Ett barns klokhet blir avgörande i den gamla sagan från Mellanöstern. Till det bjuder vi på sötsyrliga godisbollar på nötter och dadlar.

Dadlar och cashewnötter är grunden i de här goda bollarna, som passar lika bra till kvällsmyset och kalaset, som efter en träningsrunda. Här finns mycket bra näring och vitaminer, och med pressad citronsaft och nyponpulver blir smakbalansen mot det söta helt rätt.

Barns klokhet

"Tusen och en natt" har sitt ursprung i bland annat Iran, Indien och Kina – området kring Sidenvägen. Sagosamlingen knyts ihop av berättelsen om Scheherazade som varje natt berättar en ny saga för kungen, för att förlänga sitt liv. Samlingen kan följas till 800 e Kr.

Anna Wahlenberg (1858-1933) bearbetade flera av sagorna ur "Tusen och natt" till Barnbiblioteket Saga. En av dessa utspelar sig i Bagdad i slutet på 700-talet e Kr, en tid som hör till det islamiska imperiets världsliga och kulturella höjdpunkt. Den regerande kalifen hette då Harun al-Rashid. Sagan handlar om en tvist mellan två män och hur den till slut får sin lösning med hjälp av ett barns klokhet. Sagan om "Den lille domaren" finns i deras utgåva från 1901, men även i den nyare sagosamlingen "Barndomslandets klassiska sagor".

Här återges den i nedkortad version. Receptet följer efter sagan.

Den lille domaren

Det här var på den tiden när den store kalifen Harun al-Rashid regerade. I Bagdad bodde då en köpman som hette Ali Chodjah. Han hade alltid varit en trogen muslim, men han hade ännu inte fullgjort sin plikt att vallfärda till det heliga Mekka. Han tyckte inte att han hade råd att lämna sin butik och sin familj för en så lång resa.

Efter att ha drömt samma dröm tre nätter i rad, där han mötte en vithårig man som frågade varför han inte hade gjort sin plikt, bestämde han sig för att göra resan.

Köpman som han var ville han samtidigt kunna göra goda affärer på resan, så han sålde sitt hus, sin bod och sina saker, för att sedan köpa smått som var lätt att sälja. När han var klar fanns det tusen sekiner kvar och han beslöt att gömma dem tills han skulle komma tillbaka.

Han lade slantarna i botten på en lerkruka, som han sedan fyllde med oliver. Krukan skulle få stå i ett hörn av ett magasin hos hans bäste vän Mustafa tills han återvände.

Men resan tog lång tid. Väl i Mekka fick han veta att varorna var värda dubbelt så mycket i Egypten och därför begav han sig dit. Han sålde och köpte, och for vidare till nästa stad, och sedan till nästa.

Efter sju år kom han tillbaka till Bagdad och var då någorlunda välbärgad.

Vännen Mustafa hade ingen tanke på krukan. En dag efter sex år satt han och hans fru till bords. Frun sade att hon hade blivit så sugen på oliver. Mustafa kom då att tänka på krukan.

– Ali Chodjah satte in den där. Men nu är han nog död, eftersom han inte har kommit tillbaka på så lång tid. Om de är bra, kan vi smaka på dem.

Hustrun tyckte inte att han skulle röra dem ifall Ali Chodjah återvände. Mannen gick ändå till magasinet och öppnade krukan. Han bet i en av oliverna och märkte att den var skämd. För att se om de andra var bättre hällde han ut en del av dem. Då ramlade ett guldmynt ur. Han hällde ut hela innehållet och upptäckte då alla mynten. Han kunde inte stå emot pengarna och stoppade dem på sig. Oliverna hällde han tillbaka och så stängde han krukan. Till hustrun sade han:

– Nej, de var skämda och omöjliga att äta.

Hustrun var orolig och undrade vad han hade gjort. Hon tyckte det hade varit bättre om han inte hade rört dem.

– Om Ali Chodjah kommer tillbaka så ser han att krukan har varit öppnad.

Mustafa blev rädd. Eftersom en del oliver hade blivit sandiga hade han inte lagt tillbaka dem och krukan var därför inte full.

Nästa dag köpte han nya oliver som han hällde i krukan istället för de gamla. Krukan ställde han tillbaka och så kände han sig nöjd över de lättförvärvade pengarna.

