Moralkakor: ”När det regnar välling...” och våfflor på nötter och mandlar
Nya enkla recept bakas med gamla visdomar
Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times


Visst gäller det att vara flitig och se sina möjligheter i livet. Den unge skräddargesällen i sagan bjuder oss på ett underhållande äventyr. Till det gör vi våfflor i nya smaker; på cashewnötter eller mandel, och både gluten- och laktosfria.

Våfflor kan göras på många olika sätt. Här är två recept på gluten- och laktosfria våfflor, som görs antingen på mandelmjöl eller på cashewnötsmjöl. Smaken är förstås annorlunda än den hos vanliga vetevåfflor, men konsistensen är densamma. Recepten kommer från webbsidan Helande Mat, som är specialiserad på mat och godsaker som kroppen mår bra av. Sidan startades för att kunna samla recept på mat och gott som hjälpt familjen att läka både allergier och kroniska tillstånd, därav namnet på receptsidan. Läs gärna bakgrunden här.

Våfflor är kända i Sverige sedan 1600-talet och ordet kommer från tyskans Waffel. De finns också i andra länder, som USA och Belgien. För oss ser det annorlunda ut med de fyrkantiga belgiska våfflorna, men faktiskt var de fyrkantiga även i Sverige tidigare. På 1800-talet lär man ha börjat med runda våffeljärn eftersom det passade bättre för de runda hålen i gjutjärnsspisen.

Så lyckas du med bästa våfflan

Bär eller sylt, och grädde är det vanligaste tillbehöret, men vi äter gärna matiga våfflor, som de med gräddfil, rom och rödlök. Färskost eller den fetare grekiska eller turkiska yoghurten är också god att ha på, gärna tillsammans med krispig gurka och fräscha groddar.

Folksagor för barn

Sedan 1907 har sagosamlingen Bland tomtar och troll givits ut. Tidningsmannen Erik Åkerlund lade grunden för samlingen som skulle utgå från folksagorna. Detta blev en ny inriktning för barnlitteraturen i Sverige. Kända tecknare som John Bauer, Einar Norelius och Hans Arnold har satt sin prägel på boken genom åren.

Simon Lunds underhållande saga ”När det regnar välling...” hittar vi i 1975 års utgåva av boken. Karaktärerna är tydliga i ett äventyr som är spännande att följa. Här återberättas sagan i korthet. Recepten följer efter sagan.

När det regnar välling...

Det var en gång en skräddargesäll som hette Halle. Han var både snäll och flitig där han satt på bordet med benen i kors och sydde. Med skräddarmästaren var det annorlunda.

Halle hade fått i uppgift att bli klar med länsmans rock så fort som möjligt eftersom den skulle hämtas samma kväll. Skräddarmästaren själv hade sin lata dag.

– Det är bäst att jag lägger och vilar en stund, sade han.

Sedan lade han sig på det andra arbetsbordet, med huvudet på några tygpackar. För att han inte skulle vara helt sysslolös tittade han i tidningen. Men snart lade han den över ansiktet och snart började han snarka.

Halle visslade medan han sydde och solen sken in genom fönstret; på synålen och saxen, på pressjärnet och vaxbiten och på måttbandet som hängde runt halsen på honom. Efter en stund öppnades dörren och mästers fru och gamla mormor kom med kaffe. Mäster vaknade av kaffedoften och reste sig upp.

Skräddarmor lade socker i kaffet, hällde grädde i och rörde om, och så räckte hon koppen till mäster.

– Du är kanske snäll och dricker själv!

Mormor läste sedan ur tidningen att det skulle bli konungakröning på lördagen. Hon läste att det skulle komma mycket folk och vilken väg kröningståget skulle ta genom staden.

”Två tunnor guld kommer att delas ut bland åskådarna”, stod det.

– Där skulle man vara med, sade skräddarmor.

– Så är det alltid, när det regnar välling har den fattige ingen sked, sade skräddaren och suckade.

Men Halle planerade att ta sig dit, så han frågade om han kunde få ledigt efter att han gjort klart länsmans rock. Under natten skulle han hinna gå de fyra milen och så skulle han vara tillbaka igen till måndag morgon.

– Och en guldpenning ska jag ha med åt er alla, sade han.

