.

Mot årets slut hade fyra av köpmannens fartyg förlist och två hade kapats av pirater. Förmögenheten krympte till hälften. Nästa år krympte den till nästan ingenting och köpmannen fick stänga kontoret. Istället köpte han ett litet värdshus. Hustrun bar inte längre sammetsklänningar på söndagarna. Åren gick och de flesta i staden glömde bort Vassilij.

Båten med Vassilij drev och drev, och till sist vaknade han. Bara vatten och moln syntes så långt han kunde se. Men näktergalen fanns hos honom. Den hade öppnat buren med en trollformel och flugit efter Vassilij.

Fatta mod, fatta mod, kära vän. Må vara att du är ensam och hungrig, men räddningen är nära.

Vassilij blev rädd, slog händerna för ansiktet och önskade att han skulle få drunkna. Då började näktergalen sjunga:

– Fatta mod, fatta mod, kära vän. Må vara att du är ensam och hungrig, men räddningen är nära.

Vassilij fick nytt mod och snart såg han ett stort segelfartyg vid horisonten. Sedan han viftat ett tag med sin halsduk blev de tagna ombord. Han blev förd till kaptenens hytt och fick berätta hela sin historia. Kaptenen skakade på huvudet.

– Pojkar kan då hitta på, sade han, men inte på ett ovänligt sätt.

Kaptenen tyckte om pojken och tog honom som fosterson.

– Men kom ihåg att jag inte vill höra några fågelprofetior ombord. Besättningen skulle kanske inte gilla det alls.

Vassilij förstod. Han fick en koj och sysslor att utföra. Han trivdes bra på båten och sjömännen tyckte om att höra på näktergalen. Han var noga med att hålla tyst, men så en dag gick han ändå för att prata med kaptenen.

– Jag vill tala om att vi är på väg rakt in i en svår storm. Vore det inte bäst att lägga om kurs?

Kaptenen ville inte veta av några fågelfantasier. Han hade varit på haven så länge och ville inte göra sig till åtlöje för besättningen. Med vänlig röst sade han att det inte på något sätt skulle vara en storm på väg.

Samma kväll tog vinden i och havet blev oroligt. Fartyget tog sig igenom, men blev av med en mast och två båtar. Efter det sade kaptenen aldrig något nedsättande om näktergalen.

Åren gick. Vassilij hade blivit en ståtlig, ung man och en god sjöman. Även om de reste åt olika håll så kom de aldrig till den plats där Vassilij var född.

En morgon kom de till en stor stad i ett rikt och mäktigt kungarike. Det visade sig att kungariket var försänkt i sorg på grund av kungens märkliga sjukdom. De fick veta att han inte hade sovit på sju månader och fem dagar. Det var ingen ordning på någonting längre; soldaterna klagade över att den fanns någon att strida mot och hovet var alldeles utmattade av kungens dåliga humör. Ingen läkare kunde hjälpa honom, fick de förklarat för sig.

– Det är det där oljudet, och vad kan en läkare göra åt det? sade de.

De berättade att för sju månader och fem dagar sedan hade tre kråkor börjat kraxa mycket högt dag och natt, utanför kungens fönster. Han hade bytt rum, men kråkorna hade följt med. Kungen kunde varken sova eller vila och hans nerver var som spända strängar.

Kungens livvakt hade försökt allt, men det gick inte ens att skjuta kråkorna. Så berättade de för kaptenen och de andra att just idag hade kungen utfärdat en belöning till den som kunde hjälpa honom att bli kvitt kråkorna. Den som lyckades skulle få halva kungariket, men misslyckas man så straffas man med döden.

Vassilij bad kaptenen att han skulle få gå och se om han kunde hjälpa kungen.

– Det är ju förfärligt att inte ha sovit på sju månader och fem dagar, sade han.

Kaptenen såg olycklig ut. Han höll av Vassilij och ville inte att han skulle råka illa ut, men Vassilij sade att han inte skulle misslyckas. Så begav han sig av.

Portvakten vid slottet sade elaka saker om Vassilijs anspråkslösa gestalt och hans arbetsmärkta händer. Efter några timmar fick han prata med en marskalk som sade:

– Ingenting annat än trolleri hjälper, och kungens trollkarlar har redan misslyckats. Vad tror du att du skulle kunna göra?

Vassilij försäkrade att han inte visste någonting om trolldom. Marskalken rev sig i huvudet så häftigt att peruken åkte av och då såg han ut som en snäll gammal man. Han försökte övertala den unge Vassilij att tänka på framtiden istället och sade att det inte gick att be kungen om nåd om han misslyckas.