Några månader senare kom Ali Chodjah tillbaka. Han gick snart till sin väns hus för att få tillbaka olivkrukan. Pengarna behövde han för att kunna öppna sin affär igen. Han tog med sig krukan till värdshuset där han bodde. Men när han stack ner handen och kände efter sekinerna så fanns där inga.

Han hällde ut oliverna i ett annat kärl för att se om han bara hade missat slantarna. Men nej, där fanns inga. Bedrövad över att behöva misstänka sin vän för oärlighet gick han tillbaka till Mustafa. Han berättade om de tusen sekinerna.

– Har du lagt dit pengarna så måste de finnas där. Du kan väl inte tro en vän om att bedra dig?

Nej, det ville inte Ali Chodjah.

– Men vad ska jag tänka? Jag har lagt dit pengarna och nu är de försvunna. Du kanske behövde dem och lånade dem. I så fall kan du bara uppriktigt tala om det. Du kan ju betala igen dem så småningom …

Mustafa började då skrika som en rasande. Han hade bara tagit emot en kruka oliver. Ingen hade sagt något om några sekiner. Lika gärna kunde man kräva honom på pärlor och juveler, tyckte han.

Då bad Ali Chodjah honom att tänka över vilken skandal det skulle bli om han måste gå till domstolen för att få rättvisa. Det hjälpte inte. Mustafa blev bara än mer ohövlig och inför folket som samlades upprepade han att han inte hade tagit några pengar och sade att Ali Chodjah försökte svärta ner hans rykte. Om det krävdes kunde han lägga ed på sin oskuld i domstolen, sade han.

Sagt och gjort, några dagar senare vände sig Ali Chodjah till kadin för att be honom döma mellan dem. Han väntade för att ge Mustafa tid att komma till honom och bekänna sitt brott, men den falske vännen spred istället ut i staden att Ali Chodjah ville förstöra hans anseende.

Många var på plats i domstolen, där Ali Chodjah redogjorde för historien med krukan. När domaren sedan frågade Mustafa om han hade tagit sekinerna svarade han fräckt att han aldrig hade sett dem. Eftersom det inte fanns några vittnen blev han frikänd.

Mustafa gick hem och höll stor fest, medan Ali Chodjah gick till värdshuset och funderade över sin olycka och människornas uselhet. Som en sista utväg skrev han en vädjan till Harun al-Rashid om rättvisa. Han gick sedan till palatset och lämnade in den till kalifen.

Nästa dag läste kalifen Ali Chodjahs vädjan, men såg ingen möjlighet att ändra domen eftersom det inte fanns några bevis för Mustafas brottslighet.

Senare på dagen gick han förklädd ut i staden tillsammans med sin visir. På en innergård såg han barn leka och en äldre pojke föreslog ivrigt:

– Ska vi leka Ali Chodjah och Mustafa inför domstolen?

Det ville de andra barnen. och kalifen som blev nyfiken tittade på genom springorna i ett plank.

Barnen delade upp de olika rollerna och den äldre pojken, som kan ha varit 12 år och hette Soliman, satte sig på en lår för att vara kadin som skulle döma.

– För fram de båda tvistande, sade han.

Förhöret började och både Ali Chodjahs och Mustafas representanter gick in för sina roller och delgav sina versioner. Mustafa hade bråttom att få svära falskt, men Soliman lade fingret på näsan och sade:

– Stopp! Vi behöver inte ha så bråttom. Innan du svär skulle jag vilja se den där olivkrukan, om den finns kvar.

Ali Chodjah låtsades hämta den och kom med en trasig burk som han ställde framför kadin Soliman.

– Erkänner du Mustafa att detta är den burk som Ali Chodjah lämnade hos dig?

Mustafa tittade på burken och svarade ja. Soliman stack då handen i burken, låtsades ta upp en oliv och smaka på den.

– Utmärkta, alldeles färska! Men det var besynnerligt. Jag trodde inte att oliver som legat i sju år kunde smaka så färskt. Finns här någon olivhandlare?

Två pojkar kom genast fram och svarade att det är alldeles omöjligt, för hur man än lägger in dem så håller de sig inte längre än in på tredje året. Därpå fick de smaka ur burken och intygade att de smakade förträffligt.

– Det kan inte vara annat än av årets skörd, sade de båda.

– Om så är kan ingen bestrida att du är en tjuv. Din lön blir att du ska hängas.