Foto: Jacqueline Macou

Jodå, han fick lov att gå och se kröningen, så han tackade för kaffet och satte fart med nålen för att få rocken färdig. När den var klar tvättade han sig, bytte skjorta och gick.

Skräddaren och hans hustru såg hur fort han gav sig av.

– Du kunde också knipa dig en penning om du inte vore så lat, sade skräddarmor.

– Man jag kan inte gå till huvudstaden i den här gamla rocken.

– Nej, hör på den. Om du inte vore så lat så hade du sytt dig en ny för länge sedan.

Så kom det sig att skräddaren lånade länsmans nya rock (han skulle inte hämta den förrän på måndag). Det kunde vara roligt att leka länsman en gång, tänkte skräddaren och gav sig av mot huvudstaden.

Kvällen var fin och göken gol. Skräddaren vandrade på, men blev snart både varm och trött och fick sätta sig att vila.

– Hade jag inte så dåliga ben, så kunde jag hinna till huvudstaden i natt. Men så är det alltid: när det regnar välling... suckade han.

Då kom postiljonen körande. Han stannade till vid skräddaren.

– Hur är det fatt med länsman? frågade han.

Skräddaren hade glömt hur finklädd han var, men fann sig snart. Han berättade att han skulle till kröningen, men att han inte visste hur han skulle hinna i tid. Postiljonen erbjöd honom att åka med bland postsäckarna och skräddaren lade sig ner och somnade.

Framme vid stadsporten blåste postiljonen i posthornet och då vaknade skräddaren. Bommen var nedfälld och hundratals människor stod och väntade på att få komma in i staden. Bomkarlarna vevade upp bommen och bugade för länsman på postkärran. Skräddaren nickade kort och såg nedlåtande på alla som stängdes utanför av bommen.

Bland folket stod Halle.

– God morgon, mäster!

Skräddaren ville inte kännas vid honom, men postiljonen blev upprörd över gossens tilltal mot länsman. Den som smädar överheten ska inte komma undan, och så hamnade även Halle på kärran och det bar av mot kronohäktet.

Väl framme hittade postiljonen varken länsman eller den ohyfsade gossen i kärran. De hade hoppat av i ett gathörn.

Skräddaren tyckte att de skulle gå åt varsitt håll, och han satte av mot värdshuset. Där fanns gott om plats eftersom alla människor var ute för att se kröningen. Han lade sig på en bänk och somnade.

Halle gick till Stortorget där människor väntade i sjudubbla led. Klockan var sex på morgonen och Halle hade gott hopp om att hinna få en bra plats på den tid som var kvar. Framför honom stod en slaktare som berättade om all fin mat som fanns på slottet. Samtidigt illustrerade han sitt arbete genom att svänga kniven i luften. Han fick tag om Halles nacke och visade var bakom örat slaktaren stack grisarna. Alla skrattade, men Halle blev både klämd och mörbultad och tänkte ”Vänta du bara!”

Slaktarens väst hade åkt upp där bak och Halle tog chansen med sin sax. Knips, så hade han klippt av slaktarens hängselstroppar. Slaktaren blev strax mycket lugn, slutade fäkta med armarna och stack händerna i byxfickorna. Därpå mumlade han något om att gå hem ett tag. Halle kunde avancera framåt i ledet.

Så småningom nådde han till det lugnare tredje ledet, där man såg den röda mattan på vägen där kungen skulle komma. Det var trångt och folk knuffade på bakifrån. Bredvid Halle stod nu en smedlärling och de hjälptes åt att behålla sina platser.

– Vi kniper oss nog en gulddukat, sade Halle.

– Du kanske, men inte jag. Jag är för kort, sade smedlärlingen.

Halle föreslog då att de skulle göra gemensam sak.

– När kungen kommer tar du mig på axlarna och då når jag över de andra och fångar pengarna i hatten. Sedan delar vi.

De tummade på saken och fortsatte att vänta.

När klockan slog tolv hurrade alla. Det hördes trummor och trumpeter. Två ryttare banade väg för tåget, men folk hade bara ögonen för riksskattemästaren. Han hade en skäppa guldpengar på magen och för varje steg strödde han en näve pengar; en gång åt höger, och sedan en åt vänster. Guldpengarna glänste i solskenet och giriga händer sträcktes efter dem.