Vasillij skulle inte misslyckas och blev insläppt hos kungen. Där var det ett fasligt oljud. Det var inte ens lönt att säga något till kungen, så Vassilij nöjde sig med att buga. Han gick bort till fönstret, öppnade det och lyssnade. Det förvånade hovfolket fick då se hur fåglarna lutade huvudet åt ena sidan, som om de lyssnade. När Vassilij stängde fönstret hördes bara ett dämpat kraxande och han förklarade för kungen:

– Ers majestät, de vill ha en dom avkunnad. De säger att bara ers majestät kan fälla den. Kråkpappan säger att den unga kråkan är hans son, men mamman vill inte släppa honom ifrån sig. De kommer att acceptera er dom.

Kungen stönade och undrade hur han skulle kunna veta det.

– Men för all del, låt den unga kråkan tillhöra fadern.

I detsamma flög kråkpappan och den unga kråkan iväg åt ett håll och kråkmamman åt ett annat. En djup frid sänkte sig. Hovfolket väntade på befallningar från kungen, men han hade redan somnat.

Vassilij tänkte gå, men marskalken sade att det inte kommer på fråga. Först måste kungen få ge honom hans belöning. Det var inget annat att göra än att vänta på att kungen skulle vakna. Vassilij tyckte inte om att vara sysslolös, men fick stå ut ändå i en vecka och två dagar.

Kungen vaknade, åt en stekt fasan, och förkunnade att Vassilij måste bli hans svärson. Sedan somnade han igen och sov i tjugosju dagar. Vassilij hade just bestämt sig för att rymma när kungen vaknade. Man skyndade med att börja ställa i ordning för bröllopet och när Vassilij hade mött sin blivande brud hade inte inget emot att vänta lite till.

Efter bröllopet reste paret iväg. Vassilij tog henne till sin hemstad och där kände ingen igen den ståtlige unge prinsen. De tog in på ett värdshus, där köpmannen och hans fru tog fram parfymerat vatten åt dem och handdukar. Ingen vågade naturligtvis sitta i prinsens närvaro, inte förrän Vassilij berättade för dem vem han var. Han förlät sina föräldrar med glatt hjärta och tog med dem hem till sitt slott.

Cheesecake ”Dulce de leche”

Det här behövs

Botten

200 g mandlar

100 g smör

1 msk honung

1 nypa salt

Fyllning

2 ½ dl cashewnötter, blötlagda över natten

250 g squash, skalad och skuren i bitar

1 dl kokosolja

1 dl kokosgrädde

½ dl färskpressad citronsaft

3 ägg

3 msk potatismjöl eller arrowrotmjöl

1 tsk vaniljpulver

Dulce de leche

100 g smör

1 ½ dl agavesirap eller honung

2 msk vatten

2 msk kokosgrädde

1 tsk vaniljpulver

Gör så här

Sätt ugnen på 200 grader . Mixa mandlarna fint, blanda med smält smör, honung och lite salt. Bred ut i en 24 cm springform. Grädda i ugnen i 6-7 minuter och låt den sedan svalna.

Sänk värmen till 175 grader. Blanda ingredienserna till kolasåsen i en kastrull. Värm under omrörning. Låt småputtra tills den börjar tjockna, ungefär 5 minuter. Häll upp cirka 1 dl av såsen för att sedan ha ovanpå kakan. Ställ såsen åt sidan för att svalna.

Mixa cashewnötterna till en massa och tillsätt sedan squashen. Mixa igen och tillsätt sedan övriga ingredienser, inklusive kolasåsen som är kvar i kastrullen. Mixa till en slät smet och häll den på kakbottnen.

Ställ kakformen på ett stycke aluminiumfolie och vik upp foliens kanter om formen. Ta en ugnsform och ställ i kakformen med folien. Häll 7 dl kokande vatten i ugnsformen.

Sätt in formen i ugnen och grädda i 20 minuter. Sänk sedan värmen till 125 grader och grädda i ytterligare 90 minuter. Stäng av värmen och öppna luckan på glänt. Låt formen stå kvar i en timme. Det minskar risken för att kakan spricker på ytan.

Häll resten av kolasåsen på kakan och ställ den sedan i kylen över natten. Servera kakan som den är, eller med bär och en klick grädde.

Bloggen Moralkakor är till för alla åldrar. Recepten är enkla och en del är mer hälsosamma. De passar att göra med mindre barn eller för större barn att göra själva. Barn gillar att höra berättelser, och det gör även de flesta vuxna. Man kan lära sig mycket av gamla traditionella berättelser och ordspråk. Därför väljer vi ut tidlösa berättelser och ordspråk som vi serverar med något gott till.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.