Den överbevisade brottslingen föll på knä och bad om nåd, men ingen nåd gavs.

Skådespelet tog slut och Harun al-Rashid och hans visir gick sin väg. Kalifen var förvånad över pojkens klokhet och fyndighet och talade inte om annat på vägen hem. Han bad sin visir att dagen därpå hämta pojken till palatset. Han skulle även låta kalla Ali Chodjah och Mustafa till rådssalen och Ali Chodjah skulle ta med olivkrukan.

När självaste storvisiren kom på besök hos Solimans fattiga familj blev det stor uppståndelse. När visiren ville ta med sig Soliman till palatset blev modern orolig över att han hade gjort något fel. Men visiren log och sade att det snarare var tvärtom och att han snart skulle komma tillbaka.

Soliman tog på sig sina bästa kläder och gick sedan käckt vid visirens sida. Han fick inte veta vad det handlade om, men visste med sig att han inte hade gjort något ont.

Han bugade djupt inför sin härskare kalifen och såg honom i ögonen. Kalifen berättade att han hade sett skådespelet dagen innan.

– Nu tänkte jag låta dig sitta till doms igen, men över den riktige Ali Chodjah och Mustafa.

I rådssalen väntade alla; ministrar, emirer, de tvistande och kadin som fällt den orättvisa domen. Kalifen tyckte att han kunde få lära sig något.

Den breda tronstolen var bred nog för två och Soliman fick sitta bredvid kalifen. Alla undrade vad den lille fattige pojken hade där att göra.

Efter hövligt hälsande kunde förhöret börja. Kalifen presenterade domaren och bad de tvistande att framföra sina klago- och svaromål.

Det viskades i salen, men härskarens vilja skulle åtlydas och de tvistande avgav sina berättelser. Mustafa ville liksom förut gå ed på sin utsago. Då öppnade den lille domaren för första gången sin mun.

– Innan du svär måste vi se olivkrukan. Låt någon gå och hämta den.

Det var snart gjort och Soliman lät Mustafa erkänna att det var den krukan som Ali Chodjah hade bett honom förvara. Soliman bad sedan artigt kalifen smaka på en av oliverna.

– Sannerligen, riktigt goda och färska frukter! sade denne.

– De rättrognas härskare säger att de är färska. Men hur länge kan oliver hålla sig? Finns här någon olivhandlare så kan vi få veta det.

Visiren hade låtit hämta flera olivhandlare och dessa steg nu fram.

– Längre än något över tre år kan inga oliver bevaras färska, sedan får de en vedervärdig smak, sade de.

– Undersök de här och säg hur gamla de kan vara, sade den lille domaren.

Olivhandlarna sade att oliverna måste vara av årets skörd.

– Ändå skulle det vara sju år sedan du fick dem i förvar, sade Soliman till Mustafa.

Denne bleknade och började stamma fram ett försvar, men då röt kalifen ”Tyst!”.

– Ditt brott ligger i öppen dag. Det här barnen har gjort det klart och tydligt.

Kalifen dömde honom att hängas efter att han berättat var han hade gömt de tusen sekinerna. Brottslingen blev gripen och kalifen vände sig till kadin.

– Ta lärdom av denne pojke. Kom ihåg att du bättre undersöker en sak innan du fäller din dom.

Innan pojken gick fick han med sig en börs med guldmynt till sina föräldrar. Kalifen lät sedan uppfostra Soliman på sin bekostnad till en lärd man som i framtiden skulle kunna vara till gagn för sina medmänniskor med sin klokhet.

Sötsyrliga godisbollar

Det här behövs för ca 25 st

2 ½ dl cashewnötter

2 ½ dl dadlar

1 msk citronsaft

en nypa salt

nyponpulver att rulla i

Gör så här

Mixa nötterna fint i en matberedare. Lägg sedan i dadlarna, pressad citron och lite salt. Mixa tills det blir en klibbig massa. Forma bollar och rulla i nyponpulver. Förvara bollarna svalt.

Bloggen Moralkakor är till för alla åldrar. Recepten är enkla och en del är mer hälsosamma. De passar att göra med mindre barn eller för större barn att göra själva. Barn gillar att höra berättelser, och det gör även de flesta vuxna. Man kan lära sig mycket av gamla traditionella berättelser och ordspråk. Därför väljer vi ut tidlösa berättelser och ordspråk som vi serverar med något gott till.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.