Foto: Alfapp

En ponny drog två guldtunnor efter sig på en vagn och när det var slut i skäppan fyllde en betjänt på. Kungen gick under en tronhimmel och nickade åt folket. Ibland klappade han ett barn på huvudet.

När följet var nära de båda hantverksgesällerna fick Halle komma upp på smedgesällens starka axlar. Halle lutade sig fram och fångade flera av guldpengarna i hatten. Han stoppade dem kvickt i hatten och när skattmästaren kastade åt andra sidan var Halle där igen och fångade de flesta av pengarna.

När kungen fick syn på den besynnerlige figuren som räckte så långt över den röda mattan stannade han. Trummorna tystnade. Kungen frågade vad han hette och Halle svarade artigt.

– Du är den längste pojke jag har sett. Du kniper alla mina guldpengar, sade kungen.

– Jag är inte så lång som jag ser ut, sade Halle.

Han förklarade hur det låg till och att han skulle dela sin hälft med mäster, hans fru och gammelmora.

– Kunde inte din mäster ha hämtat sina pengar själv? undrade kungen.

Halle sade att nej, det kunde han inte.

– För när det regnar välling...

– Vad då? undrade kungen.

– Då har mäster aldrig någon sked, fortsatte Halle.

Till svar fick han:

– Hör på din gynnare. Jag utnämner dig härmed till kunglig skräddargesäll. På måndag ska du börja i hovskrädderiet.

Halle tackade så mycket och sade att smedhalvan som han satt på nog också skulle vilja ha en kunglig befordran.

– Hälsa honom från mig att han får bli kunglig smedgesäll från och med idag, svarade kungen och nickade nådigt.

Kröningståget fortsatte sin färd och Halle begav sig hemåt redan samma kväll. Vid stadsporten träffade han mäster. När mäster fick höra vad Halle hade varit med om sade han:

– Jo, så är det. När det regnar välling...

När skräddaren kom hem hade länsman kommit för att få sin rock. När han såg hur den såg ut blev han rasande. Skräddarens hustru tog med sin gubbe in i verkstaden, gav honom en puss och sade:

– Alla kan inte ha sked när det regnar välling. Sov på saken. Och en ny gesäll hittar vi nog.

Skräddargesällen tömde pengarna i mormors förkläde och gick sedan tillbaka till kungens hov. Det var ett riktigt knåpgöra att lära sig att sy kläder åt hovherrarna, men han lärde sig och blev sedan kunglig hovskräddare.

Färskost eller grekisk yoghurt blir gott på våfflan. Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times

Cashewnötsvåfflor

Det här behövs för cirka 6 stycken

2 ½ dl cashewnötsmjöl

3 ägg

1 ½ dl vatten eller mandelmjölk

½ dl kokosolja, smält

1 nypa oprocessat salt

¾ tsk bikarbonat

½ dl kokosmjöl

Gör så här

Smält kokosoljan och mal eller mixa cashewnötterna om det inte finns färdigt mjöl. Lägg alla ingredienser i en mixer och mixa så länge att smeten blivit luftig.

Pensla våffeljärnet med kokosolja och grädda i 2-3 minuter. Våfflorna kan hållas varma på galler i ugnen om det behövs.

Mandelvåfflor

Det här behövs för cirka 6 stycken

5 dl mandelmjöl

4 ägg

2 dl vatten

1 nypa oprocessat salt

2 tsk vaniljpulver

1 tsk bikarbonat

Gör så här

Mixa eller mal mandlar till mjöl. Blanda alla ingredienser i en mixer och mixa sedan länge. Smeten ska bli luftig. Pensla våffeljärnet med kokosolja och grädda i 2-3 minuter.

Bloggen Moralkakor är till för alla åldrar. Recepten är enkla och en del är mer hälsosamma. De passar att göra med mindre barn eller för större barn att göra själva. Barn gillar att höra berättelser, och det gör även de flesta vuxna. Man kan lära sig mycket av gamla traditionella berättelser och ordspråk. Därför väljer vi ut tidlösa berättelser och ordspråk som vi serverar med något gott till.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.